onsdag 27 augusti 2008

Barnarbete

.
Sonen har redan skrivit en lång önskelista inför jul. Listan innehåller mest lego, allra helst rymdlego, och sonen var lite bekymrad över hur Tomten skulle få reda på allt han önskar sig. Som den pedagogiska mamma jag ibland försöker vara kände jag mig manad att förklara att Tomten omöjligt kan komma med ALLT på önskelistan. Han får ju inte plats i släden med mer än en julklapp per barn och dessutom hinner han ju inte bygga alla dessa leksaker...

"Men mamma, säger sonen då, det är ju inte Tomten som tillverkar leksakerna. Det är ju hans barn!".

Som avslutning på den pedagogiska diskussionen sade han sedan med en stooor suck:
"Aaaargghhh, om jag ändå hade en egen tomte. Då skulle han ju kunna komma med allt jag önskar mig!".
.

tisdag 26 augusti 2008

Vardag

.
Jaha. Så det är så här det är att vara fast i ekorrhjulet.

Känns som om jag bara jobbar, hämtar barn, lagar mat, tvättar och sover. Inget roligt hinns med. Faktiskt inte ens allt som är tråkigt. Ingen får till exempel komma hem till oss och kolla under vårt köksbord just nu ;)

Tänk att man kan glömma hur det är att jobba! Jag har glömt hur lång tid det tar innan man slutar vara så här trött också - någon som kan upplysa mig? Eller är det kanske dags för den där rosenroten nu som alla väninnor prisar som mirakelmedel?

Till dess får jag pigga upp mig med att lyssna på Björk på hög volym när hon konstaterar att: "There´s mooore to life than this..."
.

måndag 25 augusti 2008

Och störst är kärleken

.
Den största frågan av alla har vi förresten också redan klarat av:

"Mamma, kommer du fortfarande älska mig när du är en ande?"

You bet!

D, jag kommer älska dig för alltid, i evighet, amen!

.

Andemening

.
Min son fyller snart fem år. Det verkar vara den stora tänkaråldern. Han resonerar klokt om stort och smått. Döden är ett av våra samtalsämnen. Då vare sig min man eller jag är religiösa har jag förklarat döden som att kroppen blir kvar och en genomskinlig ande svävar ut och flyger upp i himlen. Denna mycket enkla förklaring verkar tilltala sonen, även om den har väckt en del funderingar, som om man kan råka svälja andras andar om de kommer för nära när man gapar!

Ett av bekymren tycker han ju dock är att jag och min man kommer att dö före honom. "Jag vill inte att ni ska bli andar, jag vill inte vara ensam", tycker jag är en rörande sann beskrivning. Men vi har talat om att det nog inte kommer ske på länge och att han ju har lillasyster - han kommer aldrig bli ensam.

Idag pratade vi lite om de nya tiderna på dagis. När jag var arbetssökande fick sonen och lilltjejen bara gå 15 timmar per vecka men nu går de längre tid till sonens glädje. Så säger han:

"Men sen när ni är döda, då får vi hämta oss själva!"
"Ja, säger jag, fast då är ni säkert vuxna och jobbar så då behöver ju ingen hämta er."
"Mmm. Då ska jag jobba på pappas jobb och (lilltjejen) på ditt jobb. Och så går vi hem själva hit sen..."

Älskade underbara unge! Så viss om att han alltid ska bo här i vårt hus, med sin lillasyster. "Tryggare kan ingen vara..."

.

lördag 23 augusti 2008

Okända fakta

.
Jag är utmanad av Pernilla. Tre hemligheter om mig vill hon minsann ha... eller i vart fall tre saker som inte så många vet om mig.

Ja, då kör vi då:

1. Jag är en mycket bra kartläsare, men jag har mycket dåligt lokalsinne. Orientering var jag bra på i skolan och när min man och jag ska någonstans är det alltid jag som läser kartan (vi har ju inte någon flashig gps som gör det åt oss). Men är jag bara ute och går har jag ingen koll på vad som är norr eller öster. Jag måste liksom gå flera gånger och memorera en virtuell kartbild i huvudet för att hitta.

Jag har en gång kommit försent till en kurs för att jag gick vilse borta vid Odenplan i Stockholm, till slut blev jag så desperat att jag hoppade i en taxi som körde mig tre kvarter typ. Och en annan gång gick jag vilse i skogen - i snö och med familjens hund! - och var tvungen att traska flera kilometer längs en kraftledning för att hitta ut ur skogen igen. När jag äntligen kom ut var jag på fel sida om sjön och knackade på dörren på ett litet hus och blev bjuden på ruttna äpplen av en gammal dam medan jag väntade på min pappa som kom med bilen för att hämta mig. Efter den dagen hade jag länge svårt att få vår hund att vilja följa med mig på promenad igen.

2. Jag har provat en massa sporter men aldrig fastnat för någon. Jag har:
  • spelat basket - det gick inget vidare för jag bara stukade fingrarna hela tiden och till sist blev jag så trött på det,
  • spelat tennis - jag var urdålig, hela min grupp av tjejer var urdålig och tränaren höll på att bli galen på oss för att vi var så fnittriga och pladdriga,
  • spelat badminton - det tyckte jag iofs var kul, men jag slutade när det var dags att börja tävla, jag är verkligen ingen tävlingsmänniska,
  • spelat fotboll - jag var 6 år och mitt lag hette Nottingham, jag minns bara en enda match och då fick jag solsting och mådde jätteilla!,
  • spelat volleyboll - det höll jag faktiskt på med i några år och hade t.o.m. en klubbträningsoverall med mitt namn tryckt på, men jag är egentligen alldels för kort och passade bäst som passare,
  • dansat jazzdans - oh la la, det gick verkligen inget bra för jag har usel koordinationsförmåga,
  • ridit på ridskola - detta visste min fröken om, men hon visste inte att jag bara gick i nybörjargrupp så på klassresa en gång när klassen skulle prova ridning så föreslog hon att "vi som kunde rida" skulle ta några hästar med oss och ta en tur i skogen. Det var totalt livsfarligt för mig, men jag vågade inte säga något. Jag överlevde dock som synes!,
  • åkt konståkning som nybörjare - tills jag föll illa och fick gå på kryckor i 6 veckor, efter det vågade jag mig inte upp på skridskor igen och därför har jag varit med om mången plågsam idrottsdag i skolan, där jag i början spelade sjuk och senare förfinade det hela till att verkligen alltid vara hemma och sjukanmäla mig just idrottsdagar. Detta innebär ju tyvärr att jag nu som vuxen inte kan åka skridskor, jag har aldrig lärt mig!

3. Jag har varit ägare av en moped. En Puch Maxi, automatväxlad, som jag knattrade hem på mitt i nätterna som tonåring. Hjälm hade jag, men bara på styret - den var ju pinsamt ful! - tills jag kom tvåhundra meter från vårt hus, då satte jag på den för att inte mina föräldrar skulle se mig och bli arga. Ungdomar!!!

---------------------------

Jag får väl i min tur skicka utmaningen vidare, till P-lina och Kristin...
.
.

fredag 22 augusti 2008

Fridag

.
Det var länge sedan det kändes så befriande att det är fredag! Jag slutade tidigt och åkte hem och hämtade mina barn och har nu två hela dagars ledighet framför mig. Jag ska bara njuta av dem!
.

onsdag 20 augusti 2008

Under press

.
Igår gick jag och lade mig med värsta huvudvärken klockan 20.

På natten drömde jag att jag oskyldig åkte fast för snatteri! Larmet gick när jag skulle gå ut ur en butik och omedelbart kom en stor hund utfarande och morrade och högg efter mig för att hålla mig kvar på platsen. Sedan togs jag om hand av en barsk kvinna som misstrodde mig och sade att de skulle kolla övervakningskamerorna som hade registrerat mina minsta rörelser, man kunde till och med se åt vilket håll jag tittat...

Märks det att jag är något stressad över mitt nya jobb?
.

måndag 18 augusti 2008

Working girl

.
Efter cirka två års frivilligt avbrott i form av mammaledighet följt av fem månaders ofrivilligt avbrott i form av arbetslöshet var idag min första dag på länge tillbaka i arbetslivet. Jag är alldeles matt.

Måste lägga mig i soffan ett tag tror jag, det är ju en dag imorgon också.
.

söndag 17 augusti 2008

Önskelista

.
Trots allt kom vi idag iväg på en utflykt. Dagen bjöd på både en gammal borg med spännande rum och vrår samt provning av en riktig riddarhjälm så barnen var mycket nöjda med äventyret.

Sonen köpte dessutom en liten riddare i museibutiken och började sedan räkna ned till födelsedag och jul för att få en chans till fler. Ibland tycker man lite synd om honom - han råkar ju vara decemberbarn...
.

lördag 16 augusti 2008

Mutflykt

.
Varför tycks min son ha en medfödd aversion mot att åka på utflykt?

Min man och jag tycker om att uppleva saker tillsammans med familjen och alla utflykter vi kommer iväg på brukar bli väldigt mysiga och vill jag påpeka - uppskattade av barnen. När vi är iväg på utflykt har sonen jätteroligt och håller med om att det var bra att vi åkte. Men han verkar inprogrammerad att säga nej så fort ämnet kommer på tal.

Idag tycker jag vi går på tivoli. Nej. Ska vi gå på bio? Nej. Ikväll är det cirkus. Nej. Nu åker vi och fikar något riktigt gott. Nej. Vad sägs om att åka till zoo? Nej.

Naturligtvis låter vi inte sonen vara den som alltid får bestämma vad familjen ska göra, men att ständigt höra detta "Neeeej, måste vi åka..." så fort vi hittar på något kul är verkligen enerverande. Frågar man sonen vad han vill göra blir svaret alltid "stanna hemma". Det är ju bra att han trivs i sitt hem, men någon form av omväxling skulle väl förgylla livet?

Trodde barn skulle vara entusiastiska, nyfikna, spontana och pigga på nya upplevelser. Inte blasé som en gammal trist gubbe.
.

torsdag 14 augusti 2008

Larmrapport

.
En sak ska sägas meddetsamma: jag avskyr försäljare! Jag tycker det är jobbigt med pushiga människor, som inte tycker att jag kan göra mina egna val, fundera över mina egna behov och värdera olika konkurrerande märken. Som dyker upp på konstiga tider, inte visar minsta hänsyn till om de stör eller ej och fortsättar att envisas fast att jag vänligt men bestämt tackat nej. Jag är med i nix-registret. Om det fanns register för dörrförsäljning skulle jag anmäla mig på direkten. Men det finns ju tyvärr inte.

För lite mer än ett halvår sedan bodde jag i en lägenhet på tredje våningen i ett vanligt fyravåningshus i en förort. Trots att vi inte hade portkod (dörren låstes automatiskt kl 21) blev jag aldrig besvärad av dörrförsäljare. De enda som någon enstaka gång ringde på min dörr var ett obskyrt kristet samfund, dem kände man igen på att de alltid var överdrivet välklädda och kom i par.

Här i obygden verkar det vara mycket mer poulärt att gå från dörr till dörr och marknadsföra sina produkter. Senast igår ringde det på dörren - klockan 17.30, precis den tid då alla småbarnsföräldrar är som mest upptagna - och en ung man ville sälja mig ett komplett larmsystem. Han inte bara ville sälja det förresten, han utgick ifrån det var en självklarhet att jag måste vara intresserad och talade om för mig att de gjorde sin runda i byn idag - vilken tid passade mig?

För att kunna sälja mig detta larmsystem måste han få komma in och se sig om, för att hitta och kunna påtala svaga punkter i vårt skydd. Han hade en lång lista med sig där andra grannar bokat tider. Men då frågar jag mig: varför skulle jag ens överväga att släppa in en för mig helt okänd man, från ett för mig helt okänt företag för att denne ska få hitta mitt hus svaga punkter? Är det bara min paranoida sida nu igen eller känns det inte lite grann som att det skulle kunna vara ett ypperligt sätt för proffessionella inbrottstjuvar att kolla av området för att se dels hur man bäst tar sig in i alla hus, dels vilka som har något värt att stjäla?

När han såg att jag inte verkade särskilt intresserad sade han:
"Ja det har ju varit en del inbrott i området...".
"Va?, sa jag, i den här lilla byn...?!".
"Ja, sa han och såg tveksam ut, jag har ju hört det i alla fall, inte på den här gatan kanske men på andra sidan järnvägen...".
"Jaså du, sa jag."

Sedan tackade jag artigt men bestämt nej men han fortsatte insistera:
"Vi är bara här imorgon också. Du kanske ska preliminärboka en tid."
"Nej tack, sade jag, redo att stänga dörren".
"Ska vi inte preliminärboka i alla fall, forsatte han envist, vi har inte så många tider, de tar snabbt slut".
"Tack, sade jag, men det är en risk jag kan ta!".

Och nu, medan vi talar om risker, så vill jag bara kungöra för alla eventuella inbrottstjuvar därute som funderar på att bryta sig in i vårt hus för att stjäla värdesaker - det är verkligen inte värt ert besvär! Här finns inget att stjäla.

Ja, vi har en fem år gammal dator (den jag skriver på nu) vars fläkt fått snurren så att den låter som en byggfläkt så fort den är påslagen. Vi har en vanlig tjock TV, 28 tum, inte ens widescreen - skulle tippa på att den också är minst fem år gammal, vi har fått den i andra hand. Vi har en digitalkamera av billigare modell, snart tre år gammal. Vi har en bil, parkerad utanför så den är ju väldigt lätt att ta, årsmodell 2000, som snart har gått 10 000 mil, med de skavanker det innebär. Och snart en till liten bil, en fantastiskt fult grön liten skolåda som min man ska köra till tåget med. De flesta vitvaror är från 90-talet. Det enda nya vi har är faktiskt vår dammsugare och vår 9-meters stege.

Så kära inbrottstjuvar. Ser ni ett stort hus på landet med en oerhört ful liten grön bil parkerad utanför - vänd om! Det är sååå inte värt det!
.

onsdag 13 augusti 2008

Kärlekssaga

.
Som jag skrivit förut älskar både jag och barnen böcker. Vi besöker biblioteket minst en gång i månaden, ofta mer, och lånar ofantliga mängder böcker. Nu efter flytten har vi ju dessutom tillgång till Bokbussen.

Bibliotek är en av mina favoritplatser på jorden. Det finns en särskild känsla, en atmosfär, en blandning av dofter, ljud och intryck som bara existerar på bibliotek.

Den här kärleken till böcker, kärleken till biblioteken, har jag alltid närt. Och det beror naturligtvis på att mina föräldrar visade mig vilket privilegium det är att kunna låna hur mycket böcker man vill; läsa de bra, förkasta de mindre bra. Jag minns mina utflykter till biblioteket som barn - hur jag gick genom hyllorna och plockade på måfå, tittade på omslagen, läste baksidestexten och funderade på vilka böcker som kändes rätt att ha med hem. Jag hade alltid stora kassar med mig hem, kan fortfarande inte gå in på biblioteket utan att låna med mig något därifrån. Jag minns också hur jag en gång i bokslukaråldern ställde mig och letade igenom hela kartoteket, (på den tiden var det ju fortfarande ett lådsystem med tusentals kort), för att hitta just den bok jag läst en gång men glömt namnet på. Tänk vad datorernas intåg gjort underverk för bibliotekssystemet!

Och den här kärleken för jag i min tur vidare till mina barn. Jag läser, berättar och försökte dramatisera sagan, så som min morfar gjorde för mig när jag var en liten flicka. Om det är någon värld jag önskar öppna för dem så är det bokens.

Idag läste jag en väldigt bra artikel om läsning på DN.se, skriven av Lotta Olsson.

"Jag brukar tänka på A S Neill, den brittiska trettiotalspsykologen (som inspirerade Astrid Lindgren!) som drömde om att barnen skulle ha tillgång till allt och fritt få välja. Först då kan barnen hitta rätt. Så tänker jag mig att det är med barn och böcker: bara de får titta i alla böcker så kommer de att hitta läslusten och de böcker som passar dem. Och börjar de på en bok som de inte tycker om, då ska man göra som Doris Lessing sa vid en föreläsning i Stockholm på 80-talet: Kasta boken i väggen. Man ska inte förstöra en bra bok med att läsa den vid fel tillfälle."

Jag tycker det stämmer så bra! Jag gick till alla hyllor på biblioteket. Lånade böcker för alla åldrar och i olika genrer. Likaså luskammade jag mina föräldrars välfyllda bokhyllor efter skatter och det viktigaste - jag blev uppmuntrad att göra så! Mina föräldrar hindrade mig aldrig, sade inte att jag var för liten för någon bok, istället rekommenderade dem det som de tyckte var bra, berättade entusiastiskt om böcker som kanske såg trista ut men som hade en spännande berättelse och lyssnade när jag vill diskutera författare.

Och att tvingas läsa böcker man inte gillar tror jag kan vara lika illa som att tvingas äta mat man inte kan med - man tappar lusten, får avsmak helt enkelt. Har man tur gäller det bara en viss författare, har man otur tappar man lusten för läsning helt och hållet. Fråga mig till exempel hur många böcker av Émile Zola jag läst efter att ha plågats igenom Thérèse Raquin, förmodligen en av de äckligaste böcker som någonsin skrivits. Och nä, jag tänker inte länka den, jag har fortfarande avsmak!
.

tisdag 12 augusti 2008

Skönsång?

.
Plötsligt är jag väldigt tacksam att min dotter inte växer upp i Kina...
.

måndag 11 augusti 2008

Själsfrände

.
Hm. Jag säger det igen - en själsfrände!

Kanske ses vi då nästa sommar i Köpenhamn! En egen shoppingtur där är nämligen min nyinledda tradition också. Vi kanske kan ta en lunch ihop, med coca-cola såklart...
.

Pretty in pink

.
Imorgon börjar mina barn på dagis igen efter sitt sju veckor långa sommarlov. Sonen är nöjd men lite orolig för att alla ska fråga vad han har gjort med sitt öga. Lilltjejen är strålande glad, hon har verkligen längtat efter dagis de senaste veckorna. Frågar man henne vad hon ska göra där svarar hon alltid: "Gunga!" Inte förstår jag varför det är så mycket bättre att gunga på dagis än att gunga hemma, men tydligen är det milsvida skillnad.

Som den goda dagistränade mamman tog jag idag med mig barnen till stan för att komplettera höstgarderoben. Sonen behövde nya gummistövlar - jag upptäckte att de han hade var storlek 27 medan han numera har skor i storlek 28, teoretiskt sett borde hans stövlar alltså vara riktigt obehagliga att ha på sig, men sonen hävdar att de är jättebra. Nu fick han dock nya Spiderman-stövlar i storlek 29, då höll han med om att de satt bättre...

Sen behövde vi trosor i mängder till lilltjejen som nu är blöjfri dagtid hemma. Jag hoppas att dagis ska orka att hålla henne blöjfri där också, men jag misstänker att det blir betydligt fler små olyckor, så jag tänkte lägga upp ett lager för säkerhets skull.

I affären hittade sonen plötsligt grejen med stort G - glittrande, ljusrosa fe-vingar med ett litet spö till. Han var bara tvungen att ha dem! Han gick till och med till kassan och frågade om de var "till goda eller onda fen"? Sonen har nämligen spelat onda fen i Törnrosa, på teater, men det kunde ju inte tjejen i kassan veta - hon såg mycket förvånad ut, men sen sade hon att de måste vara till den goda.

Egentligen gillar jag inte när barnen hittar saker vi inte skulle ha och börjar tjata, men samtidigt så kan jag inte låta bli att glädjas åt att sonen ännu är så oförstörd. Han är 4,5 år gammal och har alltså trots två år på dagis ännu inte hakat på konceptet tjejfärg/killfärg. Tack!

När vi kom ut ur affären satte sonen sina nya vingar på ryggen och spatserade stolt gatan ner och viftade lite med sitt trollspö mot alla människor vi mötte. Jag kan säga att vi fick en och annan förvånad blick på oss, och väldigt många leenden.

I bilen hem sade sonen nöjt: "Jag tror att XX (vår grannpojke) också skulle vilja ha såna här vingar!". Och jag höll med. Fast någonstans inne i mig misstänker jag att det inte är sant. I vart fall skulle han aldrig erkänna det. Grannpojken har nämligen två äldre bröder och leker mest med riddarsvärd och spelar tv-spel. Jag är ganska övertygad om att han "vet" vad som är killfärg och tjejfärg. Och jag är lite rädd att han kommer att tala om det för min son också. :(
.

fredag 8 augusti 2008

En buss kommer lastad

.
I vår lilla by är den mesta servicen nedlagd, men sen finns det andra saker som är helt outstanding. En av dem är bokbussen.

Som namnet antyder är det en hel buss fullproppad med biblioteksböcker. Den har en stor avdelning med barnböcker, några hyllor ungdomsböcker, lite fakta och resten romaner och deckare. Högt som lågt, men med tonvikt på populärt. Såklart.

En vardagskväll varannan vecka kommer denna buss och stannar till i vår by. Vilken lyx det är! Mina barn och jag är ofta på biblioteket i vanliga fall. Vi lånar massvis med böcker, det brukar bli ett tjugotal varje gång och både barnen och jag älskar böcker!

Bokbussen kan naturligtvis inte ersätta känslan på ett bibliotek: lugnet, lukten av böcker, tystheten, alla dessa hyllmeter med lockande titlar... Men som substitut är det enastående. Särskilt med tanke på att man kan beställa vilka böcker man vill från vanliga biblioteket och få dem "hemkörda", samt lämna tillbaka även allt som lånats där i bokbussen. Perfekt för en stressad småbarnsfamilj!

Tyvärr är det inte så många i byn som upptäckt hur makalös denna service är. Sist bussen kom var barnen och jag ensamma med bibliotekarien och hon berättade att uppslutningen i byn brukar bli rätt nedslående. Kanske inte så konstigt med tanke på att här bor 500 personer. Men det är synd och skam!
.

Fallhöjd

.
Stormen i måndags natt skördade ett besynnerligt offer i vår trädgård. På morgonen hittade vi vår vimpel nedblåst. Tydligen måste knuten till repet ha gått upp i blåsten och flaggan slitit sig loss.

Tyvärr innebär detta att även linan som man hissar flaggan med har rasat. Och då ställer man sig frågan - hur gör man för att få tillbaka linan i en 12 meter hög flaggstång?

1. Man kan fälla hela flaggstången. Men hur? Och hur får man sedan upp den igen?

2. Eller så kan man använda en skylift. Men känns det inte väldigt överdrivet att hyra en sådan för att trä i en flaggstångslina, en minuts jobb så är det färdigt. Klart att man kan passa på att använda den till annat också, som att rensa stuprännor till exempel, men det har ju redan min man - med fara för sitt eget liv - gjort. Med stege.

Finns det andra sätt som vi förbiser?
.

Snabbare än Blixten!

.
Nu har barnen och jag hämtat sonens nya tapet. Hans rum har tills för några veckor sedan haft tapet med nallar som tidigare ägarna satt upp. Sonen avskydde den från första stund! Jag kan förstå honom, hur barnsligt känns det inte med nallar på väggen när man ska fylla fem år?

Nu är rummet bubbelgumsblått och så ska han få en fondvägg med racerbilar. Sonen har valt den själv, så jag hoppas han blir mycket nöjd. Själv tror jag i alla fall att det blir snyggt.
.

torsdag 7 augusti 2008

Bakom scenen

.
Ikväll kl 21.00 är det ingen tvekan var man kommer att hitta mig - i soffan med en kopp te i sällskap av Detective Chief Inspector Barnaby!
.

Maybe it´s because I´m a Londoner...

.
.
Oj då, jag som trodde jag var smygdansk!


You Belong in London
A little old fashioned, and a little modern.
A little traditional, and a little bit punk rock.
A unique soul like you needs a city that offers everything.
No wonder you and London will get along so well.

Vilken stad är din?
.

Askungen

.
Känner mig som Askungen idag. Fast värre. En häxa utklädd till Askungen. Känner mig ful och hunsad, i lappade kläder. Som bara städar, tvättar, diskar, lagar mat och passar upp på de lata styvsystrarna, 2 och 4,5 år.

Och till skillnad från Askungen sjunger jag inte, jag tjatar. Tjatar på att det ska kläs på, borstas tänder, sättas på skor, tvättas händer före maten, tvättas händer efter maten, plockas undan efter pysslet, hängas upp jackor på krokar och ställas skor på skohyllor. Sättas på bilbälten. Inte lekas med maten.

Tjat, tjat, tjat. Inte ens jag orkar lyssna på mig!
.

onsdag 6 augusti 2008

Klippkort

.
Så var det dags igen - ännu en kväll på akuten med sonen! Man tror inte det är sant.

Den här gången jagade han en ballong och föll, rätt in i ett hörn på en fåtölj, så illa att han slog upp ett stort jack precis ovanför ögat. Jacket var djupt och blödde ner både honom och mig och syntes direkt att det måste tas om hand, så det var bara att åka in igen.

Utöver den enorma tur han hade att fallet inte tog på ögat är vi nu tacksamma över att vi bor i en liten stad. Sonen fick komma in till läkare efter fem minuter - på akuten! Han blev vederbörligen hopklistrad (de ville inte sy så nära ögat) och sen hemskickad med order om att akta sig för vatten. Och med två klistermärken. Förra gången (med syrenkvisten) fick han bara ett, men kanske får man fler om man är stamkund...?
.

Egen tid

.
Jag har fått en gudagåva! Jo det känns faktiskt så.

Precis som för Jungfru Maria kom min gudagåva i form av en spinkig liten pojke, fast den här pojken är redan fem år och inte ens min egen son. Jag talar om grannens barn.

Vilken avlastning det är när sonen sätter på sig sandalerna och ropar: "Jag går och kollar om XX är hemma"! Bara den som liksom jag är flerbarnsmamma och aldrig har haft tillgång till barnvakt kan nog riktigt till fullo förstå känslan.

Våra familjer bor grannar med bara våra tomter mellan husen och vare sig barnen väljer att leka hos oss eller hos grannen är friheten total! Inget tjat, inget gnäll, ingen eftermiddagströtthet, inga krav på lekar eller tjänster. Bara lycklig son.

Jag är så tacksam!
.

Semesterbokslut

.
Augusti. Och vad hände med min sommar?

Ute är det råkallt, 15 grader och regn i luften. Inte ett spår av de vackra sommardagarna förra veckan. Men träden och buskarna dignar av frukt och påminner mig om allt jag inte hunnit med. Jag skulle ju sylta och safta. Baka pajer varje dag. Prova alla fruktsorter, njuta av vartenda bär.

Vad har jag gjort istället? Varit med barnen är nog svaret. Varit med barnen på badstranden. På utflykt. Hos farmor. Hos farfar. Hos mormor och morfar. Besökt Kolmården och Bakken, lekland och Barnens dag. Hälsat på hos barnens kompisar. Vaktat barnen när de haft kompisar hemma. Vaktat barnen när min man målat.

Väl investerad tid, det behöver man inte tveka om. Snart är tiden här när båda barnen anses stora nog att klara sig mest utan föräldrar. När barnen är åtta har man inte längre laglig rätt att gå ner i arbetstid. Då förväntas alla jobba 100% och barnen får väl gå på fritids. Inga fler föräldradagar att förlänga sommarsemester med. Eller att använda till resten av årets lovdagar, om nu inte semesterveckorna räcker till. Och hur ska de kunna göra det? 10 veckor sommarlov, samt påsklov, höstlov, jullov, sportlov... Men alla har väl mor-och farföräldrar som kan ställa upp, eller inte det? Nåja, man kan ju alltid pussla. Mannen får ta första fyra veckorna semester och jag nästa fyra. En av oss får vara ledig jul och en annan påsk. Det låter väl som en bra lösning. Ett riktigt familjeliv.

Nej, njut. Njut medan det varar. Medan vi har tiden att rå om varandra.

Ok, så jag har inte plockat några vinbär. Eller körsbär. Inte provat om äpplena börjat mogna. Men jag har faktiskt bakat rabarberpaj flera gånger. Och barnen har ätit alla smultron. Kanske måste man fokusera mer på det man gjort än det man inte gjort.
.

tisdag 5 augusti 2008

Jämställdhet

.
Min man har köpt oss en ny dammsugare. Han beställde den över nätet och hämtade den på vårt lilla postkontor, hos den lokala handlaren. Det är en liten, söt dammsugare. Min man valde den själv eftersom jag meddelat att jag inte bryr mig om några kvaliteter hos dammsugare förutom att de ska kunna suga bra. Mannen valde däremot länge mellan en som var extra tyst och en som hade speciellt ren utluft, den sistnämnda vann slutligen men det var jämnt in i det sista.

Vår förra dammsugare köpte jag på Obs!Stormarknad som student 1994. Jag minns att jag handlade flera stora saker samtidigt och sen ringde taxi som fick skjutsa hem mig 500 meter till min bostad. Före dess hade jag sopat golven i min tvåa i säkert ett halvår, tills min man (som då var min pojkvän alltså, vi har hållit ihop i 14 år!) en dag fick nog. Själv bodde han egentligen i ett studentrum på kanske 8 kvadrat i en ursunkig ungkarlslägenhet tillsammans med två slashasar, kan inte tänka mig att de vare sig sopade eller dammsög särskilt ofta där.

Hur som helst.

Den nya dammsugaren kom alltså hem, packades upp och förevisades för mig och barnen. Mannen dammsög första testkörningen och verkade nöjd.

Imorse var det så min tur att ta fram den. Då kommer lilltjejen farande ut i köket med ett illvrål:

"Du får inte ta den mamma! Det är pappas dammsugare!!!" ryter hon ilsket åt mig.

Och någonstans inne i mig så värmde det gott. Funderar nu på att ringa min man och meddela att dammsugning hädanefter kommer att vara helt och hållet hans uppgift eftersom jag är förbjuden att använda dammsugaren. Å andra sidan kanske han fattar sig snabbt och kontrar med att han inte längre kan åta sig att diska eftersom köket, också enligt beslut från lilltjejen, tyvärr är mitt...
.

måndag 4 augusti 2008

Regn, regn, regn

.
- De atmosfäriska förhållandena har varit mycket otillfredsställande på sista tiden, sa Ugglan.
- Vad för något?
- Det har regnat, förklarade Ugglan.
- Ja, sa Christopher Robin, det har det.
- Vattenståndet har nått en rekordartad höjd.
- Att va, sa du?
- Det finns en hel del vatten häromkring, förklarade Ugglan. Emellertid är det gynnsamma utsikter för ett hastigt omslag när som helst…

- A.A. Milne
.

söndag 3 augusti 2008

Spik i foten...

.
Stackars sonen! Helt plötsligt hör jag ett illvrål från trädgården, ett sånt där som alla föräldrar vet betyder att nu är det allvar, och in kommer sonen rusande, hysteriskt gråtande. Han hade sprungit genom syrenen och på något sätt fått en gren rätt in i låret. Den stack ut några centimeter men när jag försökte dra ut den så gick det inte, den satt fast!

När jag lyckades få känna runt om så insåg jag att den satt djupt och gick minst 1-2 cm in i benet. Stackars, stackars liten! Och så hjälplös man känner sig som mamma!

Sonen, som blir hysterisk även av vanliga små stickor, hade så ont att han bölade "Jag kommer dö! Jag vill dö!" och jag gav snabbt alvedon för att försöka åtminstone lindra och visa sonen att jag gjorde mitt bästa. Lade honom sedan i soffan framför älsklingsfilmen och ringde dels hem min man som var ute med bilen dels sjukvårdsrådgivningen som sade "har han så ont så åk in!".

Så nu är mannen och sonen på väg till akuten. Varför händer sånt här alltid på helgen?
.

Sommarläsning

.
Idag tog jag fram och läste Trotsboken, kapitlet om 4-åringar. Och så surfade jag lite på 4-års trots. Nu känns det så mycket bättre!
.

lördag 2 augusti 2008