Dumma föräldrar

.
Ibland känner jag mig som en riktigt usel mamma, som har dåligt tålamod och skäller på mina barn när de har gjort något dumt, som inte riktigt orkar vara pedagogisk i alla lägen och som ibland blir irriterad och sur över småsaker.

I vissa lägen inser jag dock att jag är långt ifrån botten. Igår stod jag i en lekpark och gungade mina två älsklingar. Hörde då en pappa samtala högljutt med sina barn inifrån sitt hus. Han sade, bland MYCKET annat:
"Men du är ju för fan helt dum i huvudet! Du står ju bara där som ett jävla spån..."

Hur tror man som förälder att ens barn reagerar på att få höra sånt? Kan man vara så dum att man inte fattar att barnets självkänsla blir förstörd för all framtid? Som förälder måste man väl inse att barnen gör som du gör och tror på det du säger. Jag fick en sån klump i magen. Vad ska man göra i såna lägen? Gå och knacka på och skälla ut pappan? Ringa socialen och anmäla att pappan misshandlar sina barn verbalt? Är så ledsen att det finns barn som måste växa upp med så dumma, dumma föräldrar.

...som en oxe!

.
Nu har jag ändrat min profil. Min dotter och jag har nämligen båda fyllt år! Jag är således nu 33, en mycket bra ålder, hon å sin sida har fyllt 2 år och verkar också mycket nöjd. Hon fyllde år och gjorde sitt första besök hos frisören ungefär i samma veva och hävdar nu bestämt att hon är STOR! Så stor att hon gärna vill åka i storebrorsans framåtvända bilstol, använda hans cykel och hjälpa mig att hänga tvätt. Det sistnämnda kan jag gå med på! Hon är mycket förtjust i vår nya "torkvindare" som hon kallar den - det är Rorris torkvindare! Jojomen, hon har inte gett upp sitt nya namn ännu, hon är nämligen envis som en oxe!

Min dotter och jag fyller år med bara några dagars mellanrum och vi är därför båda oxar. För den som inte är så förtrogen med stjärntecknen kan jag berätta att oxar är lugna, stillsamma och jordnära personligheter som njuter av livet. De är trygga och lata, mycket trogna och blir sällan arga, men när de väl blir det är det bäst att inte vara i närheten. Oxar är kärleksfulla och tillgivna. De älskar dessutom det goda i livet, såväl solnedgångar som vällagad mat får oxen att rysa av välbehag. På minussidan är oxar förändringsobenägna, konservativa personer som vill bevara det gamla och lätt uppfattas som lite tråkiga.

Stjärntecken är förvisso inget jag tror på, men visst är det lite kul att det stämmer in så bra? Här sitter jag i mitt gamla hus, i min trygga lilla by och gläds så fort en ny liten blomma sticker upp ur rabatten, alltför rund om magen till följd av kulinariska njutningar med för högt GI ("Inom varje smal oxe finns en tjock en som vill ut!").

Enligt denna lära passar jag mycket bra ihop med jungfrur, kräftor och stenbockar. Vilken himla tur då att min man är jungfru!
.

Walk of wife

.
Varför är det bara mammor som går kvällspromenader? Beror det på någon kvinnlig drift att komma i form till beach -08, eller är det snarare ett uttryck för hur ojämställda svenska barnfamiljer är, där mamman känner sig tvungen att fly hemmet någon timme varje kväll för att få vara ifred med sina egna tankar?
.

Törnrosor

.
Nu har vi bott här i byn i snart 5 månader. Det är så lång tid att vi känner oss hemmastadda. Rotade i myllan. Men också så lång tid att vi hunnit inse att även rosen har sina törnen.

Största nackdelen med att bo i en by utanför en liten stad är bristen på valfrihet. Det finns ett dagis och en skola i vår by. Det finns en busslinje som kör ett tiotal turer om dagen in till stan. Det finns en bio i stan, som visar en film. Det finns en sportanläggning, och de har inga gympapass den tid jag skulle vilja gå. Det finns en byggmarknad, en leksaksaffär, en blomsterhandel... ja, listan kan göras lång. Fördelen är ju att det finns, och det är jag tacksam för. Men ibland saknar jag att kunna välja. Och så är det irriterande när det jag hade velat välja är slut i den enda affär jag kunde köpt det i.
.

Med många kulörta lyktor

.
Med många kulörta lyktor
jag gick mig i världen ut.
De slocknade - ljudlöst och oförmärkt,
och så tog det vackra slut.

Jag stannade - högst förlägen,
- allt hade ju mist sin glans!
Men nu har jag gått på vägen,
som kommer från Ingenstans

och ringlar till Ingenstädes,
i många de långa år
förutan kulörta lyktor.
Det är ganska svårt - med det går.

- Nils Ferlin

Ur led är tiden!

.

Den blomstertid nu kommer med lust och fägring stor…

Våra syrener har snart blommat över, likaså liljekonvaljerna. När jag var liten var syrener och liljekonvaljer detsamma som skolavslutning. Varje år gick min mamma ut med min storasyster och mig kvällen före skolavslutningen och plockade stora buntar liljekonvaljer. Sedan band hon ihop fina buketter, med tårtpapper runt skaftet, som vi klädda i våra finaste sommarklänningar högtidligt lämnade till fröken innan vi gick ut genom porten för att fira vårt sommarlov. Trots att vi ofta blev så myggbitna under plockningen att vi hade svårt att stå still medan vi sjöng: ”Flaggan vajar på sin stång, lyssna till vår sommarsång...", så tillhör dessa kvällar i liljekonvaljskogen mina allra käraste barndomsminnen.

I år kommer fröknarna knappast kunna få några syrener och liljekonvaljer av små finklädda barn. Kanske får de ta lupiner och pioner istället, de har gått i blom hos oss nu. Sommaren har för bråttom detta år!

Mors Dag

.
Söndag morgon. Vaknar hastigt av tassande steg i rummet. Någon kryper upp i sängen bredvid mig och viskar "Mamma, är du vaken?". Instinktivt vet jag att klockan inte kan vara mer än 6, så jag låtsas sova. Jag hör prassel av papper och sedan försvinner de tassande stegen ut genom dörren och jag somnar om.

Vaknar två timmar senare. Bredvid mig på kudden ligger en teckning som sonen gjort. Det står:
"Kära lilla mamma! Jag tänker plocka blommor åt dig. Du får bada i en liten damm."

Världens lyckligaste mamma stiger ur sängen och ned till dukat frukostbord.

Sex laxar i en...

.
Läste i en gammal DN att enligt "normen för god boendestandard" i Sverige ska man bo högst en person per rum, kök och vardagsrum oräknade. Gifta och sambor får dock dela. De familjer som har färre rum än så räknas enligt normen som trångbodda. Detta får bland annat den märkliga konsekvensen att en person som bor i en etta räknas som trångbodd, oavsett lägenhetens yta.

Kan såklart inte låta bli att dra paralleller till dagens besök. Farbrorn som var här idag berättade att det var hans morfar som byggde vårt hus. Morfadern och dennes hustru bodde i en av lägenheterna, med sina tio barn. Jag kom mig inte för att fråga, men jag hoppas att de bodde i en av de större, de med två rum och kök.

När farbrorn själv växte upp här, några årtionden senare, bodde hans familj i en av de mindre lägenheterna, närmare bestämt i den som numera består av vårt kök och matsal. Tanken att dessa två rum rymt en hel familj är svindlande!

Titeln på Boverkets rapport om dagens trångboddhet är målande nog: "Var finns rum för våra barn?". Behöver jag säga mer?

Historien knackar på

.
Som jag nämnt tidigare tror jag inte på slumpen. Jag tror att allting händer av en mening, som man kanske inte alltid förstår. Igår funderade jag ju över beständigheten och det respektingivande i att vårt hus stått här i snart 100 år. Idag knackade det på dörren och historien klev in i mitt hem!

En farbror som är född och uppvuxen i vårt hus, men som inte varit här sedan dess, kom förbi med sin fru och jag var inte sen att bjuda in dem. Jag som älskar tanken på att huset har en historia - idag kom jag närmare den än någonsin! Han inspekterade trädgården, berättade om den stora rabarberodlingen där hela trakten fick plocka, om syrenbersåerna och om hallonbuskarna som växte utanför det dåvarande dasset (två dörrar, ett dass för lägenheterna på ovanvåningen och ett för dem på nedervåningen). Han visade var ladugården stod och berättade om skogen som hörde till gården.

Jag bjöd in dem att titta i huset också, fast att det var precis hur stökigt som helst och han berättade om lägenheterna som fanns då, om kakelugnarna (varav fyra finns kvar än idag!) och de fina salarna som hörde till de stora lägenheterna - de med två rum och kök! Han var till och med uppe på vinden för att se om årtalet som han mindes är inristat på skorstenen finns kvar - det gör det.

Återigen är det så svårt att föreställa sig - hur var det egentligen att bo här då, för snart 100 år sedan?

Hugget i sten

.
Vår by har funnits i omkring hundra år. Före dess fanns här mest skog, odlingsmark och några få gårdar. Men i början av 1900-talet bestämdes det att järnvägen skulle dras fram i dessa trakter och snart nog bildades därför en by, med stationshus, postkontor, affär och några små industrier som med järnvägens hjälp kunde forsla gods och varor. Under 1900-talets mitt fanns här dessutom både slakteri, smedja och trädgårdsmästeri, något som idag är svårt att tänka sig när man ser ut över vår sömniga lilla by, med cirka 500 invånare. Idag är stationshuset rivet, posten nedlagd och för att handla i en affär får man åka in till stan. Men en del består.

Huset vi nu bor i byggdes 1911. Det är ganska respekingivande när man tänker på det. Vi går på golv och eldar i kakelugnar som människor gjort i mer än tre generationer före oss! Vårt hus var från början uppdelat i fyra lägenheter och under några år inhystes även byns affär här. Idag bor vi alltså en enda familj på hela ytan, sånt kan också få en att tänka till! Hur många familjer har samsats innanför dessa väggar? Hur många barn har vuxit upp här och lekt i vår trädgård?

Oftast funderar jag inte så mycket över livet förr i tiden, men igår kväll gick jag en ny väg på min kvällspromenad och träffade då på en runsten. Enligt en skylt var denna runsten rest på 1000-talet e. Kr. Vägen som idag används av hundratals bilar varje dag, användes alltså även för tusen år sedan. För tusen år sedan reste två föräldrar en minnessten över sin son och den kan jag fortfarande se idag! Sånt får i alla fall mig att begrunda livets beständighet och förgänglighet.

Svimmelkantig

.
I torsdags kväll satte jag av en slump på TV:n och råkade hamna på ett avsnitt av "Du är vad du äter". Det var två unga tjejer som halkat in på skräpmatsdiet och som blev allt rundare om midjan. När de 8 veckorna av levande föda och spirulina-drinkar var över hade de båda tappat åtskilliga kilon och centimeter. Eftersom jag någonstans (Oprah kanske?) lärt mig att man alltid ska lyssna noga på det som dyker upp i ens liv av en slump, tog jag mig en funderare och kom fram till att jag är i samma sits själv.

Steg ett av mitt nya hälsosamma liv inleddes därför i fredags. Sedan dess har jag inte druckit en enda droppe coca-cola (vilket jag annars krävde dagligen!), jag har bara druckit vatten och osötat te. Likaså har jag valt att följa kostråd enligt GI-modellen och lagat frukost och lunch i enlighet med recept i en införskaffad bok. Middag har jag improviserat lite eftersom resten av familjen inte delar min önskan om att bli GI-slavar.

Problemet är att jag känner mig som om jag ska svimma hela tiden. Är det meningen? Jag vet av erfarenhet att min kropp reagerar väldigt starkt och negativt på blodsockerfall: jag blir yr, mår illa, får huvudvärk, hjärtklappning och känner mig extremt stressad. Några minuter efter att jag ätit/druckit något, gärna sött, mår jag helt bra igen. Kanske har jag hypoglykemi? Men jag trodde poängen med GI var att det inte skulle bli blodsockerfall eftersom man hela tiden skulle ha ett jämnt och ganska lågt blodsocker. Har jag missat något?

Som det är nu törs jag inte starta steg två i mitt hälsosamma liv: motionen. Jag gick en extra lång promenad igår, men ställde in mitt tänkta pass spinning eftersom jag var rädd att svimma över cykeln och slå ut några tänder på styret.

Envis som en Rorri

.
Med tanke på vad som sänds på Bolibompa i kväll och mitt tidigare inlägg om dotterns plötsliga namnbyte, vill jag passa på att meddela att hon håller fast vi sitt nya namn. Hon är MYCKET envis.

Skördetid

.
Vi har börjat skörda frukterna av vårt hårda arbete och möda i trädgården. Igår plockade dottern och jag de allra första rabarberstjälkarna och bakade en smaskig paj av dem. Nu är väl sanningsenligt rabarber en växt som det är mycket lite arbete och möda med, men det kändes ändå härligt lyxigt med hembakt "ekologisk" paj!

Medan dottern och jag var husliga åkte mannen på flera timmar lång exkursion med sonen för att köpa trädgårdsmöbler. Detta med att införskaffa diverse ting man som husägare är i trängande behov av har nämligen visat sig vara betydligt krångligare än vi räknat med. Problemet stavas: andra husägare. Vi är aldrig ensamma om att ha bestämt oss för en viss sak: trädgårdsmöbel, gräsklippare - you name it! Eftersom maken är en noggrann själ läser han alltid recensioner och test innan vi kan bestämma oss för märke och typ, vad det än gäller. Sedan när det väl är dags att köpa själva föremålet är det alltid slutsålt, det slår aldrig fel.

Trädgårdsmöbelgruppen vi bestämt oss för - vit klassisk grupp i trä med soffa, bord och två stolar - var slut i stort sett i hela landet. Utom i Eskilstuna, där fanns det ett flertal exemplar kvar. Nu bor vi inte i Eskilstuna ("årets tillväxtkommun 2007") , eller ens i denna stads omnejd, men med tanke på hur lång tid det kan ta oss att hitta en ny möbel som sen också visar sig vara slutsåld så avgjorde vi att resan var värd att göras, trots att hela söndagen gick åt.

Makens och sonens utflykt till Eskilstuna var trevlig, by the way. De besökte BR-leksaker och stannade och åt på en pizzeria. Mer än så behövs inte när man är 4 år. Dessutom fick han åka i sin nya bilstol och det är ju resan, inte målet, som gör livet värt att levas!

A psalm of life

.
Tell me not in mournful numbers,
Life is but an empty dream!
For the soul is dead that slumbers,
And things are not what they seem.

Life is real! Life is earnest!
And the grave is not its goal;
Dust thou are, to dust thou returnest,
Was not spoken of the soul.

Not enjoyment, and not sorrow,
Is our destined end or way;
But to act, that each tomorrow
Find us farther than today.
- Henry Wadsworth Longfellow

Allt om trädgård

.
Med risk för att låta som en renodlad trädgårdsblogg så vill jag ändå berätta att igår kväll gjorde jag det. Helt resolut gick jag ut och knipsade av blomhuvudena, ett efter ett, på mina fiender maskrosorna. Det tog en hel timme, men då var jag mycket noggrann och knipsade även minsta gryende knopp. Vågade dock inte lägga blommorna i komposten - känns som om de kommer att hitta något sätt att sprida sig till resten av trädgården då - så nu har vi en svart sopsäck utanför i väntan på att tas med till trädgårdsavfallshögen på sopstationen. Nästan lika stilfullt som maskrosor faktiskt.

Maskrosbarn

Jag har fått en fiende. Första helgen i maj fanns det 14 maskrosor i vår trädgård. Detta vet jag eftersom min svärmors svärmor räknade dem och var nöjd att det var så få. Helgen därefter hade de plötsligt och ganska oförmärkt förökat sig och var plötsligt över 200 stycken. (Detta är dock en uppskattning, jag tillhör inte typen som räknar ogräs.) I lördags köpte därför min man två stycken maskrosjärn. Det första ett hederligt gammaldags järn som med handkraft bänder upp maskrosen med förhoppningsvis en stor del av roten. Det andra en monstervariant cirka 1 meter hög med vassa blad som man trycker ned i marken med hjälp av foten och som sedan smiter åt kring maskrosen och obönhörligen rycker den ur jorden, med förhoppningsvis en ännu större del av roten kvar. Monstervarianten känns effektiv, men den gör dessvärre stora hål i gräsmattan.

Eftersom min man bestämt sig för att vi måste sätta ned foten vad gäller maskrosinvasionen spenderade jag några timmar under lördagseftermiddagen med monstret som sällskap. Jag fyllde en hel skottkärra och hann ändå inte mer än halva framsidan. Jag kände mig trött men nöjd.

Idag när jag kom hem efter att ha lämnat barnen på dagis insåg jag att det inte hjälpt ett dugg! På bara några dagar hade hela den gräsyta som jag så effektivt rensat åter invaderats av gula hattar. Jag hämtade monstret och gick en ny rond, men jag måste säga att det här var inte det jag tänkte mig när jag drömde om att ha en egen trädgård! Jag såg visserligen för mig stunder av ogräsrensande på knä i någon rabatt och lövkrattning några timmar varje höst. Men kanske är det inte så idylliskt som det verkar att vara med trädgård?

När jag var liten mutade mina föräldrar mina syskon och mig för att göra sig av med problemet. Vi fick 10 öre per maskros vi drog upp ur gräsmattan och då menar jag själva blomman, någonting om rötter nämndes inte i dealen. Långsiktigt var det förstås ingen lösning – maskrosorna fortsatte ju att poppa upp och vi barn blev väl, som alla som lär sig marknadsekonomins lagar, girigare och mer svårmutade med åren – men jag undrar om jag inte ska ta till samma grepp. Bara gå ut och choppa av blommorna och sedan låtsas som om det regnar. Syns de inte finns de inte. Och jag kan ju fortfarande betala mig själv per maskros, fast nu kanske ett lite större gage.

Mardrömmar

.
Allting blir annorlunda när man fått barn. Det är en klyscha men en väldigt sann sådan.

I natt drömde jag en mardröm, en sån där när man vaknar och är tacksam över att det inte var på riktigt. Före barn brukade mina mardrömmar vara av den klassiska sorten, där man blir jagad och inte kan fly. Någon gång inför en tenta kunde jag drömma att jag blev fullkomligt blockerad och inte mindes ett enda ord, eller att mina böcker plötsligt var försvunna.

Efter barn är det självklart att mardrömmarna handlar om dem, det mest älskade och mest sårbara man har. Som tur är har jag förskonats från riktigt hemska mardrömmar, där barnen råkar ut för otäcka saker, skadas eller förs bort. Istället handlar mina drömmar om glömska.

När min son började på dagis drömde jag en natt att klockan var 19 och jag hade glömt att hämta honom från dagis! Jag ringde dit men ingen svarade och jag kastade mig ut och sprang i desperation mot dagis med hjärtat bultande av ångest. När min mobil ringde och jag såg att det var min man vågade jag inte svara för att jag skämdes så mycket. Och hur skulle jag förklara mig för personalen?! Men mest var jag livrädd att min son skulle tro att mamma övergivit honom!

I natt drömde jag en annan variant. Nämligen att barnen och jag varit på stan hela dagen och uträttat en massa ärenden. Klockan var 13.30 när jag kom på att de egentligen skulle ha varit på dagis idag och att båda två skulle på bussutflykt till ett naturreservat. De hade sett fram emot detta och jag hade handlat matsäck och planerat. Ångesten i den här drömmen handlade inte så mycket om att barnen skulle må dåligt eller få allvarliga men för att de missade sin utflykt. Här var det istället en gnagande oro för att jag själv drabbats av Alzheimers.

Det här med minnet har jag ju tagit upp förut och det är något jag faktiskt upplever som ett problem! Jag kan verkligen inte hålla saker i minnet, inte ens 10 minuter, om de inte är väldigt viktiga. Jag kan gå in i en affär för att köpa fem saker och komma ut med fyra. Jag kan gå uppför trappan för att hämta kläder och blöja till lilltjejen och komma ned utan någondera. Förr kunde jag hålla ett antal siffror i minnet samtidigt, till exempel sidor på text-TV som jag ville läsa, men nu kan jag knappt minnas ett tal i taget. Som student var jag expert på att skriva ned det föreläsaren sade - jag låg alltid en mening efter men hjärnan registrerade och när det till sist blev en paus hann jag ikapp. Nu minns jag inte ett ord som sades innan det pågående. Allt jag inte skriver upp missar jag, till exempel utflykter och möten. Jag har också märkt att jag har fått svårare att uttrycka mig - jag tappar ord och har svårt att hitta synonymer. Det är helt enkelt ganska läskigt! En verklig mardröm, faktiskt.

Barnasinne

.
Jag är en lekmamma. De som känner mig väl vet att detta är min gudagåva och min förbannelse. Jag och barnen har så mycket roligt tillsammans, stunder jag aldrig skulle vilja byta bort, samtidigt är det svårt för mig att slippa ha roligt med dem och få göra något själv någon gång.

Idag har varit en riktig lekdag. Vi har byggt koja i soffan, lekt pirater, gungat, spelat sonens och min egen version av Bondespelet, plaskat med vattenbanan, lekt i sandlådan, kört bilrace, byggt varsin trädgård med figurer urklippta ur färgade papper, lekt dinosaurier, läst en hög böcker och lekt badlekar vid kvällsbadet.

Kort sagt: vi har haft jättekul idag, men det är tur att de åtminstone går 15 timmar i veckan på dagis...

Finn fem fel...

.
10 saker som finns på mitt köksgolv:

1. En visselpipa
2. En leopardmönstrad toffel (sonens)
3. Ett halvätet äpple
4. En gammal datormus
5. Ett sittunderlag
6. En innebandyklubba
7. En legobåt
8. En dammsugarslang till leksaksdammsugare
9. En blöja (oanvänd lyckligtvis)
10. En magnet med julmotiv

Felen?

Jo, givetvis att det saknas:

1. En torkad köttbulle
2. Fläck efter spill
3. Minst tre strumpor i varierande storlek
4. Viktiga papper
5. Matta

Vådan av solsken

.
Sol ute, sol inne.
Sol i hjärta, rastlöst sinne...

Fasiken vad svårt det är att få något vettigt gjort när solen strålar utanför och termometern visar 19 grader i skuggan.

Sådana här dagar borde förbjudas, utom till helgen. Kanske ska skriva ett argt brev till SMHI.

Den förlorade dvärgens återkomst

Vid kvällspromenaden igår såg jag honom plötsligt, den saknade sjunde dvärgen. Han stod i en villaträdgård i en helt annan del av byn, hållandes vad som såg ut att vara en strålkastare. Från den plats på vägen jag befann mig var det svårt att se exakt, men jag tror att det var Kloker. Nu undrar jag om detta är början till en bitter grannfejd om dvärgstöld, eller om han helt sonika rymt på egen hand? Med tanke på strålkastaren såg han ut att vara i begrepp att begå inbrott. Eller kanske gräva upp tjuvgods ur trädgårdslandet.

Jag andades ändå ut lite när jag insåg att det var Kloker. Jag misstänker att om man skulle be människor rangordna de sju dvärgarna efter farlighet skulle de flesta svara att Kloker var farligast, eftersom han är smart. Någon skulle kanske tvärtom säga Toker, för att han inte är det. Men naturligtvis stämmer inte detta.

Utan tvekan är det Blyger som är farligast. Vem skulle lättare än han komma undan med att smyga i buskarna och smida ränker? Spionera på folk med täckmanteln att han bara är blyg och inte törs komma nära. Vem vet vad han planerar göra med all information han kan få genom att tjuvlyssna på andras samtal. Stöld? Utpressning? Kidnappning? Kanske värre än så till och med, man får ju hålla i minnet att samtliga dvärgar är i besittning av varsin hacka!

På andra plats kommer utan tvekan Glader. Det är inte möjligt att vara sådär glad jämt. Uppenbart är det en förklädnad.

Gröna fingrar

En fördel med hus är att det oftast medföljer en trädgård. En nackdel med trädgård är att det oftast medföljer ogräs.

En timme i förmiddags spenderade jag ute i solen. Jag kunde ha suttit lutad mot en bodvägg och druckit te och jobbat på solbrännan. Jag kunde ha legat på en filt i gräset och läst en bra bok. Men nejdå, istället satt jag i grusgången och rensade ogräs.

Det finns nämligen saker som det inte syns om man gör, bara om man inte gör dem, och ogräsbekämping är en typiska sådan sak. Under min soliga förmiddagstimme hann jag med att rensa halva framsidan på vår gårdsplan - halva! Nu ser den riktigt fin ut och jag känner mig glad och nöjd. Om jag inte sneglar åt andra sidan och den halva som alltså fortfarande väntar på sin behandling. Och jag får definitivt inte resa mig och gå de tjugo stegen bort till uppfarten, för då kommer min glädje raseras för all framtid. Uppfarten har nämligen nått det stadium då inga åtgärder längre är möjliga. Kanske bäst att kasta in handduken och låta det bli gräsmatta?

I helgen var min svärmor samt min svärmors svärmor på besök. Av svärmor fick jag ett exemplar av en helt enkelt lysande trädgårdsbok, vid namn Vackrare trädgård. Den är skriven 1979 och är ofattbart pedagogisk. Precis vad jag behöver! Det finns t.ex. bilder som förklarar hur man beskär alla tänkbara och otänkbara sorters buskar och träd, med exempel före och efter . Varje liten grönsak, frukt eller bär föräras minst en egen sida med fakta och tips och vackra illustrationer. Och bäst av allt: där finns sektionen Trädgårdens fiender. Denna 50 sidor långa del avhandlar alla sjukdomar och skadedjur som någonsin skulle kunna påträffas i trädgården. Och dessutom innehåller den 7 sidor med bilder på vartenda ogräs som kan vara kaxig nog att rota sig i mitt paradis. Detta är vad jag saknat mest i alla moderna trädgårdsböcker, för trots att jag köpt böcker för nybörjare, så förväntas jag tydligen själv kunna avgöra vad som är ett ogräs eller en vacker växt när misstänkta blad börjar sprida ut sig i rabatterna.

Det mest intressanta med boken är dock bekämpningsmetoderna. För så gott som alla ogräs rekommenderas nämligen besprutning med allehanda kemikalier och jag misstänker att inte ens hälften av dessa är godkända idag. När jag läser tänker jag - men vad tänkte de??? Och sanningen är väl den att det gjorde de inte. Jag minns själv hur min pappa strödde Totex över grusgångarna hemma när jag växte upp. Våra föräldrar, generationen som bäddat för oss, de tänkte inte. Miljöförstöring? Bara jag får ha mina grusgångar ogräsfria är jag nöjd. Vart kemikalierna tar vägen sedan? Ingen aning... Varför är man sådär aningslös och vad kommer att vara den stora frågan som våra barn kommer ställa oss mot väggen för? På vilket sätt förstör jag dagligen världen för mina barn, utan att vara medveten om det?

Härmed döper jag mig...

Lilltjejen har döpt om sig. Hela dagen har hon gått omkring och kallat sig själv Rorri - efter racerbilen på Bolibompa. Om jag råkar kalla henne för det namn som hennes pappa och jag valt med omsorg tittar hon bara oförstående på mig och säger "Jag heter Rorri!". Själv har jag hela dagen följaktligen fått heta "Rorris mamma". Det har varit Rorri som vill gunga och Rorri som vill kissa på pottan.

Inte nog med detta. Hennes skor har varit hjul, sängen ett garage och så vidare. En chokladmuffin som blivit kvar sen helgens födelsedagskalas funkade bra som bensin.

Nu undrar jag om hon någonsin tänker byta tillbaka? Jag har faktiskt två väninnor som har bytt namn själva, den ena som liten och den andra i tonåren. Det måste kännas lite snopet som förälder. Man tycker ju trots allt att man valt det allra finaste namn som finns åt sitt barn.

Men kanske är det bara att vänja sig redan nu vid att dottern inte kommer ha samma smak som jag...

Behåll dina rosor

.
Behåll dina rosor
duka av bordet istället
Behåll dina rosor
ljug lite mindre istället
Behåll dina rosor
hör vad jag säger istället
Älska mig mindre
tro på mig mer
Behåll dina rosor

- Märta Tikkanen