Året som gått

.
Jag kan inte tycka annat än att 2008 var ett mycket gott år. Det förde med sig en hel del spännande äventyr och många nya utmaningar: vi flyttade in i vårt nya hus den 2 januari, bytte stadsliv mot lantliv, hittade många nya vänner och kompisar till barnen, Lilltjejen började på dagis och jag hittade så småningom ett nytt jobb.

Ett nytt liv har utformat sig. När min man och jag bestämde oss för att ta steget och flytta avgjorde vi att vi skulle ge projektet två år och sedan sätta oss ned och utvärdera det. Endast ett år av dessa har således passerat och inga förhastade slutsatser bör dras, men än så länge ser det ljust ut. Jag älskar mitt nya lantliga liv!

Nu är det dags för år 2009 att visa vad framtiden för med sig åt oss.
.

White Christmas?

.
För en gångs skull har jag haft några timmar över för att surfa runt på bloggar. Och den stora frågan infinner sig - varifrån kommer allt detta vita?

Det är som en överenskommelse om att alla som bloggar ska ha vita hem. Jag har inget emot vita hem, tycker det kan vara mycket vackert. Men efter tredje eller fjärde bloggen med likadana vita hem i lantlig stil så börjar jag undra och efter tjugonde bloggen är jag alldeles konfys. Varför ständigt detta vita? Är det en reaktion mot uppväxten i 70-tals murr? Är det en rädsla för färg - vitt är det nya svarta, kan aldrig bli fel? Eller är den så att det per automatik är den romantiska typen som driver inredningsbloggar?

Kanske letar jag bara på fel ställe.
.

Adjö 2008...

.
Idag måste vara den absolut vackraste dagen på året!

Sol från en klarblå himmel och glittrande frost i hela trädgården. Minus åtta grader och vi får elda ikapp inomhus för att hålla värmen. Genom fönstren ser jag gnistrande fält och glimmande skogar och ett och annat litet fruset hus. Snart har vi bott här i ett helt år! Hur gick det till, vart tog det långa året 2008 vägen? Man förundras över tiden, den som känns som en evighet när man är liten. Hur kommer det att kännas som gammal, hinner man ens känna att det är ett nytt år innan det är slut?
.

Jullov

.
Annandag jul och allt är lugnt i huset!

Jag har tagit jullov som ni märker, lite tidigare än jag hade räknat med men ack så välbehövligt! Stressen före jul är som bortblåst och nu kvarstår den, för de flesta vuxna, bästa delen av julen, lugnet efter stormen.

Julafton snuddade vid perfektion: massor av folk i huset, glada barn och några medhavda husdjur - alla i julharmoni utom möjligtvis den nyblivna tonårskusinen som passade på att få några surspel till hennes mammas förtret. Om det är någon dag man önskar att ens barn är nöjda och tacksamma är det väl på julafton!

Gästerna var något sena vilket gjorde att vi som värdfamilj precis blev färdiga, detta trots ett missöde med tomtens skägg som plötsligt inte kunde hittas och måste panikinköpas några timmar före den stora föreställningen. Men trots att jag alltså lämnades ensam för att förbereda och pynta så hann jag till och med tända marshaller och sminka mig vilket brukar vara det som inte riktigt kan klämmas in. Minuterna innan bilarna anlände började snön sakta singla ned, som i en film, och fortsatte sedan i makligt tempo under hela kvällen.

Julbordet dukades fram på mindre än en timme, rekord skulle jag tro, och klappberget avhandlades utan att någon mer än tonåringen tappade humöret. Barnen var alla lyckliga och till och med åttaåriga kusinen förtrollades av tomtens uppvisning (trots sista-minuten-skägget för 14:50). Hennes mor avförtrodde diskret att dottern nu verkar vara den enda i sin ålder som fortfarande tror på tomten och att det nästan kändes som om någon måste break the news för henne...

Kort sagt, en mycket trevlig julafton och förhoppningsvis början på en mycket God Jul!
.

Distans

.
Jag har alltid umgåtts med väldigt olika typer av människor. Mina vänner kommer från många olika delar av samhället, står för mycket olika värderingar. Det här tycker jag känns mycket berikande, som att jag får del av så många världar. Samtidigt kan det vara jobbigt, eftersom jag känner att jag själv aldrig riktigt passar in någonstans. Jag är aldrig precis som.

Nu när har ett nytt jobb kan jag addera en ny grupp på min lista - härliga tanter 55+. I min arbetsgrupp ingår nämligen ett gäng av denna coola skara. Tanter som inte är bittra och gnälliga, som fast att de får lägre lön och mindre cred än sina yngre kollegor jobbar på i statens namn. Dessa tanter har också givit mig en annorlunda syn på min egen generation.

Genom tanternas ögon kan jag se hur osäker min 70-talistgeneration är. Hur vi anstränger oss och försöker göra det rätta. Slaviskt följer livsmedelsverkets listor för att det skulle kunna hända Gud förbjude att vårt redan så innerligt älskade lilla barn därinne i magen blev missbildad för evigt om vi äter en liten bit Brieost. Hur vi sedan barnet är fött slits mellan hopp och förtvivlan där vi står och lagar vår hemgjorda barnmat, på ekologiska råvaror, men för sjutton ingen spenat eller honung. Socker i maten går fetbort och vindruvor har man ju hört är rena giftbomben!

En av tanterna har nämligen en son och en svärdotter och de har i sin tur en dotter och väntar nu sitt andra barn. När farmodern berättar hur hon erbjuds mata sitt barnbarn med rå blodpudding uppvärmd i mjölk, utan minsta sylt eller något sådant, då känner jag att jag ler milt inombords över de tokigheter vi 70-talister håller på med. Flickan får inte ha rosa, det ska vara neutrala färger, helst brunt. Hon får bara leka med könsneutrala leksaker. Alla saker som passerar tröskeln in i hemmet måste vara testade och godkända som det bästa alternativet. Inget annat än det bästa för mitt barn! Because I´m worth it!

När jag sitter och lyssnar till farmoderns uppgivna tankar om sonens och svärdotterns uppfostran av sina barn så får jag en skön distans till mina egna tankar om hur viktigt det är att göra rätt. Alla dessa tester och listor som vi föräldrar av idag tycker är så viktiga, det fanns inte tillstymmelse till något sådant när våra egna föräldrar fick oss. Ultraljud? Nej, skulle inte tro det!

Det jag vill komma till är detta.

Punkt ett: vi överlevde ändå. Våra föräldrar gjorde en rad tokigheter. Till de värre hör att de lät oss sitta i bilen utan bälte. Jag säger inte att vi måste ta efter allt de gjort, eller att vi inte ska lära oss av framsteg inom vetenskapen. Men kanske måste dagens föräldrar coola ned lite. För.

Punkt två: vi känner oss inte säkrare som föräldrar idag! Med alla dessa listor kommer en stor osäkerhet. Gör vi verkligen rätt? Finns det ett annat sätt, ett annat rätt? Kommer dessa råd att ändras? Istället för att lära sig att lita till sig själv och sin egen förmåga byter vi ut våra idéer och värderingar mot andras: BVC:s, föräldragruppens, andra dagismammors, Mamas...

Är det verkligen deras liv vi vill leva?
.

Vilja

.
Just nu är det en stark vilja som växer fram i familjen. Lilltjejen är 2,5 och har bestämt sig.

Vanliga ord hos oss nu är:

• vill!
• vill inte!

och de allra mest frekventa:

• vill själv!

Härom dagen kom jag på ett motgift. Ord som kan få lilltjejen att stanna upp i sitt utbrott över att mamma tryckte på lysknappen/lyfte på toaringen/hällde upp mjölken innan hon hann säga att hon ville själv. De magiska orden är: Min tur!

Det måste nästan vara något de sätter i ryggmärgen på dem på dagis, för så fort jag säger min tur så avstannar det annalkande utbrottet och lilltjejen ser nöjd ut.

-Mmm, säger hon, sen är det JAG!
.

Motreaktion

.
Vet inte vad det är men varje gång jag läser ett hälsotips av Zarah Öberg får jag sådan lust att smälla i mig en hel påse chips.
.

Vab-vetenskap

.
Lilltjejen är sjuk idag och jag är hemma och vabbar. Det är så skönt! Jag vet att man inte ska tycka så, men jag får vabba så sällan att jag tycker det känns som ett befriande avbrott i arbetet. En möjlighet att stanna hemma och gosa med barnen, med gott samvete.

Lilltjejen har feber men är pigg ändå så vi har lekt och läst och pysslat. Nu sover hon middag och då passar jag på att ha egentid. Tänkte först titta på Oprah, men insåg att det handlade om en hoper bortskämda ameriskanska ungdomar som skulle bygga en skola i Kenya. Lite för käckt amerikanskt för mig.

Satte mig då istället och fyllde i ansökan om tillfällig föräldrapenning. Upptäckte att jag inte fått betalt för de dagar jag begärde i oktober, efter lilltjejens operation och bestämde mig för att ringa och kolla upp detta. Det visade sig snabbt vara lättare sagt än gjort. De nya automatiserade tjänsterna är bra, men de är också förbannat jobbiga när de rabblar så mycket info man inte är intresserad av.

"Vill du komma till vår självbetjäning?" Nej, då hade jag stannat vid datorn.
"Vill du begära föräldrapenning?" Nej tack.
"Vill du... stanna kvar i luren och lyssna när jag går igenom hundra alternativ?"

Till slut säger rösten: "Knappa in ditt personnummer, tio siffror."

Och jag knappar lydigt. Bara det att telefonens knappar och Försäkringskassan inte verkar vara överens om hur jag trycker. Telefonen missar att visa en siffra så jag trycker igen, men då blir rösten irriterad: "Du har inte knappat in något giltigt personnummer. Försök igen."

Jag knappar och knappar. Förbannade telefon att ha så sega knappar! Lyckas äntligen få in rätt. "För närvarande är det många som ringer till oss. Väntetiden beräknas till 13 minuter. Du har plats 107 i kön..."

Men jippi! Då säger rösten något nytt: "Vill du att vi ska ringa upp dig när det är din tur?"

Åh, vilken bra idé av försäkringskassan att införa ett sånt system! Jag känner mig plötsligt varm om hjärtat.
"Knappa in ditt telefonnummer".
Jag knappar.
"Du har inte angett något giltigt telefonnummer. Stanna kvar för att bli kopplad till telefonist."
Nej, snälla! Kan jag inte få en chans till? Det är ju telefonen som trilskas, inte jag! Måste jag sitta nu och vänta i 13 minuter? Suck. Jag lägger på, ringer igen.

"Just nu är det många som ringer till oss. Beräknad väntetid är 15 minuter. Du har plats 112 i kön... Vill du att vi ska ringa upp dig"...
.

Teori & praktik

.
Citat ur körkortsbok år 1920

”De som vållar bilisten de största bekymren, äro dock lekande barn och nervösa fruntimmer. De förra äro under lek både blinda och döva. Att signalera åt dem hjälper i regel ej, och ofta komma de framrusande så nära vagnen att signalen icke blir av betydelse. Där man väntar sig lekande barn såsom vid skolor, lekplaner etc, bör man endast köra fram med yttersta varsamhet, ty man kan sällan hjälpa sig med annan manöver än att stoppa vagnen. Damer är ofta lika svåra som barnen, ty vid en hornsignal tappar de ej helt sällan koncepterna. Att de efter att ha passerat trefjärdedelar av gatan utan vidare vända för att nå den gångbana de nyss lämnat är intet sällsynt. Ja två, tre gånger kunna de springa fram och tillbaka framför bilen. Stanna och låt dem komma upp på gångbanan! Handla i övrigt som vid möte med spårvagnar."
.

Nästa fas

.

Idag var det dags för nästa fas av julbaket: lussekatter! Eftersom baket igår gick så bra så kände mamman sig lite som Sara Begner och bjöd in barnen att delta. Vi började med degen.

"Smula jäst i en bunke", läste mamman och gav jästen till sonen. Snäll som han är skulle han dela med sig av jästen till lilltjejen och försökte slita den itu. Jag kan berätta för den som undrat att jäst inte är byggd för att slitas itu. Det blev som en liten explosion och så hade vi jästsmulor i precis hela köket. Tur att vi hade mer än ett paket jäst hemma.... Den gode fadern sattes att sanera medan julbaket fortskred.

Mamman smälte smör i en kastrull och sonen fick i uppdrag att ta fram ingredienser. Våra bakgrejor finns praktiskt placerade i en kökslåda under bänken där vi brukar baka. Sonen angrep lådan och började lyfta fram grejor.
"Oj, sade sonen.

Oj, betydde i det här fallet att han hade råkat välta strösockerpåsen och att mycket av det som tidigare var i sockerpåsen nu istället låg i lådan.
"Hoppsan, sade mamman och kände hur idyllen från gårdagen raserades. Den gode fadern sattes att sanera lådan. Mamman och barnen fortsatte julbaket.

Resten av själva degframställningen gick rätt bra, fast att lilltjejen tröttnade. Men när sonen efter jäsning av degen meddelade att han ville gå hem till en kompis så protesterade inte mamman någon längre stund. Sara Begner får ursäkta, men att baka med barn kräver faktiskt lite mer tålamod än den här mamma klarar att uppbåda. I alla fall för det mesta.

.

Baka med barn

..
På lördagsmorgonen fick Lilltjejen pepparkaksformar i form av Bamse, Lille Skutt och Skalman i adventskalendern. Fantastiskt sammanträffande att de skulle öppnas just en helgmorgon, då vi är lediga hela dagen och har tid med julbak, inte sant?! Där är också förklaringen till att jag inte vill ta efter kompisar som hävdar att det är såå mycket enklare att bara köpa paketen och hänga upp dem utan att numrera och sen låta barnen välja vilket som helst på morgonen. En sån här sak skulle definitvt göra dagis mindre attraktivt...

Lördagen ägnades således åt pepparkaksbak och det gick strålande! Barnen satt som tända ljus och kavlade sin deg och valde formar och grät inte ens när Skalman tappade armarna när vi skulle lyfta över honom till plåten. Idylliskt helt enkelt och mamman hann tänka de där ömma tankarna man som mamma önskar sig få han för jämnan, om hur lyckligt lottad man är.

Halvvägs in i baket kom lilltjejen på att man kunde smaka på degen och sedan var baket över för hennes del. Jag påminde henne om att om man äter för mycket deg kan det sluta som för kusinen i underbara boken "Vems mormor?".
"Jag äter bara liiite deg!" lovade lilltjejen och åt en ganska stor klutt. Och sen en till ganska stor klutt, och en till... Sonen bakade dock på och kände sig stor och förståndig. Min soon to be femåring!

.

TGIF!

.
Tur att det är fredag idag! Annars vet jag inte vad jag hade tagit mig till med mitt kaotiska jobb. Kanske hade jag bara stängt dörren om mitt lilla kontor och gått hem för att inte återvända? Nu har jag i alla fall helgen på mig att lugna ned mig. Allt rasar. Frågan är: ska man stanna och se om det finns liv efter förfallet, eller ska man rädda det man kan och dra så fort benen bär?

Väl hemma fick jag i alla fall fart. När jag var mammaledig brukade jag alltid städa på fredagar för att det skulle vara rent och snyggt till helgen så att vi inte behövde lägga några dyrbara ledighetstimmar på detta. Sen jag började jobba har det inte riktigt känts lika prioriterat, men ikväll fick jag ett ryck och städade halva huset i rask takt. Kanske beror det på att min man är borta på julfest? Konstigt nog får jag oftast mycket energi de få tillfällen han inte är hemma på kvällen. Det är alldeles för lätt att bara slappa ihop i en soffa annars. Skönt men inte så produktivt kanske.
.

Human behavior

.
Nu på kvällen fick jag en intressant inblick i mänskligt beteende.

Jag kör alltid mycket lagligt. På väg hem från jobbet kom jag ändå ifatt en liten kö bilar som körde preciiiis under 110 km/h på motorvägen. Längst fram i kön körde två polisbilar. Vår lilla karavan fortsatte backe upp och backe ned, men det intressanta var att se fartdårarnas reaktion. Vid flera tillfällen under vår färd kom de naturligtvis dundrande i 140 vänsterfilen. Eftersom det var mörkt hann de köra förbi flera bilar, men sen... plötsligt tvärbromsade de! Alla gjorde exakt samma sak - ställde sig på bromsen så fort de uppfattade polisbilarna. Sedan stannade de vilset kvar ute i vänsterfilen en stund - man kunde riktigt se hur de funderade och övervägde - men så blinkade de utan undantag och slank mesigt in i högerfilen med svansen mellan benen.

Fegisar!
.

Barnprogram i tv 2

.
Ballongen spricker hette ett barnprogram som inte så många verkar minnas idag.

Det måste ha sänts någon gång på 80-talet och utspelar sig i ett dockskåp. Ibland är huvudpersonen en dockskåpsflicka, som styrs av en människa som befinner sig utanför dockskåpet. Ibland åker man in i dockskåpet och flickan blir en riktig människa.

Någon berättade för ett par år sedan att den här serien var en riktigt samhällsrealistisk skapelse som handlade om skilsmässor etc, men det kan inte jag minnas. Jag minns bara hur spännande det var att åka in i dockskåpet. Särskilt minns jag avsnittet där flickan inte kan sova och nästan väcker lillebror när hon försöker få mamma att bry sig om henne.

Vad har du för minnen av dina barndomsprogram på tv?
.

Väntans tider

.
Natten till måndagen satt den oorganiserade modern och slog in 24 paket i vackert julpapper och hängde upp dessa i adventskalendern. För övrigt samma adventskalender som den nostalgiska modern själv hade som liten.

På morgonen var det sonens tur att öppna första paketet till lilltjejens förtret och ilska.

Vid dagishämtning berättade fröknarna att nyheten om paketkalendern nått även dem. Lilltjejen hade med eftertryck sagt:

- Imorgon ska jag öppna paket. Och då ska (sonen) gråta!
.

Gjort är gjort

.
Det som alltid blir gjort hemma hos oss är tvätten. Andra saker kan vi slarva med, men tvättmaskinen sliter vi sakta ut, med minst en tvätt om dagen.

Hos oss blir det inte alltid bäddat varje morgon. Det händer att jag inte ids laga middag utan serverar smörgås och varm choklad istället. Ibland står det disk kvar på bänken när vi går och lägger oss och det har hänt att den stått kvar där halva dagen därpå också.

Om det diffar en dag (eller två!) på att barnen blir badade är det inte hela världen. Städningen blir oftast gjord men helger som vår förra, när halva familjen låg utslagen i magsjuka, då kan det brista även där.

Tvätta gör vi dock under alla förhållanden. Helger som den förra till och med mer än vanligt ;)

Det finns egentligen bara tre saker som skulle kunna avhålla oss:

1. Strömavbrott
2. Avstängt vatten
3. Om tvättmaskinen gick sönder

Det sistnämnda hände oss straxt efter att vi flyttat in i vårt nya hus. Det tog säkert en vecka innan vi fått en ny tvättmaskin hemkörd och installerad. Tvättbergen växte. Jag vet många som sparar all veckans tvätt till helgen men ärligt, jag förstår inte hur man står ut!
.

Självdestruktiv del 1

.
Ibland undrar jag vad det är som gjort att vi människor är så självdestruktiva. Vi är självförstörande både som art och som individer, ser inte till vårt eget bästa, förstår inte att tänka långsiktigt.

Detta är en obehaglig sanning som gäller för många områden. Ta mat till exempel. På individnivå ser vi hur fetma blir ett allt större problem för både vuxna och barn. Vi som är så upplysta vet vilka råvaror vi ska välja och hur vi ska tillaga vår mat för att få en så allsidig och nyttig kost som möjligt, ändå väljer väldigt många i västvärlden att blunda för detta. Vi pressar i oss själva och, vad värre är, våra barn en massa skräp dagligen.

Vi kan skylla det på generna - våra stenåldersgener som tydligen inte utvecklats en enda procent på tusentals år, vilket gör att vi fortfarande proppar i oss sött och fett så snart tillfälle ges. Allt för att försäkra oss om vår överlevnad. Men när vi nu börjar se att de kostvanor vi lagt oss till med orsakar oss sjukdomar och för tidig död - borde inte våra gener vara smarta nog att omprogrammeras? Och är det inte så att det framhålls att vår mänskliga hjärna har utvecklats enormt sedan stenåldern? Borde vi inte i så fall vara tillräckligt smarta för att överlista våra uråldriga gener?

På en högre nivå är det skrämmande vad vi har åstadkommit med vår mat. Den mat vi äter idag är totalt urholkad på nyttiga ämnen, genom något vi kallar förädling. Vi förädlar maten för att få fram större skördar, till utseendet finare grönsaker och frukt, mer kött på djuren etc och när vi gör det försvinner näringen. Vi besprutar med giftiga ämnen för att hålla skadedjur borta men tänker inte på att dessa ämnen stannar kvar som spår på den mat vi sedan äter och dessutom rinner de ner i vårt livsgivande vatten. Vem vet vilka konsekvenser det får i längden?

Som om det inte räcker med detta tillför vi en massa konstgjorda ämnen i maten. Vill vi att maten ska smaka rökt så tillsätter vi artificiell röksmak. För att få den hållbar häller vi i allsköns konserveringsmedel. Vi blandar ut maten med fyllnadsmassor eller sprutar in vatten för att få upp vikten. Allt för att producera lite mer, sälja lite mer, tjäna lite mer. Varför lägga tid på att laga riktig mat med riktiga råvaror och krydda med äkta naturliga kryddor. Vi har ju så många genvägar för att få maten att smaka mer.

Tid är pengar. Pengar är... Gud??

Finns den konsument därute som inte känner sig grundlurad?
.

Reklamation

.
Jag ska be att få reklamera min helg.

Enligt konsumentköplagen ska en vara vara ägnad det ändamål för vilket varor av samma slag i allmänhet används, annars är den att anse som felaktig. Helger tycker jag i allmänhet ska användas till rekreation och umgänge med goda vänner. Så hade vi också planerat denna helg. Efter att ha haft besök två helger i rad skulle vi nu mest ta det lugnt och också bjuda över kompisar på glögg.

Så varför står jag då här och lastar i maskin efter maskin med lakanstvätt, skurar golv och funderar på hur man bäst tvättar nerspydda mattor?

Fel i vara helt enkelt. Så jag ska be att få byta helgen mot en ny, felfri. Tack!
.

Tidiga vanor

.
En ny studie visar att barn kommer att tycka om att äta det som deras mamma åt som gravid. Lite förenklat. Genast börjar jag fundera på vad jag egentligen stoppade i mig under denna period och hur det påverkade dem...

Som nygravid med sonen åt jag ingenting alls eftersom jag mådde så illa. Till slut blev jag inlagd på sjukhus med dropp och fick sedan stränga order om att ständigt småäta, helst salta pinnar. Längre in i graviditeten var jag ofta sugen på hamburgare. Och varm mjölk med chocolate chip cookies till...

Med lilltjejen i magen minns jag inga direkta cravings utom att jag gärna ville äta räkor.

Så, låt oss nu kolla hur bra teorin stämmer:


För lilltjejen:

1. Räkor. Jajamensan, hon gillar räkor skarpt! Helst med lite svart caviar till.

För sonen:

1. Ingenting. Stämmer bra såtillvida att han är väldigt kinkig med maten här hemma men storäter på dagis.
2. Salta pinnar. Det äter han säkert men det är inget som serveras så ofta. Närmast är väl popcorn som är mycket uppskattat.
3. Hamburgare. Nope, han gillar inte alls hamburgare, däremot är han tokig i köttbullar men vilken unge är inte det?
4. Varm mjölk och chocolate chip cookies. You bet! Fast han blandar helst o´boy i mjölken... räknas det?

Jaha, 4 av 5 rätt! Teorin måste sålunda anses vederlagd! Är inte vetenskap fantastiskt?!
.

Jekyll & Hyde

.
Jag har försökt skriva ett inlägg hela helgen, men ibland hamnar jag i skrivkrampsveckor precis som jag ibland hamnar i skrivklådsveckor. Just nu satt jag och klurade på hur jag skulle bryta den inläggstorka som drabbat min blogg då min man stack in huvudet genom dörren (hm, bara det lät ju konstigt, som om han vore en gengångare eller något) och meddelade att det är tv-serien Jekyll nu. Av en slump råkade vi se förra avsnittet och det var något av det mest bisarra jag sett. Jag tror inte jag ska rekommendera den men den var verkligen konstig. Men om någon har undrat hur det vore att se James Nesbitt från Kalla fötter spela sig själv och en vampyrliknande varelse med blodsprängda ögon som flörtar med Gina Bellman från Coupling som egentligen är gift med Mr Hyde... Ja, då får ni väl titta nu då.
.

Toalettdyrkare

.
Min 2,5-åring vill bli vuxen. Hon anser förvisso redan att hon är stor, men tydligen inte tillräckligt. Hon vill vara stor som jag och få göra vuxensaker. Hon vill inte se ut som jag - med stor, rund mage och sticksiga ben - bara mitt hår tilltalar henne, men hon vill vara som jag.

Vad i vuxenlivet som framstår som lockande i barns ögon är ett intressant fenomen. Min lilltjej vill helst av allt få städa toaletter med toaborsten. Det verkar tydligen vara vuxenlivets höjdpunkt.
.
.

Bondbrud

.
Man ska inte se nya Bond-filmen och sedan köra bil hem i mörker. Det tenderar att gå lite snabbt då. Och jag är ändå världens mest laglydiga vad gäller hastighetsbestämmelser...
.

Otursdag

.
Idag var inte någon bra dag, det kände jag tidigt på mig.

Det första som hände var att sonen halkade i sitt rum och föll olyckligt mot ett hörn på en byrå. Hörnet är visserligen runt men det tog ändå så illa att han fick ett jack över ögat. Blod och gråt och en mamma som ska försöka trösta och lugna och kolla akutstatus på såret på samma gång som sonen brottas för att "Neeeej, du får inte titta på det!!!". Snabbedömningen blev denna gång - inte akut. Dvs. inga besök hos läkare, inga stygn, inget lim, ingen smärtstillande medicin... bara ett litet plåster när sonen efter mycket övertalning accepterade det. Sonens teori är nämligen att om man inte låtsas om sina sår så finns de inte. Därför får man inte titta när han gjort sig illa och absolut inte sätta plåster på såren och, ve och fasa, inte tvingas berätta på dagis vad som har hänt fast att man kommer mörbultad och med limmat ögonbryn... Men det var ju förra gången.

Nästa händelse inträffade på väg till dagis. Efter byråincidenten stannade min man hemma en extra timme för att konstatera att inga sjukhusutryckningar var nödvändiga. Sedan skjutsade vi varsitt barn till dagis (deras avdelningar ligger inte på samma ställe, annars hade en sådan lösning varit lika absurd som den låter!). Det var halt ute. Min bil har vinterdäck. Jag körde långsamt nedför backarna och var noga med att provbromsa. Efter backarna kommer en längre plan väg med en ganska skarp kurva. 50 km per timme är hastighetsbegränsningen och jag låg långt under. Men mitt i kurvan känner jag plötsligt hur bakhjulen tappas fäste och hela bakvagnen glider iväg bakom oss... Någonstans i hjärnbarken satt tydligen instruktionerna från körskolans halkbana kvar för jag rattade automatiskt, bromsade och släppte bromsen, allt som man ska samtidigt som jag kände att "Jaha, nu åker vi i diket..." Men det gjorde vi inte. Vi slirade först åt ena hållet och sladdade sen åt andra och sen lyckades jag få rätsida på bilen och vi kunde fortsätta vår färd, nu ännu saktare. Sonen tyckte det var jättekul. Själv tyckte jag att det var lite läskigt. Fast ärligt talat lite kul också, det är ju inte alla dagar man får agera rallyförare och parera på det där sättet! Men nu har mannen och jag bestämt att det blir nya vinterdäck till bilen. Värsta sorten, med dubb. Vi bor ju faktiskt på landet nu!

Här började jag ana att den här dagen inte skulle bli någon riktigt bra dag. Tog mig dock lyckosamt till jobbet bara för att mötas av beskedet att en av mina kollegor är ledig idag och den andre magsjuk. Meddelade chefen att jag måste åka hem tidigt idag eftersom min dotter ska på återkontroll efter operationen för någon vecka sedan. Ganska snart därefter kom han in på mitt rum och kallade mig för "Du som är expert på det här..." (jag har jobbat där i två månader!) och lassade över en hög med akutfall på mig. Sådana som måste panikjobbas med där man helst skulle ha fattat beslut för flera veckor sedan och gör man det inte typ idag är det försent. Tre minuter senare kom sekreteraren med ett ännu mer akut fall. "Ja, jag sitter ju redan med ett...". "Ja, men det här går före!".

Jobbade som ett djur och kände att migränattacken började närma sig. Chefen passerade min dörr några gånger utan att låtsas om någonting. Fegis! Fick ta kvartslunch och stressade ut från jobbet försenad. Stressade in på dagis och hämtade lilltjejen och kom faktiskt i tid till läkaren. Allt såg bra ut, thank god, för vid det här laget funderade jag på om det verkligen var en bra idé att kolla hennes läkning just idag.

For förbi biblioteket på väg hem. I september reseverade jag nämligen flera böcker till en kurs jag går och fick efter lång tid meddelande om att de hade kommit. Jag hade dock bett att få dem till Bokbussen, men när jag försökte hämta dem där fick jag beskedet att de inte fanns hos dem utan på huvudbiblioteket. Så idag passade jag på och körde dit med lilltjejen för att plocka upp dem, bara för att mötas av beskedet att "Nej, de finns inte här... det står här att de är på Bokbussen...". Åkte hem. Hungriga barn, trött mamma med blodsockerfall. Telefonen ringer. "Hej det är XXX från biblioteket. Jag såg sen när ni hade åkt att böckerna står ju faktiskt här...".

Kände för att ge upp. Satte sonen vid datorn och dottern framför Bamse på dvd och började laga mat. Upptäckte att ingredienser som definitivt stod på veckohandlingslistan saknades. Rotade i frysen och hittade till slut en påse potatisbullar. Kände att det kanske trots allt var rätt nivå på matlagning för mig idag. Telefonen ringde igen. Det var min man. Tåget var försenat. Signalfel, vilket kan betyda precis hur lång tid som helst.

Nu har vi ätit middag. Direkt efter somnade sonen i soffan, vilket förmodligen betyder väldigt tidig tisdagsmorgon. Sedan har lilltjejen och jag lekt lugna lekar - ja, så lugna att hon skrattade så att hon kissade på sig, rätt ner på den nya oanvända gästmadrassen som jag lagt på golvet bredvid hennes säng för att hon inte ska ramla ur och slå sig. Därför är det ju sonen som ramlat ur sängen i stället... Till sist bar min man upp sonen i hans säng och lade sedan även lilltjejen medan jag kokade en kopp te och letade efter lilltjejens nalle som alltid lyckas gömma sig precis vid läggdags.

Nu ska jag dricka mitt te, krypa in i en riktigt gosig flanellpyjamas, sticka fötterna i mina fårskinnstofflor, läsa något kapitel i en bra bok, se nästa avsnitt av Prison break för att avgöra om jag orkar följa den serien mer överhuvudtaget och sedan ska jag krypa ned i min säng och somna i Mia Törnblomsk anda i tacksamhet över att den här jävla dagen är över (pardon my french).
.

Snö!

.
Jaha. Så kom den då, årets första snö!

Visserligen blötsnö som smälte undan med detsamma och dessutom kom den synnerligen olämpligt, med hård blåst, halka och dimma precis när jag skulle köra hem från jobbet i mörkret (har ju haft heltidsdagar nu på kursen), vilket ledde till trafikkaos på motorvägen.

Men årets första snö är ändå alltid speciell! Ett litet löfte om att julen närmar sig...
.

På fel kurs

.
Jaha. Då var man på kurs igen... Tycker jag knappt hann komma tillbaka på jobbet från förra kursen innan det alltså var dags igen. Den här gången fick jag veta vid hemgång i måndags att det var tänkt att jag skulle gå på kurs (heltid såklart i vanliga fall jobbar jag deltid) på onsdag och torsdag samma vecka. Framförhållning är inte min chefs starka sida.

Så nu sitter jag åter på skolbänken, fast med ett mycket tråkigare ämne. Ironiskt nog är vi i samma sal som på förra kursen, det kändes nästan som om jag aldrig lämnat den. Fast jag bytte faktiskt plats. Förra gången blev vi anvisade plats med namnskyltar och då hamnade jag allra längst fram och fick sitta som ett ljus och vara den duktiga flicka jag är van vid. Nu satte jag mig längre bak för i det här ämnet har jag ingen som helst lust att ta några extra poäng.
.

Gammal är äldst

.
Min man kom just hem från veckans storhandling. Med sig i kassarna hade han ett litet kit från Nivea, innehållande små reseflaskor med shampoo, balsam, deodorant och - håll i er nu - Anti-wrinkle dagcreme. Till mig. Tror ni jag bör ta det som en pik?

För övrigt har jag upptäckt att jag har fått små åldersfläckar på händerna. Nästan osynliga för blotta ögat, men de finns där. Är det verkligen dags redan, jag är ju så ung! ;)
.

Ont när det brister

.
Mina främsta brister som förälder:

1. Tålamod.

Småbarnsföräldrar måste vara rustade med omänskligt mycket tålamod. Alltid är det något barn som matvägrar, är mammig, "kan själv", inte vill sova, vill ha den leksaken-se det TV-programmet-klättra på den livsfarliga stegen-inte gå ur bilen-gå ur bilen genast med detsamma-bara ha apelsinjuice fast att den är slut...

Tonårsföräldrar måste vara rustade med ännu mer tålamod. Finns det ens så mycket tålamod i världen?!


2. Matinspiration

Jag är en sån där mamma som tycker att det är viktigt att mina barn får två lagade mål mat om dagen och att kosten ska vara både varierad och någorlunda nyttig. Jag envisas med att servera både kött, fisk, korv, soppa och allt däremellan och jag sätter alltid fram minst två sorters grönsaker till. Jag lagar inte heller specialmat till barnen särskilt ofta även om jag misstänker att de inte kommer uppskatta dagens rätt, eftersom jag tycker att det känns dumt att vänja dem vid att bara äta sin favoritmat.

Men det här innebär enkelt uttryckt att mina barn inte alltid äter den mat jag lagar. Vissa dagar äter de bara pasta och morotsstavar till middag. Det verkar inte bekomma dem särskilt mycket, men det gör mig väldigt ledsen. Jag är nämligen en sån mamma som får dåligt samvete lätt och som inget hellre skulle vilja än att ha två små matvrak hemma. Inte gör det saken bättre att båda barnen äter bra på dagis. När personalen meddelar att lilltjejen ätit tre stora portioner kyckling-tikka med ris, då blir jag lite konfunderad eftersom hon aldrig skulle röra en bit kyckling hemma. Likaså blir jag väldigt trött när jag lagat något som för en månad sen gick hem big time hos barnen bara för att få höra att "jag tycker inte om potatis/ärtor/svampsås/cous-cous/majs längre".


3. Trötthet

En sak man lär sig som förälder är att man aldrig någonsin får berätta för någon att barnen plötsligt sover bra, för så fort man gjort det kommer ofelbart en radda sömnlösa nätter när barnen kissar i sängen/drömmer mardrömmar/är pigga som lärkor.

För tillfället sover mina barn mellan 20-06, ibland lägger lilltjejen sig till med att sova till 07 och måste väckas på vardagen. En lördagsmorgon sov hon till 07.45! Det här ändrade sömnbeteendet hos barnen (ända tills augusti vaknade dem kl 5 varje morgon) innebär att jag numera får en chans att nästan sova ut. Nästan säger jag och det beror på min egen oförmåga att gå och lägga mig i tid. Ska man få sina åtta timmars sömn måste man alltså sova kl 22, det är inte alltid jag sussar gott vid den tiden.

Men trots detta. Trots att jag nu alltså får sova om inte åtta så i alla fall sju timmar per natt, så är jag så himla trött och orkeslös.

Jag vet att jag borde:
. motionera
. äta rosenrot
. dra ner på socker
. lägga mig tidigt

för att orka med bättre.

Varför gör jag då inte det?


4. Regn och kyla

Jag älskar regn. Om jag är inne. Eller om det duggar och jag går en liten mysig höstpromenad med paraply runt kvarteret.

Kyla älskar jag inte alls.

Kombinationen regn och kyla är en av de saker jag älskar minst i världen.

Eftersom mina barn går på dagis ingår det i konceptet att de är ute varje dag oavsett väder. Det står till och med i läroplanen att man måste ha minst en timmes utevistelse om dagen. Det här är såklart bra, även om jag inte är den som rynkar på pannan om personalen en stormig dag när regnet öser ned beklagar att de inte tagit sig ut. Att barnen är så mycket ute på vardagarna kanske kompenserar lite för det faktum att jag är urdålig på att vara ute mycket med dem på helgerna.

Jag går gärna skogspromenader, åker till havet och kastar sten, besöker slottsparker och dricker te i någon berså, krattar löv och rensar rabatter, har picknick i gröngräset, hoppas i pölar, cyklar eller bygger snögubbar. Men jag vill inte stå ute i regnet och putta fart på någon som gungar. Jag vill inte sitta i sandlådan iklädd galonisar och gegga. Och jag vill inte spela fotboll på glashalt vått gräs. Jag vill helt enkelt inte. Och det känns ju elakt för min lilltjej vill väldigt mycket.
.

Rött kors

.
Svensk barnsjukvård är fantastisk! För alla er som undrar varför vi egentligen måste betala så mycket i skatt, så vill jag säga att det är här vi får igen det. Vi betalar så mycket skatt som vi gör för att fylla behoven för våra barn och våra gamla. Och även våra sjuka och arbetslösa, något som det har blivit väldigt fult att vara.

Min dotter har just genomgått en operation. Hon är bara 2,5 år gammal och därför tyckte jag, som mamma, att det var mycket otäckt att hon skulle sövas och opereras på. Men personalen kändes trygg och både narkossköterskorna och alla på uppvaket var måna om att se både barnet och mamman. Ett glatt bemötande av min busiga lilltjej och en varm kopp kaffe till en skakig mamma på uppvaket, ibland räcker det med så små saker för att göra så stor skillnad!

Det fanns lekrum på sjukhuset där min dotter kunde härja, specialsängar för små barn med en rallybil på, isglassar och barnyoggi. Maskiner som höll reda på hjärtljud och syresättning, lugnande musik i högtalarna.

Operationen var gratis för min dotter. Inget behöver vi betala för detta ståhej kring hennes lilla person, för alla sköterskor, narkospersonal, kirurgen, inget för de förberedande besöken, inget för de kommande återbesöken. Och till råge på allt fick jag fylla i en ersättningsblankett - jag ska få ersättning för att vi var tvungna att åka så långt till sjukhuset i en annan stad, för att vi inte kunde ta oss dit kommunalt. Det hade jag ingen aning om att man kunde få!

Det enda negativa på hela dagen var att läkaren inte planerade att komma och prata med föräldrarna till de opererade barnen. Hur tänker man då undrar jag? Här har vi suttit som på nålar i flera timmar och sen ska vi bara få höra av sköterskorna på uppvaket att "operationen gick bra" och inget mer. Är det rimligt? Jag tyckte i alla fall inte det, så jag meddelade att jag inte ämnade lämna stället förrän jag fått prata med läkaren som utfört operationen. Det gick i alla fall hem. Jag tror de aktar sig för att bråka med uppretade mammor ;)

Till sist vill jag ge en eloge till röda korsets gulliga värdar som tog sig an oss och visade oss till rätta när vi såg vilse ut i entrén! Inte skattebetalda utan helt ideellt arbetande pensionärer som insett att det finns många ställen där de är behövda, många hål att fylla i samhällets nät. Ni har min fulla beundran!
.

Fransk potatis

.
- "Usch, mina pommes frites smakar inte gott!", sade sonen vid helgens besök på hamburgerrestaurang. "De smakar nästan som potatis!?"

Förutom de olycksaliga potatispinnarna gick dock besöket bra, sedan vi kommit på knepet att beställa hamburgare naturella till barnen och sen bara bre på lite ketchup själva - de skyggar nämligen direkt om en gurka eller lite senap så mycket som snuddat vid burgaren. Och om de ändå bara äter hamburgaren och äpplena så är det ju en nära på hälsosam måltid... ;)

Till på köpet fick vi dessutom två nya barnböcker med oss hem. Och en liten katalog om vikten av att läsa för barn, som jag kvickt snappade åt mig. Jag gillar läskampanjer för barn, blir alltid så himla sugen själv...
.

Julstress

..
Jag har ju som sagt drabbats hårt av jullängtan, men idag höjde faktiskt till och med jag ögonbrynen en aning när jag på väg hem körde in i en rondell och hamnade bakom en folkvagnsbuss, lastad med en julgran i bagaget...

Finns det ens granar att köpa ännu?!
.

Tveksamt

.
Igår tog vi ett avgörande beslut angående möbleringen av vårt vardagsrum. Imorse fick min man kalla fötter och vill nu backa tillbaka till utgångspunkten. Jag blir galen!
.

Rösträtt

.
Ganska snart insåg jag att det är alldeles för tråkigt att lyssna på radio när man pendlar. Radiostationerna spelar helt enkelt samma musik dagarna i ända och har radiopratare som pladdrar om samma saker, kör likadana tävlingar och egentligen inte har särskilt mycket att säga. Dessutom kör alla stationer samma nyheter. Man blir tokig.

Då lånade jag min första ljudbok på biblioteket. Det var Så dumt! av Mia Törnblom, inläst av Mia själv. Genast märkte jag att jag såg fram emot mina resor till och från jobbet. Att jag egentligen inte ville komma fram dit jag skulle och att jag vissa dagar var tvungen att sitta kvar en stund i bilen för att lyssna på ett särskilt spännande eller gripande avsnitt. Inte för att Mia är en professionell inläsare, men det är ju för sjutton hennes egen historia, berättad med hennes eget - stundtals ganska kryddade - språk.

Nästa bok jag lyssnade på var Tio små negerpojkar av Agatha Christie, inläst av Helge Skoog. Den inläsningen var så fantastisk att jag var tvungen att berätta om den för min man varje dag i en hel vecka. Helge Skoogs inlevelse, hans sätt att lyckas ge alla karaktärerna olika röst, hans förmåga att läsa så att historien känns levande... vilket mästerstycke! Finns det ett pris för inläsare ska jag nominera Helge Skoog!

Viss om att jag nu hade funnit en guldgruva lånade jag så två nya ljudböcker. Damernas detektivbyrå av Alexander McCall Smith, inläst av Pia Johansson och Dotter önskas av Katerina Janouch, inläst av Melinda Kinnaman. Och jag blev så besviken!

Om inläsarens röst kan lyfta en historia till oanade höjder, så kan också fel röst sänka boken totalt. Jag tycker för det mesta om det Pia Johansson gör, men den här historien var bara inte hennes. Och Melinda Kinnamans sätt att läsa Dotter önskas fick mig att gnissla tänder. Den boken har jag inte läst tidigare, så jag vet inte om den kanske har ett riktigt stelt och högtravande språk men jag skulle nog våga sätta några hundralappar på att sättet den läses på ljudboken bidrar starkt till hur tungrodd den kändes. Båda böckerna åkte snabbt tillbaka in på bibliotekets hyllor.

Så nu letar jag efter nästa talang.

Lite ledsen är jag att mitt bibliotek inte har norska ljudböcker för en gång såg jag en författaruppläsning på TV, där Erlend Loe läste ur sin bok Expedition L och den som kan hålla sig allvarlig inför hans texter berättade på hans eget sävliga sätt - den personen har bara ingen humor!
.

Pendeltankar

.
Ibland känns mitt jobb lite meningslöst. Idag var det en sådan dag.

Jag pendlar till jobbet varje dag, tyvärr med bil eftersom vi bor på landet och det är lätt konstaterat att det blir mycket dyrt. På väg hem satt jag och funderade på hur mycket lägre lön jag skulle kunna tjäna för att ändå gå plus minus noll mot idag om jag slapp kostnaden för pendlingen genom att hitta ett jobb närmare hemmet.

Nu har jag räknat ut det. Jag skulle kunna jobba samma tider som idag, tjäna 3 500 kr mindre per månad och få träffa mina barn fem timmar mer per vecka och trots det gå plus minus noll.

Eller så skulle jag kunna hitta ett jobb med en lön 4 500 kr lägre än idag, gå upp i arbetstid med fem timmar per vecka - men fortfarande hinna hämta/lämna barnen samma tider som idag och ändå ha nästan 300 kr mer i plånboken varje månad.

Just nu är jag frestad.
.

Det lider emot jul...

.
Jaha. Så var det dags igen! Min jullängtan har slagit till, lika stark som vanligt och lika tidig som vanligt.

Jag älskar julen. Det finns faktiskt inte många saker jag älskar lika intensivt som julen, undantaget min familj. Det jag älskar allra mest med julen är dock att längta efter den. Att gå och känna hur härligt det ska bli. Att baka lussekatter och sätta fram adventsljusstakar, att känna doften av hyacinter och lyssna på Bing Crosby, sätta nejlikor i apelsiner och gå runt på snöiga gator i städer med julbelysning för att hitta den perfekta julklappen. Att känna alla människors inneboende godhet. Lycka. Det är jul för mig.

Och nu är det alltså kört. Min längtan blossar upp, plötsligt och utan minsta förvarning, någon gång i oktober. Jag tror jag vet vad det var som utlöste det hela i år. I en av mina inredningstidningar råkade jag få se bilden på sista sidan, inför nästa nummer - ett julpyntat hem. Och det räcker med den lilla smakbiten, sen är jag fast.

Så nu går jag här hemma och drömmer om grankvistar på verandan och julstrumpor på rad vid kakelugnen... Och i år får jag ju för första gången fira jul i mitt eget fina hus! Förra året blev det ingen jul för oss, hela vår lägenhet var nedpackad i kartonger och min man försökte försiktigt förbereda mig redan i november på att vi inte skulle kunna ha någon gran. Då var det ju en himla tur för mig att jag redan hade firat jul, i mina drömmar, sedan oktober.

Ta alltid ut allt gott i förskott! är ett bra måtto som jag lärt mig av Johanna Westman.
.

Listig

.
Jag är en person som skriver listor. Jag älskar att skriva listor. Jag skriver listor för allt möjligt: saker som måste göras, saker som borde köpas, saker som borde kommas ihåg, saker som man skulle kunna göra om man någon gång hade tid eller pengar...

På mitt förra jobb hade jag många listor. En lista över arbetsuppgifter som måste göras. En över arbetsuppgifter som var bråttom. En över arbetsuppgifter som var mycket bråttom. En över arbetsuppgifter som var extremt bråttom. Och en över arbetsuppgifter som var fullkomligt panikakuta. Varje gång jag lyckades stryka något från den akuta listan var det dags för något annat att åka dit.

På mitt nya jobb har jag avhållit mig från att skriva listor och det har inte med att göra att det finns mindre att göra utan beror helt enkelt på att jag inte hinner. Saker på mitt nya jobb är så akuta att jag inte ens hinner skriva ned dem på papper. Hallå byråkrati, ska det vara så här?!

Just nu har jag en pågående lista i huvudet som blir längre och längre för var dag. Det är min mans fel. Var gång jag blir irriterad på något företag/myndighet/person säger han åt mig att skriva ett brev till dem. Till slut insåg han att det hände så ofta att han tyckte jag skulle skriva en lista över alla jag ska skriva brev till. Jag har ännu inte kommit mig för att göra det men trots det spökar den här listan i mitt huvud.

Kanske får ni ett smakprov någon dag.
.
.

Tack!

.




Idag såg jag att jag hade fått den här fina utmärkelsen av gulliga Skrivarmamma! Så glad jag blir, och så extra pinsamt det känns att jag inte lyckats skriva något på flera dagar!
.

Sjukstuga

.
Varför blir man alltid sjuk just på helgen när man är vuxen? Snorig, febrig och med ont i kroppen känner jag att jag blir snuvad på min lediga tid.

Det känns liksom inte riktigt rättvist!
.

Morgondagens ungdom

.
Efter middagen sade min tvååriga dotter artigt:

"Tack för maten mamma!"

Sedan klättrade hon ner från sin stol, bar undan sin tallrik och ställde den på diskbänken, gick självmant tillbaka och hämtade bestick och glas. Allt medan hon högt och tydligt sjöng:

"It´s too late to apologize. It´s too laaaate..."

Halllå, säger jag, var tog min lilla flicka vägen? Hur fort får det gå för dem att växa upp och bli stooooora?!
.

Det som göms i snö...

.
Idag gjorde jag en fasansfull upptäckt!

I måndags kom jag tillbaka till mitt ordinarie arbete efter att ha varit iväg på kurs i tre veckor. Innan jag gick på kurs hade jag med mig en matlåda till jobbet, som jag satte i kylskåpet där. Därefter bjöd någon med mig ut på lunch varpå jag helt sonika glömde bort min lunchlåda. Idag hittade jag alltså nämnda lunch. Och den såg ut att vara helt ok!

Jag blev chockerad vid upptäckten. Jag hade liksom väntat mig både vitt ludd och blått mögel, men intet! Maten såg faktiskt lika aptitlig ut som den dag jag lagade den.

Nu vet jag inte om jag någonsin mer törs äta denna rätt. Vad kan det vara för livsfarliga konserveringsmedel i kryddorna?

Å andra sidan kanske det även funkar på människor. Om jag lever att bli hundra år så vet ni varför!
.

Pysselsöndag

.
Vilken fantastisk söndag! Solen har skinit från klarblå himmel precis hela dagen och jag har varit ute i fyra timmar, det var länge sen man kunde det!

Eftersom jag har ett så extremt byråkratiskt arbete så drabbas jag ibland på min fritid av ett uppdämt kreativitetsbehov. Den här dagen var en sådan dag.

Morgonen började med att lilltjejen och jag gick ut och samlade en hel kasse med lönnlöv i olika vackra höstfärger. Dessa har jag sedan trätt upp på ståltråd och gjort en fin krans av att ha på dörren.

Sedan har jag skivat äpplen i mängd och hängt upp på tråd i ett fönster - äppelchips ska det bli påstås det. Mannen är skeptisk.

Jag har också suttit i två timmar och rensat rabatter. Det känns oerhört skönt att komma någonvart!

Sist men inte minst har vi bakat äppelbullar. Mannen och sonen gjorde degen som skulle jäsa i två timmar och sedan bakade min man och jag ut dem nu på eftermiddagen.

Nu ska vi sätta oss och äta scones som precis kom ut ur ugnen. Sedan blir det bullarna till efterrätt. Kanske inte helt lyckat med tanke på mitt tidigare inlägg...

På det hela taget en ganska trivsam söndag!
.

Rund och god

.
Igår var det lördag och mina barn satt i soffan och åt lördagsgodis. Helt plötsligt kommer sonen med en godisbit som han inte vill ha.

"Slem!" säger han, men egentligen menar han nog gelé för det är en slibbig grön groda.

Imorse lekbrottades sonen och jag i sängen. Så känner jag en liten barnhand på min mage och sekunden efter kommer omdömet:

"Uh... Slem!"...

Kanske ska kolla upp tider på Friskis & Svettis imorgon...
.

Disco

.
Imorse fanns det inga parkeringsplatser lediga utanför sonens dagis så vi fick ställa oss en bit bort och gena över skolgården. Sonen kände sig lite nervös över alla de stora barnen och höll mig hårt i handen. När vi gick förbi en dörr såg jag planschen:

Disco!

Fredag kl 19-21
Inträde 10 kr

Gud vad jag kände mig nostalgisk! Mindes hur jag satt med mina kompisar och ritade de där planscherna. Tänk så länge sedan det är! Och ändå känns det så himla nära.

Jag minns fortfarande precis hur det kändes. Hur fint jag klädde upp mig. Att jag hade med mig pengar som aldrig räckte till allt godis jag ville köpa. Hur jag önskade att Marcus, som jag var så kär i, skulle bjuda upp mig! Och sen var jag för blyg för att säga ja när han äntligen frågade chans på mig, bara för att han skickade en killkompis...

"Äh, låt ´na tänka", sa Marcus som den gentleman han var och jag förbannade mig själv varje dag i flera års tid för att jag inte bara gick fram till honom veckan efter i skolan och sade "Ja, jag vill gärna vara ihop med dig!". Som jag ångrat detta! Men det blev så pinsamt.

Och inträde 10 kronor - det var exakt samma pris när jag var liten ju! Nästa år är det sonens tur...
.
.

Diskurs

.
Still confused, but on a higher level...

Kursen är officiellt slutförd. Vi firade med gemensam middag nu på kvällen och imorgon ska vi träffas för utvärdering och sedan far alla åt sitt håll och kanske ses vi aldrig mer. Vad konstigt det känns!
.

På rätt kurs

.
De senaste veckorna har jag inte varit på jobbet, jag har istället gått på kurs. Nu har jag kommit fram till att jag egentligen inte vill gå tillbaka till jobbet - jag vill bara fortsätta att gå på kurs! Jag skulle kanske kunna gå på kurs hela livet?

Det är så mycket som är roligare med att gå på kurs än att jobba. Till exempel har jag lärt känna mina kursare så himla mycket bättre på de snart tre veckor vi haft tillsammans än jag gjort med mina arbetskamrater som jag hann jobba med exakt lika länge innan jag stack på detta. Vad kan det bero på? Dels har vi haft mycket diskussioner och övningar som går ut på att prata värderingar, välja sida och argumentera för sin åsikt. Sånt skulle ju kunna gå helt överstyr och slå in splintar mellan deltagarna men det har funkat som något sammanhållande för oss. Dels har vi jobbat med samma frågor, mot samma mål men med helt olika bakgrunder. På jobbet känner jag att alla sitter och jobbar med sitt eget och inte har vare sig koll på eller intresse av vad de andra sysslar med. Sist men inte minst träffas vi väl mer intensivt i och med att vi umgås på heltid, i stora eller små grupper och äter lunch och fikar tillsammans varje dag. Jag känner helt enkelt att jag tycker om de här människorna. Faktiskt är det så att ju mer vi diskuterar och kanske tycker lite olika, desto mer gillar jag dem! De är ju ärliga och de är sig själva. Kanske är det så att man på en lite längre kurs av det här slaget måste kasta av sig sin yrkesmask och visa vem man egentligen är. Det är så mycket lättare att tycka om varandra då.
.

Författardrömmar

.
Oj, har visst blivit utmanad av Skrivarmamma - och för länge sedan!

Here we go:

1. Har du någonsin fått någonting du skrivit publicerat?

Ja. För många år sedan gick jag ett år på Skrivarlinje på en folkhögskola. Det var bland det roligaste jag gjort i mitt liv och en upplevelse jag alltid kommer ha varmt om hjärtat. Utöver detta blev jag också sporrad att göra sånt jag annars inte gör. Mina två bästa vänner där och jag anmälde oss därför till en tävling som Mitt Livs Novell anordnade och skickade in varsitt bidrag. Ingen av oss vann, men några veckor senare damp det ner ett brev hos mig där det stod att de gärna ville köpa min novell. Jag insåg genast hur grymt lättförtjänta pengar det fanns i branschen och skrev därefter ett antal noveller, som alla köptes in och publicerades. Mina noveller stack ut från övriga i tidningen eftersom jag oftast skrev ur en mans perspektiv, det var nog smart eftersom de säkert fick in ganska få såna och därför kastade sig över mina. Trots att jag ganska bevisligen inte är man.

Sista månaden gav vi dessutom ut en egen antologi, men jag antar att det inte räknas att man så att säga publicerat sig själv? Men jag vill ändå passa på att skryta med det eftersom jag så sällan får den chansen ;) Vår antologi blev nämligen recenserad i en stor dagstidning och denna tidnings bokrecensent nämnde särskilt mitt namn som någon han trodde kunde bli stor... Frågan är alltså varför jag sitter och harvar på mitt byråkratiska jobb istället för att just nu planera min författarföreläsning på Bokmässan i helgen?! Var recensenten bara helt fel ute eller har jag helt enkelt inte förvaltat min gåva?

2. Vad skriver du på just nu/ Vad skulle du skriva på just nu om du hade tid?

Jag har nyss skrivit en ramsa för barn mellan 3-6 år som rimmar och handlar om mat i enlighet med instruktioner på en kurs jag går. Om jag hade mer tid skulle jag istället ha skrivit en barnbok. Utan rim och troligtvis inte om mat...

3. Har du någonsin skickat in ett manus till ett förlag?

Nej.

4. I vilken genre skriver du?

Vanligtvis skriver jag för barn, men det slinker med en hel del skönlitterärt för vuxna också. Under mitt folkhögskoleår fann jag mig helt plötsligt skriva en massa fantasy och dikter också, inspirerad av de övriga kursdeltagarna.

5. I vilken genre önskar du att du kunde skriva?

Jag vill skriva barnböcker. Och lite skönlitterärt för vuxna. Så jag är rätt på det!

6. Vilken är din svenska favoritförfattare?

Svårt. Jag är inte så förtjust i svenska författare generellt. Jag älskar att läsa Martina Haags böcker för de får mig att skratta. Annars har nog barnboksförfattare betytt mest för mig, som Åke Holmberg, Maria Gripe, Lena och Olof Landström, Dianne Wynne Jones, Maud Reuterswärd, Astrid Lindgren, Sivar Ahlrud, Katarina von Bredow, Antoinette Baker, Solveig Hägerström... åh, det finns så många!

7. Vilken är din icke-svenska favoritförfattare?

Hm. Ja, jag har så många i olika genrer att det är en mycket svår fråga!

8. Vilken är din skämsförfattare?

Jag skäms oftast inte för vad jag gillar. Det enda kruxet jag har vad gäller just det är när någon frågar efter den bästa bok jag läst för då är jag tvungen att säga Det målade huset och den är skriven av John Grisham och ja, ni hör själva! Vanligtvis läser jag inte Grishams böcker, men just den här rekommenderades jag av min pappa som brukar ha ganska god smak så jag läste den och den är SÅ BRA! Skälet till att den är så bra är att den inte är en av hans vanliga dussinböcker utan en helt annorlunda berättelse. Den utspelar sig i amerikanska södern och handlar om en tioårig pojke och allt som händer en mycket het sommar under bomullsplockningen. Den är allvarlig, spännande och mycket, mycket bra skriven!

9. Vilken genre läser du helst?

Barnböcker, engelska deckare och skönlitterärt (dock ej chic lit som jag har mycket svårt för). I den ordningen.

10. Vilken författare skulle du helst vilja träffa?

Jag är inte så mycket för att träffa författare eftersom min erfarenhet är att man ofta blir lite besviken. Men om jag måste nämna någon så hade det varit kul att äta middag med Agatha Christie. Medan hon fortfarande levde, that is.

11. Vem skulle du helst vilja skrev en blurb på din bok?

Jag får väl helt enkelt bara erkänna det. Jag har ingen aning om vad en blurb är. Är inte säker på att jag ens vill att någon ska skriva en sån på min bok. Det låter som någonting mycket otrevligt! ;)
.

Pånyttfödd

.
Hemkommen från frisören, nyslingad och klippt, undrar jag som alltid varför jag inte ser till att ta mig den här tiden oftare? Man känner sig ju så himla fräsch och i alla fall lite snyggare efter några timmar på salongen. Och så är det så skönt att sitta där och bli pysslad med. Eller att bara sitta och läsa en tidning, alldeles ifred utan någon som måste tröstas, snytas eller torkas i rumpan.

Att dessutom som idag börja dagen med denna behandling känns otroligt härligt! Vilken bra start på dagen och på helgen. Lyx i världsklass!
.

Första steget

.
För att kunna få något som du aldrig haft förut måste du börja med att göra något som du aldrig gjort förut.
.

Vyssan lull

.
Ikväll sörjer jag att jag inte längre har någon bebis!

I och för sig har jag inte haft någon bebis på ganska lång tid men just ikväll blev det extra påtagligt. Min lilltjej fick nämligen äntligen flytta ur spjälsängen och sover i natt i en riktig storflicksäng, eller en juniorsäng som vi vuxna väljer att kalla det.

Nu hör jag någon som protesterar: Men din dotter är väl 2,5 år!

Jo, det stämmer att lilltjejen är så gammal och jag vet att hon borde ha lämnat spjälsängen för länge sen. Men eftersom hon aldrig gjort någon ansats att klättra har vi känt att det är oerhört praktiskt att ha henne där. Och i och med flytten till hus i januari kände vi än mer att det var bra att hon fick känna trygghet i sin gamla säng och inte minst att jag fick känna trygghet att veta att hon inte vandrar runt i vårt stora hus mitt i natten. Det kändes helt enkelt som en win - win situation. Tills för någon vecka sedan då hon började klaga över att det var trångt i sängen...

Men, Ikea är snabba med leverans och idag backade en stor lastbil in med våra nya sängar. Dealen var att lilltjejen fick juniorsängen som storebror hade innan och han fick i sin tur en alldeles ny stor säng. Win - win återigen. Sen passade vi dessutom på att slänga in en beställning på en gästsäng också när vi ändå var igång, så nu kan vi även härbärgera övernattande på ett bekvämt sätt. Alla nöjda och glada!

Utom möjligtvis jag, som kommer ligga vaken i natt och lyssna efter den där karaktäristiska dunsen när ens barn ramlar ur sängen... Och detta trots att vi madrasserat golvet i lilltjejens rum.
.

Grisskär

.
Häromdagen trodde jag plötsligt att den grymma tiden sprungit ikapp min son och att han nu för evigt var dömd att tro på koncepet killfärg/tjejfärg.

Han skulle nämligen klä sig och så säger sonen:

- Rosa är ingen fin färg.
- Jaså, säger jag förvånat, du brukar ju älska rosa!
- Det gör jag inte längre!, svarar han med eftertryck.
- Nähä, sade jag. Varför inte då?

Tystnad.

- Är det någon som har sagt något om den färgen? frågar jag.
- Ja. På dagis.
- Jaha, sade jag, vad sade de då?

Och här var jag fördomsfullt nog redan övertygad om att killarna på dagis hade sagt att rosa var en färg för tjejer och att killar inte kan ha rosa. Men tji fick jag.

- De sade att det är en grisfärg! sade sonen indignerat.
- Jaha, sade jag lite paff.

Jag blev så ställd över svaret att jag var jag tvungen att ta en paus och fundera ett tag. Sedan sade jag:

- Men vet du vad? I så fall är ju grönt en grodfärg...

Såg i ögonvrån hur sonen lyste upp lite, så jag fortsatte:

- ... och brunt är en bajsfärg...

Sonen började skratta.

- Ja, sade han, och grått är en råttfärg!
- Mmmm, sade jag.

Och så kändes det som om vi har avvärjt den krisen för ett tag.
.

Instängd

.
Sol ute, sol inne. Trädgård väntar, jag är... inne!

Förbannade jävla helvetes mygg! Och där får ni ursäkta min franska, för jag vet inte vad jag ska annars ska säga om de vidriga små blodsugare som förpestar min helg och gör så att jag inte står ut i min egen trädgård. I morse var det strålande solsken och då höll sig de små bestarna i skinnet, men nu är det tillfälligt lite mer disigt och då är de snabbt framme och hugger in. Och jag som har så mycket jag vill göra!

De senaste veckorna har det regnat i stort sett konstant och så fort det inte regnat så kom myggen fram. Jag har därför inte haft en chans att njuta av min fina trädgård i höstskrud och därför är nu min trädgård en ful, risig trädgård i höstskrud. Skämsig, skulle man kanske kunna säga.

Så idag kör min man gräsklipparen för fullt (innan dess plockade han två skottkärror med äpplen från marken, det var senaste veckans skörd) och jag höll på att utrota gräs ur våra rabatter. Innan vi köpte hus och den medföljande trädgården så hade jag verkligen ingen aaaaning om hur mycket arbete det är med en enda rabatt, för att inte tala om hur lång tid det tar att klippa gräs. Vår gräsmatta är på 2 000 kvadrat och den tar 4 timmar att klippa. Vi har fem mindre och en enorm rabatt. Sju äppelträd, två plommonträd och ett körsbärsträd. Tre röd vinbärs-, en svart vinbärs- och en krusbärsbuske. Otaliga blombärande buskar till det. Vår trädgård fullkomligt slukar tid! Och den skulle kunna vara så himla fin om vi bara hade den tiden!

Kan man få önska sig en liten trädgårdsintresserad pensionär som flyttat till lägenhet, i julklapp? En liten människa som kommer några timmar i veckan och pysslar ömt med mina plantor, pratar lite med buskarna, beskär och gödslar. Någon som faktiskt vet vad den håller på med och inte bara chansar hej vilt om det som rycks bort är ett ogräs eller kommer att utvecklas till en vacker blomma. Det får gärna vara någon som själv tycker det är roligt förstås och som kan tänka sig att dela med sig av tips och råd. Betalning sker i natura - vi kan erbjuda säsongens frukter och bär, blommor, motion, frisk luft och en och annan fika i syrenbersån. Men då måste förstås bersån först klippas fram ur riset...
.

Mänskliga rättigheter

.
Ibland funderar jag över vilken slump det är att jag befinner mig just där jag är för stunden.

Just idag satt jag på kurs med nya jobbet, på en fantastisk föreläsning om mänskliga rättigheter. Då tänkte jag på hur konstigt det ändå är att jag hamnat just där. Att jag får lyssna till den där föreläsaren. Att jag får ta del av andra människors liv. Att jag får utbilda mig, se att det finns dem som har haft mindre tur i livet än jag. Att jag får en möjlighet att fundera över vad jag kan göra.

Tacksamhet är en varm känsla!
.

Sjumilakliv

.
Den längsta resan är resan inåt.

- Dag Hammarskjöld
.

Myggattack!

.
Nu skickar jag snart in en begäran om tillstånd att få flygbespruta vår by med myggift!

Allt det här regnet och ruggigheten gör tydligen att myggorna frodas och nu kan man inte längre vara ute hos oss. Idag skulle lilltjejen på skogsutflykt med dagis, men de fick avbryta efter en kort stund och gå tillbaka och grilla på gården på grund av invasionen av mygg. Barnen ser ut som om de drabbats av böldsjukdomar. Fy vad äckligt detta är!

Någon mer drabbad som vill skriva under min protestlista?!
.

Allergisk reaktion?

.
Idag borde vi vara iväg på stort kalas. Barnens morfar har fyllt 60 år och skulle firas med pompa och ståt. Eller njae, det var väl inte helt sant, men firas skulle han i alla fall med en lugnare lunch med den samlade familjen.

Men istället befinner vi oss hemma i vårt eget hus, med magsjukt barn.

Det känns faktiskt som en parodi, för varje gång vi ska till just morfar och mormor så börjar någon unge kräkas. I natt var det sonens tur. Han tassade in till oss redan vid midnatt och vid tretiden började han kasta sig av och an i sängen. När jag frågade om han mådde bra svarade han "Nej, jag känner att jag måste gråta!" och sen dröjde det inte många sekunder.

Min man och jag har börjat prata om att vi inte får berätta för barnen i förväg att vi ska åka bort, utan bara sätta dem i bilen och köra. Då kanske de kunde hålla sig friska just den dagen. För i övrigt är mina barn riktiga friskusar. Fast säg inte det till min man just nu. Bara för att jag har börjat jobba så bjöd förra veckan på tre vab-dagar, först feber och en extra dags vila för lilltjejen och sedan feber för sonen i fredags. Och eftersom vi är moderna och jämlika människor har vi såklart gjort upp en plan som säger att då jag är ny på jobbet ska han ta all eventuell vab första tiden. Tre dagar - det är ungefär så mycket som vi brukar ha på ett helt år... Och ja, jag vet hur tacksam jag bör vara över detta, och tro mig det ÄR jag verkligen!

Nu ligger sonen i soffan och slötittar på film, med lite avslagen coca-cola i ett glas och en skål med havrefras. Det verkar vara det enda som får stanna kvar idag. Själv går jag runt och kan inte låta bli att känna efter... jo, liiiite illamående känner jag mig nog... kanske. Eller?
.

Höstpoem

.
Fruktansvärd är hösten
Äpplen faller ner i knoppen
Man försvinner till brösten
Frun får gräva opp´n

- Min morfar
.

Vackert land

.
Imorse när jag körde till jobbet var det så otroligt vackert ute. Helt blå himmel, gula fält så långt ögat nådde och en lågt stående sol som spred ett varmt ljus över landskapet. Där ute på fälten kämpade bönderna med sina skördetröskor för att ta tillvara allt det de sådde i våras. Bortom fälten skymtade skogen och ett och annat litet hus, med människor som nyss stigit upp och startat sina dagar. Jag kunde inte låta bli att förundras över hur fantastiskt vackert det är här ute på landet!

Och när jag var framme på jobbet kände jag mig riktigt besviken att behöva lämna min utsiktspost och kliva rätt in i jobbets otroligt fula 70-tals byggnad - jag hade lugnt kunnat fortsätta köra någon timme bara för att få njuta av allt det vackra. Fast det är förstås inte så miljövänligt...
.

Tillfälligt avbrott

.
Ibland passar jag inte alls att vara bloggare. Stundtals tappar jag bara sugen, förlorar all inspiration och kan inte skriva ett ord. Oftast händer det när jag har för mycket omkring mig. När jag läst för mycket jobbtexter, plågat mig igenom krångliga formuleringar och skrivit för många byråkratiska meningar. Då blir jag så trött på ord. Vill inte se ett enda extra när jag kommer hem. Sådana perioder är tråkiga eftersom jag egentligen älskar ord. Jag älskar att skriva. Jag älskar att läsa (om nu någon missat det).

Skönt då att vi har bokbussen som kan komma till räddning. Nu har jag lånat det ultimata för läströtta arbeterskor - ljudböcker! Kan det bli mer perfekt? Hela vägen till jobbet igår lyssnade jag till Astrid Lindgren när hon berättade om kärlekshistorien mellan hennes föräldrar, Samuel August och Hanna i Hult. Fantastiskt! Astrids lugna och trygga röst. Jag njuter igen av orden.

Bara jag slipper se dem.
.

Barnarbete

.
Sonen har redan skrivit en lång önskelista inför jul. Listan innehåller mest lego, allra helst rymdlego, och sonen var lite bekymrad över hur Tomten skulle få reda på allt han önskar sig. Som den pedagogiska mamma jag ibland försöker vara kände jag mig manad att förklara att Tomten omöjligt kan komma med ALLT på önskelistan. Han får ju inte plats i släden med mer än en julklapp per barn och dessutom hinner han ju inte bygga alla dessa leksaker...

"Men mamma, säger sonen då, det är ju inte Tomten som tillverkar leksakerna. Det är ju hans barn!".

Som avslutning på den pedagogiska diskussionen sade han sedan med en stooor suck:
"Aaaargghhh, om jag ändå hade en egen tomte. Då skulle han ju kunna komma med allt jag önskar mig!".
.

Vardag

.
Jaha. Så det är så här det är att vara fast i ekorrhjulet.

Känns som om jag bara jobbar, hämtar barn, lagar mat, tvättar och sover. Inget roligt hinns med. Faktiskt inte ens allt som är tråkigt. Ingen får till exempel komma hem till oss och kolla under vårt köksbord just nu ;)

Tänk att man kan glömma hur det är att jobba! Jag har glömt hur lång tid det tar innan man slutar vara så här trött också - någon som kan upplysa mig? Eller är det kanske dags för den där rosenroten nu som alla väninnor prisar som mirakelmedel?

Till dess får jag pigga upp mig med att lyssna på Björk på hög volym när hon konstaterar att: "There´s mooore to life than this..."
.

Och störst är kärleken

.
Den största frågan av alla har vi förresten också redan klarat av:

"Mamma, kommer du fortfarande älska mig när du är en ande?"

You bet!

D, jag kommer älska dig för alltid, i evighet, amen!

.

Andemening

.
Min son fyller snart fem år. Det verkar vara den stora tänkaråldern. Han resonerar klokt om stort och smått. Döden är ett av våra samtalsämnen. Då vare sig min man eller jag är religiösa har jag förklarat döden som att kroppen blir kvar och en genomskinlig ande svävar ut och flyger upp i himlen. Denna mycket enkla förklaring verkar tilltala sonen, även om den har väckt en del funderingar, som om man kan råka svälja andras andar om de kommer för nära när man gapar!

Ett av bekymren tycker han ju dock är att jag och min man kommer att dö före honom. "Jag vill inte att ni ska bli andar, jag vill inte vara ensam", tycker jag är en rörande sann beskrivning. Men vi har talat om att det nog inte kommer ske på länge och att han ju har lillasyster - han kommer aldrig bli ensam.

Idag pratade vi lite om de nya tiderna på dagis. När jag var arbetssökande fick sonen och lilltjejen bara gå 15 timmar per vecka men nu går de längre tid till sonens glädje. Så säger han:

"Men sen när ni är döda, då får vi hämta oss själva!"
"Ja, säger jag, fast då är ni säkert vuxna och jobbar så då behöver ju ingen hämta er."
"Mmm. Då ska jag jobba på pappas jobb och (lilltjejen) på ditt jobb. Och så går vi hem själva hit sen..."

Älskade underbara unge! Så viss om att han alltid ska bo här i vårt hus, med sin lillasyster. "Tryggare kan ingen vara..."

.

Okända fakta

.
Jag är utmanad av Pernilla. Tre hemligheter om mig vill hon minsann ha... eller i vart fall tre saker som inte så många vet om mig.

Ja, då kör vi då:

1. Jag är en mycket bra kartläsare, men jag har mycket dåligt lokalsinne. Orientering var jag bra på i skolan och när min man och jag ska någonstans är det alltid jag som läser kartan (vi har ju inte någon flashig gps som gör det åt oss). Men är jag bara ute och går har jag ingen koll på vad som är norr eller öster. Jag måste liksom gå flera gånger och memorera en virtuell kartbild i huvudet för att hitta.

Jag har en gång kommit försent till en kurs för att jag gick vilse borta vid Odenplan i Stockholm, till slut blev jag så desperat att jag hoppade i en taxi som körde mig tre kvarter typ. Och en annan gång gick jag vilse i skogen - i snö och med familjens hund! - och var tvungen att traska flera kilometer längs en kraftledning för att hitta ut ur skogen igen. När jag äntligen kom ut var jag på fel sida om sjön och knackade på dörren på ett litet hus och blev bjuden på ruttna äpplen av en gammal dam medan jag väntade på min pappa som kom med bilen för att hämta mig. Efter den dagen hade jag länge svårt att få vår hund att vilja följa med mig på promenad igen.

2. Jag har provat en massa sporter men aldrig fastnat för någon. Jag har:

• spelat basket - det gick inget vidare för jag bara stukade fingrarna hela tiden och till sist blev jag så trött på det,
  
• spelat tennis - jag var urdålig, hela min grupp av tjejer var urdålig och tränaren höll på att bli galen på oss för att vi var så fnittriga och pladdriga,
  
• spelat badminton - det tyckte jag iofs var kul, men jag slutade när det var dags att börja tävla, jag är verkligen ingen tävlingsmänniska,
• spelat fotboll - jag var 6 år och mitt lag hette Nottingham, jag minns bara en enda match och då fick jag solsting och mådde jätteilla!,
• spelat volleyboll - det höll jag faktiskt på med i några år och hade t.o.m. en klubbträningsoverall med mitt namn tryckt på, men jag är egentligen alldels för kort och passade bäst som passare,
  
• dansat jazzdans - oh la la, det gick verkligen inget bra för jag har usel koordinationsförmåga,
  
• ridit på ridskola - detta visste min fröken om, men hon visste inte att jag bara gick i nybörjargrupp så på klassresa en gång när klassen skulle prova ridning så föreslog hon att "vi som kunde rida" skulle ta några hästar med oss och ta en tur i skogen. Det var totalt livsfarligt för mig, men jag vågade inte säga något. Jag överlevde dock som synes!,
  
• åkt konståkning som nybörjare - tills jag föll illa och fick gå på kryckor i 6 veckor, efter det vågade jag mig inte upp på skridskor igen och därför har jag varit med om mången plågsam idrottsdag i skolan, där jag i början spelade sjuk och senare förfinade det hela till att verkligen alltid vara hemma och sjukanmäla mig just idrottsdagar. Detta innebär ju tyvärr att jag nu som vuxen inte kan åka skridskor, jag har aldrig lärt mig!

3. Jag har varit ägare av en moped. En Puch Maxi, automatväxlad, som jag knattrade hem på mitt i nätterna som tonåring. Hjälm hade jag, men bara på styret - den var ju pinsamt ful! - tills jag kom tvåhundra meter från vårt hus, då satte jag på den för att inte mina föräldrar skulle se mig och bli arga. Ungdomar!!!

---------------------------

Jag får väl i min tur skicka utmaningen vidare, till P-lina och Kristin...
.
.

Fridag

.
Det var länge sedan det kändes så befriande att det är fredag! Jag slutade tidigt och åkte hem och hämtade mina barn och har nu två hela dagars ledighet framför mig. Jag ska bara njuta av dem!
.

Under press

.
Igår gick jag och lade mig med värsta huvudvärken klockan 20.

På natten drömde jag att jag oskyldig åkte fast för snatteri! Larmet gick när jag skulle gå ut ur en butik och omedelbart kom en stor hund utfarande och morrade och högg efter mig för att hålla mig kvar på platsen. Sedan togs jag om hand av en barsk kvinna som misstrodde mig och sade att de skulle kolla övervakningskamerorna som hade registrerat mina minsta rörelser, man kunde till och med se åt vilket håll jag tittat...

Märks det att jag är något stressad över mitt nya jobb?
.

Working girl

.
Efter cirka två års frivilligt avbrott i form av mammaledighet följt av fem månaders ofrivilligt avbrott i form av arbetslöshet var idag min första dag på länge tillbaka i arbetslivet. Jag är alldeles matt.

Måste lägga mig i soffan ett tag tror jag, det är ju en dag imorgon också.
.

Önskelista

.
Trots allt kom vi idag iväg på en utflykt. Dagen bjöd på både en gammal borg med spännande rum och vrår samt provning av en riktig riddarhjälm så barnen var mycket nöjda med äventyret.

Sonen köpte dessutom en liten riddare i museibutiken och började sedan räkna ned till födelsedag och jul för att få en chans till fler. Ibland tycker man lite synd om honom - han råkar ju vara decemberbarn...
.

Mutflykt

.
Varför tycks min son ha en medfödd aversion mot att åka på utflykt?

Min man och jag tycker om att uppleva saker tillsammans med familjen och alla utflykter vi kommer iväg på brukar bli väldigt mysiga och vill jag påpeka - uppskattade av barnen. När vi är iväg på utflykt har sonen jätteroligt och håller med om att det var bra att vi åkte. Men han verkar inprogrammerad att säga nej så fort ämnet kommer på tal.

Idag tycker jag vi går på tivoli. Nej. Ska vi gå på bio? Nej. Ikväll är det cirkus. Nej. Nu åker vi och fikar något riktigt gott. Nej. Vad sägs om att åka till zoo? Nej.

Naturligtvis låter vi inte sonen vara den som alltid får bestämma vad familjen ska göra, men att ständigt höra detta "Neeeej, måste vi åka..." så fort vi hittar på något kul är verkligen enerverande. Frågar man sonen vad han vill göra blir svaret alltid "stanna hemma". Det är ju bra att han trivs i sitt hem, men någon form av omväxling skulle väl förgylla livet?

Trodde barn skulle vara entusiastiska, nyfikna, spontana och pigga på nya upplevelser. Inte blasé som en gammal trist gubbe.
.

Larmrapport

.
En sak ska sägas meddetsamma: jag avskyr försäljare! Jag tycker det är jobbigt med pushiga människor, som inte tycker att jag kan göra mina egna val, fundera över mina egna behov och värdera olika konkurrerande märken. Som dyker upp på konstiga tider, inte visar minsta hänsyn till om de stör eller ej och fortsättar att envisas fast att jag vänligt men bestämt tackat nej. Jag är med i nix-registret. Om det fanns register för dörrförsäljning skulle jag anmäla mig på direkten. Men det finns ju tyvärr inte.

För lite mer än ett halvår sedan bodde jag i en lägenhet på tredje våningen i ett vanligt fyravåningshus i en förort. Trots att vi inte hade portkod (dörren låstes automatiskt kl 21) blev jag aldrig besvärad av dörrförsäljare. De enda som någon enstaka gång ringde på min dörr var ett obskyrt kristet samfund, dem kände man igen på att de alltid var överdrivet välklädda och kom i par.

Här i obygden verkar det vara mycket mer poulärt att gå från dörr till dörr och marknadsföra sina produkter. Senast igår ringde det på dörren - klockan 17.30, precis den tid då alla småbarnsföräldrar är som mest upptagna - och en ung man ville sälja mig ett komplett larmsystem. Han inte bara ville sälja det förresten, han utgick ifrån det var en självklarhet att jag måste vara intresserad och talade om för mig att de gjorde sin runda i byn idag - vilken tid passade mig?

För att kunna sälja mig detta larmsystem måste han få komma in och se sig om, för att hitta och kunna påtala svaga punkter i vårt skydd. Han hade en lång lista med sig där andra grannar bokat tider. Men då frågar jag mig: varför skulle jag ens överväga att släppa in en för mig helt okänd man, från ett för mig helt okänt företag för att denne ska få hitta mitt hus svaga punkter? Är det bara min paranoida sida nu igen eller känns det inte lite grann som att det skulle kunna vara ett ypperligt sätt för proffessionella inbrottstjuvar att kolla av området för att se dels hur man bäst tar sig in i alla hus, dels vilka som har något värt att stjäla?

När han såg att jag inte verkade särskilt intresserad sade han:
"Ja det har ju varit en del inbrott i området...".
"Va?, sa jag, i den här lilla byn...?!".
"Ja, sa han och såg tveksam ut, jag har ju hört det i alla fall, inte på den här gatan kanske men på andra sidan järnvägen...".
"Jaså du, sa jag."

Sedan tackade jag artigt men bestämt nej men han fortsatte insistera:
"Vi är bara här imorgon också. Du kanske ska preliminärboka en tid."
"Nej tack, sade jag, redo att stänga dörren".
"Ska vi inte preliminärboka i alla fall, forsatte han envist, vi har inte så många tider, de tar snabbt slut".
"Tack, sade jag, men det är en risk jag kan ta!".

Och nu, medan vi talar om risker, så vill jag bara kungöra för alla eventuella inbrottstjuvar därute som funderar på att bryta sig in i vårt hus för att stjäla värdesaker - det är verkligen inte värt ert besvär! Här finns inget att stjäla.

Ja, vi har en fem år gammal dator (den jag skriver på nu) vars fläkt fått snurren så att den låter som en byggfläkt så fort den är påslagen. Vi har en vanlig tjock TV, 28 tum, inte ens widescreen - skulle tippa på att den också är minst fem år gammal, vi har fått den i andra hand. Vi har en digitalkamera av billigare modell, snart tre år gammal. Vi har en bil, parkerad utanför så den är ju väldigt lätt att ta, årsmodell 2000, som snart har gått 10 000 mil, med de skavanker det innebär. Och snart en till liten bil, en fantastiskt fult grön liten skolåda som min man ska köra till tåget med. De flesta vitvaror är från 90-talet. Det enda nya vi har är faktiskt vår dammsugare och vår 9-meters stege.

Så kära inbrottstjuvar. Ser ni ett stort hus på landet med en oerhört ful liten grön bil parkerad utanför - vänd om! Det är sååå inte värt det!
.

Kärlekssaga

.
Som jag skrivit förut älskar både jag och barnen böcker. Vi besöker biblioteket minst en gång i månaden, ofta mer, och lånar ofantliga mängder böcker. Nu efter flytten har vi ju dessutom tillgång till Bokbussen.

Bibliotek är en av mina favoritplatser på jorden. Det finns en särskild känsla, en atmosfär, en blandning av dofter, ljud och intryck som bara existerar på bibliotek.

Den här kärleken till böcker, kärleken till biblioteken, har jag alltid närt. Och det beror naturligtvis på att mina föräldrar visade mig vilket privilegium det är att kunna låna hur mycket böcker man vill; läsa de bra, förkasta de mindre bra. Jag minns mina utflykter till biblioteket som barn - hur jag gick genom hyllorna och plockade på måfå, tittade på omslagen, läste baksidestexten och funderade på vilka böcker som kändes rätt att ha med hem. Jag hade alltid stora kassar med mig hem, kan fortfarande inte gå in på biblioteket utan att låna med mig något därifrån. Jag minns också hur jag en gång i bokslukaråldern ställde mig och letade igenom hela kartoteket, (på den tiden var det ju fortfarande ett lådsystem med tusentals kort), för att hitta just den bok jag läst en gång men glömt namnet på. Tänk vad datorernas intåg gjort underverk för bibliotekssystemet!

Och den här kärleken för jag i min tur vidare till mina barn. Jag läser, berättar och försökte dramatisera sagan, så som min morfar gjorde för mig när jag var en liten flicka. Om det är någon värld jag önskar öppna för dem så är det bokens.

Idag läste jag en väldigt bra artikel om läsning på DN.se, skriven av Lotta Olsson.

"Jag brukar tänka på A S Neill, den brittiska trettiotalspsykologen (som inspirerade Astrid Lindgren!) som drömde om att barnen skulle ha tillgång till allt och fritt få välja. Först då kan barnen hitta rätt. Så tänker jag mig att det är med barn och böcker: bara de får titta i alla böcker så kommer de att hitta läslusten och de böcker som passar dem. Och börjar de på en bok som de inte tycker om, då ska man göra som Doris Lessing sa vid en föreläsning i Stockholm på 80-talet: Kasta boken i väggen. Man ska inte förstöra en bra bok med att läsa den vid fel tillfälle."

Jag tycker det stämmer så bra! Jag gick till alla hyllor på biblioteket. Lånade böcker för alla åldrar och i olika genrer. Likaså luskammade jag mina föräldrars välfyllda bokhyllor efter skatter och det viktigaste - jag blev uppmuntrad att göra så! Mina föräldrar hindrade mig aldrig, sade inte att jag var för liten för någon bok, istället rekommenderade dem det som de tyckte var bra, berättade entusiastiskt om böcker som kanske såg trista ut men som hade en spännande berättelse och lyssnade när jag vill diskutera författare.

Och att tvingas läsa böcker man inte gillar tror jag kan vara lika illa som att tvingas äta mat man inte kan med - man tappar lusten, får avsmak helt enkelt. Har man tur gäller det bara en viss författare, har man otur tappar man lusten för läsning helt och hållet. Fråga mig till exempel hur många böcker av Émile Zola jag läst efter att ha plågats igenom Thérèse Raquin, förmodligen en av de äckligaste böcker som någonsin skrivits. Och nä, jag tänker inte länka den, jag har fortfarande avsmak!
.

Skönsång?

.
Plötsligt är jag väldigt tacksam att min dotter inte växer upp i Kina...
.

Själsfrände

.
Hm. Jag säger det igen - en själsfrände!

Kanske ses vi då nästa sommar i Köpenhamn! En egen shoppingtur där är nämligen min nyinledda tradition också. Vi kanske kan ta en lunch ihop, med coca-cola såklart...
.

Pretty in pink

.
Imorgon börjar mina barn på dagis igen efter sitt sju veckor långa sommarlov. Sonen är nöjd men lite orolig för att alla ska fråga vad han har gjort med sitt öga. Lilltjejen är strålande glad, hon har verkligen längtat efter dagis de senaste veckorna. Frågar man henne vad hon ska göra där svarar hon alltid: "Gunga!" Inte förstår jag varför det är så mycket bättre att gunga på dagis än att gunga hemma, men tydligen är det milsvida skillnad.

Som den goda dagistränade mamman tog jag idag med mig barnen till stan för att komplettera höstgarderoben. Sonen behövde nya gummistövlar - jag upptäckte att de han hade var storlek 27 medan han numera har skor i storlek 28, teoretiskt sett borde hans stövlar alltså vara riktigt obehagliga att ha på sig, men sonen hävdar att de är jättebra. Nu fick han dock nya Spiderman-stövlar i storlek 29, då höll han med om att de satt bättre...

Sen behövde vi trosor i mängder till lilltjejen som nu är blöjfri dagtid hemma. Jag hoppas att dagis ska orka att hålla henne blöjfri där också, men jag misstänker att det blir betydligt fler små olyckor, så jag tänkte lägga upp ett lager för säkerhets skull.

I affären hittade sonen plötsligt grejen med stort G - glittrande, ljusrosa fe-vingar med ett litet spö till. Han var bara tvungen att ha dem! Han gick till och med till kassan och frågade om de var "till goda eller onda fen"? Sonen har nämligen spelat onda fen i Törnrosa, på teater, men det kunde ju inte tjejen i kassan veta - hon såg mycket förvånad ut, men sen sade hon att de måste vara till den goda.

Egentligen gillar jag inte när barnen hittar saker vi inte skulle ha och börjar tjata, men samtidigt så kan jag inte låta bli att glädjas åt att sonen ännu är så oförstörd. Han är 4,5 år gammal och har alltså trots två år på dagis ännu inte hakat på konceptet tjejfärg/killfärg. Tack!

När vi kom ut ur affären satte sonen sina nya vingar på ryggen och spatserade stolt gatan ner och viftade lite med sitt trollspö mot alla människor vi mötte. Jag kan säga att vi fick en och annan förvånad blick på oss, och väldigt många leenden.

I bilen hem sade sonen nöjt: "Jag tror att XX (vår grannpojke) också skulle vilja ha såna här vingar!". Och jag höll med. Fast någonstans inne i mig misstänker jag att det inte är sant. I vart fall skulle han aldrig erkänna det. Grannpojken har nämligen två äldre bröder och leker mest med riddarsvärd och spelar tv-spel. Jag är ganska övertygad om att han "vet" vad som är killfärg och tjejfärg. Och jag är lite rädd att han kommer att tala om det för min son också. :(
.

En buss kommer lastad

.
I vår lilla by är den mesta servicen nedlagd, men sen finns det andra saker som är helt outstanding. En av dem är bokbussen.

Som namnet antyder är det en hel buss fullproppad med biblioteksböcker. Den har en stor avdelning med barnböcker, några hyllor ungdomsböcker, lite fakta och resten romaner och deckare. Högt som lågt, men med tonvikt på populärt. Såklart.

En vardagskväll varannan vecka kommer denna buss och stannar till i vår by. Vilken lyx det är! Mina barn och jag är ofta på biblioteket i vanliga fall. Vi lånar massvis med böcker, det brukar bli ett tjugotal varje gång och både barnen och jag älskar böcker!

Bokbussen kan naturligtvis inte ersätta känslan på ett bibliotek: lugnet, lukten av böcker, tystheten, alla dessa hyllmeter med lockande titlar... Men som substitut är det enastående. Särskilt med tanke på att man kan beställa vilka böcker man vill från vanliga biblioteket och få dem "hemkörda", samt lämna tillbaka även allt som lånats där i bokbussen. Perfekt för en stressad småbarnsfamilj!

Tyvärr är det inte så många i byn som upptäckt hur makalös denna service är. Sist bussen kom var barnen och jag ensamma med bibliotekarien och hon berättade att uppslutningen i byn brukar bli rätt nedslående. Kanske inte så konstigt med tanke på att här bor 500 personer. Men det är synd och skam!
.