Överdåd

.
Det tråkiga med en stor trädgård med många fruktträd är att man omöjligt kan ta hand om alla naturens gåvor. Varje helg slutar därför med en utflykt till soptippen med nya sopsäckar fulla med nedfallna äpplen och halvruttna plommon. Att se överflödet kastas ger i alla fall mig ont i magen . det borde gå att hitta någon bättre lösning!
.

Betraktarens öga

.
Min son, snart sex år gammal, kommer in i vardagsrummet med en vitlökspress i ena handen och en tesil i den andra.

- Mamma, vilken av de här tror du är Darth Vaders skepp...?
- Ja... det måste nog vara den där (pekar på tesilen).
- Hur kunde du veta det?!

Sonen kör iväg med sina rymdskepp igen.

Och så sägs det att barn av idag saknar fantasi.
.

Nytta och nöje

s.
Det slog mig idag att av alla skolböcker jag haft genom åren är den en enda som jag faktiskt fortfarande använder mig av - min gamla hemkunskapsbok från högstadiet!

Ja, den är väldigt inriktad på svensk husmanskost och har bilder från 80-talet, men ändå... det finns några guldkorn som jag fortfarande återkommer till. Detta trots att jag känner mig rätt ok hemmastadd i köket, men jag är inte av den kreativa, experimenterande sorten. Jag vill ha recept. Exakta mått. Antar att det hänger ihop med samma skäl som fick mig att bli jurist - tron att det finns svart och vitt, rätt och fel. Vilket man ju lär sig en av livet självt att det inte gör.
.

Ska man inte va glad...

.
på sin födelsedag? När ska man då vara glad?!

Jag har fyllt år och min födelsedag var verkligen ingen höjdare. Den började med sång av två tredjedelar av min familj. Sonen vägrade nämligen att vara med eftersom han tyckte att han misslyckats med sin namnteckning på födelsedagskortet. Min man och lilltjejen kom således in och väckte mig själva med sång och paket och lilltjejen strålade! Men jag blev jätteledsen.

Min man och jag har olika sätt att se på det här med presenter. Han gillar överraskningar och jag gillar att få det som jag faktiskt helst vill ha. Eftersom jag vet detta hade jag förberett med att tidigt tala om vad jag önskar mig, vilket bara var två saker. En av dessa saker var dessutom något som jag önskat mig redan till jul, men som han av olika anledningar inte fick tag i då. Nu på min födelsedag fick jag fler än två paket, men ändå bara en av de saker jag önskat mig och inte heller denna gång fick jag det som jag önskat mig sen i julas. Kanske är det oerhört barnsligt men jag blev besviken.

Resten av morgonen bråkade sonen. Kanske eftersom han missat uppvaktningen men även på grund av att lilltjejen också fyllt år nyss och firats med paket och uppmärksamhet från släkten. Det har helt enkelt blivit för mycket för honom att känna att alla andra få firas och inte han. Hans sätt att hantera besvikelse är att retas och bråka, helst med lillasyster. Vid frukost var jag nära att få ett utbrott och bara resa mig och gå, sätta mig i bilen och sticka till jobbet för att slippa höra. Och jag kände mig riktigt tacksam över att det inte var en ledig dag utan att de skulle till dagis.

På jobbet har jag överlag haft en riktigt jobbig vecka och min födelsedag var inget undantag utan jag fick in fyra brådskande ärenden som alla måste prioriteras samtidigt som ingen beslutsfattare fanns på plats. Hann knappt tänka och absolut inte känna. Snabblunch och inget fika för att fira någon födelsedag.

När jag äntligen åkte hem tänkte jag att dagen omöjligt kunde bli värre. Första stopp var att hämta sonen på dagis. Hans fröken mötte mig glatt och sade: "Vi har inte varit ute idag på grund av vädret. Han är lite rastlös!". Det hon kallade rastlös visade sig vara tämligen hyperaktiv och när han fick se att jag kommit blev han så besviken att han började daska på mig och säga åt mig att gå. Återigen blev jag jätteledsen och dessutom arg. När jag försökt prata med honom fick jag nog och sade ifrån att jag inte tänkte vänta på honom och så lämnade jag dagis. Jag gick, lämnade gården och satte mig i bilen. Några minuter senare kom han tveksamt över gården och ställde sig bredvid bilen, men vägrade sätta sig. Jag fick lyfta in honom med tvång.

Lilltjejen hämtades utan problem men väl hemma vägrade sonen kliva ur bilen. Jag tog ur lilltjejen och gick in med henne och lämnade honom kvar i bilen. Kollade igenom posthögen och såg att vi fått en paketavi till lilltjejen. Vi gick ut till bilen igen - sonen hade nu somnat i bilen! - och körde till "posten". När vi kom tillbaka med paketet bar jag först in det och sen hämtade jag den sovande sonen. När vi kom in i hallen vaknade han till av att han hörde att lilltjejen pratade om ett paket. När vi hade öppnat och konstaterat att det återigen inte var till honom fortsatte bråken. Under tiden funderade jag på vad jag skulle laga för gott till min födelsedagsmiddag.

Vid kl 17.30 var jag så trött och ledsen att jag gav upp. Ringde och beställde pizza till middag och skickade min man att hämta den. Efter middag badade han barnen och när de var lagda gick även jag och lade mig.

Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter.
.

Frukt är godis!

.fr
Jaha. Läser med viss skepsis om en studie som bevisat det hemkunskapslärare tjatat om i åratal: frukt är godis!

Men den här studien pekar inte på nyttan av mer frukt och grönt i kosten, utan menar att vi rent av blir tjocka om vi äter frukt! Två bananer om dagen = 12 kg extra per år! Boven i dramat heter fruktos och ger enligt studien bukfetma och insulinresistens.

Sant eller falskt? Livsmedelsverket kontrar: "Frukt är inte farligt!"

Själv undrar jag stilla om någon missat att det inte är 1 april idag?
.

Långledigt

.
Nu börjar jag bli bortskämd med långa helger känner jag! Det tar emot att jobba hela fem dagar veckan som kommer... Och ändå vet jag ju att vi ska vara lediga igen till Kristi Himmelfärd!

Men ack så skönt det är med förlängda helger, man skulle bara jobba fyradagarsveckor egentligen!
.

Första maj!

.
I år firade vi in våren vid byns traditionella valborgsmässoeld. Minns inte i skrivande stund varför vi inte var där förra året men något om sjukdom och regn ringer i öronen.

I år kom vi i alla fall iväg och fick prova äkta byanda. Bålet var så litet att det brann över på en halvtimme - vilket var exakt så lång tid som firandet varade! Det fanns inga extravaganser som studentsångare eller manskörer eller fyrverkerier, utan här höll man allsång det som behövdes sjungar och ett vårtal hölls av en pensionerad präst.

Men i allt detta enkla och lantliga så slogs jag av två saker:

1. Hur vackert landet är! Jag har sagt det förut och jag säger det igen: det är så fruktansvärt vackert där jag bor nu! Dessa åkrar, björkbackar, skogar och fält. Röda hus och vita kyrkor. Varje morgon när jag åker till mitt jobb och solen just orkat upp för att värma jorden med sitt rödgula sken... Jag häpnar över skönheten! Vill inte alls stanna bilen för att gå ur och in i den extremfula 70-talsbyggnad där myndigheten jag jobbar för huserar. Jag vill bara fortsätta köra och uppleva det bästa Sverige har att erbjuda.

2. Vilket enkelt liv för barn! Vi som är inbitna storstadsbor är vana vid att ALLTID passa på våra barn - se till att de inte kommer bort, körs över av en bil, äts upp av en hund, att de håller sig inom synhåll och inte försvinner i folkmassan och får panik eller rövas bort av illasinnade "medmänniskor". Här på landet är det en helt annan mentalitet och det känns så skönt! Är man fem år - ja, då hittar man sina kompisar vid majelden och sen syns man inte till mycket förrän det är dags att gå hem. Några kontroller att barnen inte leker vid elden görs förvisso, men utöver det finns inget farligt, ingen trafik att akta sig för eller folkmassor att försvinna i. Kommer man vilse finns andra vuxna som vet var man hör hemma. Som Emil i Lönneberga:

"Är det någon som känner igen den här lille gossen? Hans far har kommit bort!"

Och jag känner mig så harmonisk och tillfreds. Så lugn. Som om det här alltid var min plats på jorden och nu först har jag hittat hem.
.

Försmak

.
Vilken helg! Nu har jag verkligen fått en försmak av sommaren! Vi har varit ute nästan hela dagarna och här har känts som värsta Bullerbyn, med glada barn som springer mellan varandras trädgårdar. Det är så perfekt med jämnåriga grannbarn!

Grillat har vi också gjort och trappat upp ogräskriget - nu är det ingen pardon som gäller, vi mejar allt vi ser och gräver upp kirskålen med rötterna där det går. I år tycks vi dessutom ha fått en ny objuden gäst. Har inte kollat upp namnet ännu, men det är en låg växt med feta blad och vackra gula blommor. Problemet är bara att den verkar sprida sig med rekordfart! Har inget minne av invasion förra sommaren, men nu finns de överallt och även där man definitivt inte vill ha dem - som i rabarberlandet!

Mycket tacksam blev jag också i morse när jag gläntade på fiberduken på barnens plantering och såg att små gröna groddar försiktigt smyger sig upp ur jorden. Tack, tack, tack! Jag var rädd att det inte skulle ta sig och att barnen skulle bli mycket besvikna. Nu verkar de nöjda över naturens under, hoppas bara att vi kan fortsätta att hålla liv i plantorna!
.

Sommar, sommar, sommar...

.
Vårt hem ser ut som sju svåra år och vi skulle verkligen, verkligen behöva städa, men det är värsta sommaren ute - 18 grader i skuggan! Vem i all världen städar då?

Nej, bättre att gå ut och bara stänga dörren till kaoset, så slipper man i alla fall se det.

Glad sommar!
.

Kaosteori

.
Skrivarmamma undrar varför vi föräldrar längtar som tokar efter våra barn hela dagarna för att sedan hämta de små liven på dagis på eftermiddagen och genast känna musten sugas ur oss då stunden mellan hämtning och nattning inte alls blir sådär harmonisk som man alltid drömmer om.

Jag håller med fullkomligt. Varje dag har jag ett dilemma: vilket barn ska jag hämta först? Hur jag än gör blir det nämligen fel.

Sonen vill inte hämtas eftersom hans bästis får vara kvar till kl 17 varje dag. Bra dagar gömmer han sig någonstans medan hans kompisar springer runt och säger "han är inte här, han har gått hem...". Dåliga dagar blir han riktigt arg och besviken och säger dumma saker. Jag är en sån mamma som tycker att barnen måste få en chans att avsluta det de håller på med eller visa något de gjort under dagen så jag har inga problem att stanna en stund, men då menar jag kanske tio minuter en kvart, inte mer.

Lilltjejen blir glad när jag kommer och ropar "MIN MAMMA!!!" så det hörs över hela gården, kramar mig intensivt och allt känns härligt. Men sedan faller hon ofelbart in i "jag är så trött och orkar inte gå för jag har för små fötter"-stadiet och allt blir bara tusen gånger jobbigare än man tänkt sig. Hämtar jag henne först måste hon följa med in på sonens dagis och då är det jättejobbigt att få med henne därifrån sen. För inte nog med att hon varje gång måste kissa inne på de spännande toaletterna med lyse som tänder sig själv när man går in och kranar som känner av när man sticker in händerna - de har ju också så spännande saker som My little Pony eller dockvrån som måste utforskas och det klarar man för sjutton inte på en kvart!

När jag sen väl lyckats släpa hem dem händer allt som oftast en av två möjliga onda ting:

1. Sonen somnar i bilen på väg hem och går inte att väcka. Jag måste övertyga lilltjejen att vi ska gå in och sedan bära in sonen och lägga honom i soffan där man inte kan få liv i honom förrän en timme senare. Med följd att han vaknar tidigt nästa morgon, blir trött nästa eftermiddag och ja, ni förstår.

2. Båda råkar vara pigga och vill vara ute och gunga och leka affär i lekstugan eller ännu värre gå till lekparken när man kommer hem och allt jag vill är ju att få gå in, hämta min tekopp och ha det lugnt en halvtimme eller så, kanske spela ett spel med dem eller läsa böcker, rita & pyssla eller leka med några små gubbar, till och med bygga piratskepp om det skulle vara nödvändigt. Vad som helst som inte innebär att stå ute i snålblåst och putta en gunga och sjunga "Jag är Tarzan, jag är Tarzan, Tarzan som pratar med djur".

Och detta är bara första timmen. Den riktigt jobbiga biten kommer ju när man ska laga maten med två trötta barn i hasorna.

Och det är klart att det är fel. Det är så in i helvete fel! Och felet ligger i att vi är för trötta. Hade jag kommit hem från jobbet som en pigg och fräsch mamma (som lilltjejen som sovit middag två timmar) då hade jag haft all ork i världen för att leka i trädgården. Jag hade inte tagit åt mig av att sonen suckar och säger "Kommer DU :( ...!!!" och jag hade bättre kunnat lösa konflikten mellan att curla med att bära lilltjejen eller pedagogiskt kunna avleda henne så att hon kan ta sig till bilen själv. Men det finns ingen ork kvar till det, därför att den bästa tiden av vårt liv går till våra arbetsgivare. Hur galet är inte det?!

Och för övrigt har jag haft en skitdag och är fortfarande kvar på kontoret fast att klockan passerat 18... Det å sin tur betyder att min man haft äran att ha hand om eftermiddagskaoset...
.

Fula ord

.
Vilken skitdag!

Dagen började skit, den fortsatte skit och den håller i sig skit. Jag kan bara konstatera att jag aldrig borde ha klivit ur sängen i morse.

Nu sitter jag mest och undrar vad som kommer hända härnäst? Mer skit, förmodar jag.
.

"When I´m sixty-five..."

.
Vem vill du vara när du är 65?

Jana Söderberg berättar om sin moster som har en livsvision om hur hon vill vara som äldre. Mostern vill behålla sitt ungdomliga sinne och kunna sitta vid en lekpark och se på barnen som leker och ungdomarna som skränar med varmt hjärta och inte tänka att allt var bättre förr. Dessutom vill hon varje år prova på en ny sak som hon aldrig gjort förut.

Jag älskar den här visionen. Själv har jag alltid sett för mig hur jag som pensionär kommer att vara superpigg och åka runt i en liten röd bil och hämta gamla väninnor för att sticka ut på utflykt eller fika. Att fortsätta hitta smultronställen är viktigt för mig och att njuta av allt som är vackert! Sedan jag fick barn har jag lagt till en bit i min vision, som handlar om att jag vill vara en riktigt härlig farmor/mormor, som har tid för barnbarnen och ser när de egna barnen behöver avlastning och stöd. Allt utan att uppoffra mig, utan helt enkelt för att jag själv vill.
.

Sinnesrobön

.
Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.
.

Drivor

.
Min man och jag tog ledigt två dagar förra veckan för att bara vara med varandra och barnen. Det var oerhört skönt och kändes som en hel semestervecka!

När jag kom tillbaka till jobbet idag kändes det också som om jag varit borta en hel vecka. Särskilt när jag hämtade högen med post och akter som lagts i mitt fack under min ledighet. Det är väl själva f-n att man ska mötas av sån nonchalans från kollegorna!
.

Vilse i pannkakan?

.
Insåg just att min man har varit borta halva dagen. Visserligen vet jag att han är på övervåningen man var och vad sjutton håller han på med? Med tanke på hans städmani under morgonen hoppas jag på stordåd, som totalt utrensade garderober eller skinande rena fönster...

Själv har jag just gett mig på middagmaten. Thai-soppa med räkor, purjolök och sockerärtor står på menyn. Saknar min thaimatlagningskurs!
.
.

Att gro ett frö

.
Tålamod är inte den egenskap som man främst förknippar med barn och det gör det något svårt att odla tillsammans med dem. Eftersom mina barn är ursprungliga stadsbarn, uppvuxna på tuktade gräsytor mellan asfaltsgångar och bilvägar, så kände jag ändå att de skulle behöva en lektion i jordbruk. Vet de ens om hur en grönsak blir till?

Jag bestämde mig därför för att det var dags att dra igång projekt odla med barnen. Ett eget litet land skulle de ha, där de kunde sätta sådana grönsaker som är lätta att få till och som de själva tycker om att äta. Som förebild har jag mina morföräldrars sommarstuga, där man fick springa ned till köksträdgården och dra upp sin egen späda morot ur jorden för att sedan skölja av den i vattentunnan vid husknuten och äta den solvarm. Sånt skulle jag vilja att även mina barn får uppleva, men sorgligt nog har de inga odlande far- eller morföräldrar eller andra släktingar/vänner heller för den delen. Odlandets konst verkar ha liten dragningskraft på människor i gemen, tills de blir pensionärer och har all tid i världen att påta i jorden och tampas med ogräs.

Min man och jag bestämde oss för att göra det så enkelt som möjligt, så vi köpte en pallkrage, markduk och en väldig massa jord och gödsel. Allt för att minimera jobbet med att gräva upp landet och rensa bort ogräs. Istället dividerade vi en hel dag om vilket läge som var det ultimata för vår odling. När vi till sist bestämt oss satte vi igång och täckte marken och fyllde i jord och luckrade den. Sonen hann tröttna och gå hem till en kompis och lilltjejen ville inte vara med och somnade till slut av tristess, sittande på sin gunga!

I dag var det gynnsam temperatur för odling och sonen och jag gav oss i, han iförd nyinköpta trädgårdshandskar och mycket stolt. Vi började med sockerärtorna som han haft liggande i blöt för att snabba på grodden. De var ganska enkla att fördela i jorden, men ska enligt förpackningen ha minst 30 cm avstånd till nästa planta. Kommer inte ske i vårt land kan jag meddela! Här står allt trångt och hjärtligt, hoppas jag innerligt i alla fall. Kanske kommer istället ingenting att vilja gro!

Sedan följde mer pilliga frön: rädisor, morötter, sallad, dill och gräslök. Och här visade det sig bli svårt. Sonen hade stor bekymmer med att avskilja fröna ett och ett. Istället blev det en hel del små högar med frön på varandra och utan bestämda inbördes avstånd. En påse rädisfrön som enligt påsen var tänkt att räcka till 15 meter försvann därför ned i vår lilla odling.

"Vi bestämmer själva!" konstaterade sonen myndigt. Och han har ju rätt, varför låta sig styras av råd på en påse när man kan prova sig fram. Nästa år kanske motoriken tillåter mer finlir, men i år är det back to basics som gäller. Som sagt, vi får hålla tummarna att det överhuvudtaget kommer upp några grönsaker, blir de alltför många kan vi ju alltid gallra.
.

Det gåtfulla folket

.
Lilltjejen är inte ett dugg trött och nattningen går långsamt. Hon pladdrar, fnittrar och busar. Så verkar hon plötsligt lite mer mottaglig. Jag funderar och stämmer sen i med en vacker och stillsam sång som borde vara sövande:

Jag: "Barn är ett folk och de bor i ett främmande land" (ha, det verkar fungera, hon är alldeles tyst och stilla) "...detta land är ett regn och en pöl..."

Lilltjejen, exalterad: Lille Skutt har ett land! ... med morötter!

Suck. Någon som har numret till John Blund?
.

Odlandets tjusning

.
För lite mer än ett år sedan blev jag trädgårdsägare. I år har jag avancerat till amatörodlare.

Förra året var det mest fråga om att avvakta, studera och artbestämma vad som kom upp i olika rabatter men i år känner jag att det är jag som bestämmer. Vad vill jag ha? Hur mycket orkar jag med att rensa och sköta? Vilka är mina växtfavoriter och vilka tycker jag inte om alls?

Eftersom jag som sagt kom på efterkälken så förra året är jag i år mycket tidig och mycket ihärdig. Där jag förut varit lite rädd att någon vacker och oersättlig växt skulle stryka med om jag rensade, där tänker jag i år att det faktiskt är upp till mig. Vill jag ha rabatter som svämmar över åt alla håll eller vill jag hålla det stramare och mer tämjt?

Ja, man kan ju i alla fall ha som ambition att hålla ordning, även om jag misstänker att jag snart nog kommer att storkna under arbetsbördan. Vid samma tid förra året var jag ju arbetslös och unnade mig en timme ute i solen varje dag där jag plockade grästuvor ur grusgången och kirskål ur vinbärsbuskarna. I år har jag jobb och inte alls samma tid och ork att lägga. Men kanske å andra sidan lite mer driv att göra det på mitt sätt, enligt min egen ambitionsnivå.
.

Vårstress

.
15 grader i skuggan är en helt annan sak om våren jämfört med om hösten. Idag kom utemöblerna fram ur vinterförvaringen och likaså plockades trädgårdssaxen fram... Så här års drabbas jag lätt av vårstress - känslan av att inte hinna med allt som behöver göras i trädgården. Precis som man inomhus ser hur smutsiga fönstren är när vårsolen tittar fram, likaså ser man hur algerna spridit sig över staketet, hur färgen flagnar på lekstugan, eller mossan tar över i gräsmattan...

Förra året förde jag en ojämn kamp med ogräset och kände hela tiden att jag låg flera steg efter. I år tänkte jag därför att jag skulle starta tidigt för att ha minsta chans. På långfredagen såg jag de första små skotten kirskål kika upp runt vinbärsbuskarna och redan idag har de vuxit till dubbel storlek! Aaarghh!

Så, vis av erfarenheten från förra året - mitt första som trädgårdsägare - har jag klippt ned perenner och ryckt upp ogräs större delen av dagen. Resten av dagen har jag suttit i solen och druckit te. Påskhelgen kunde helt klart ha varit värre!
.

Delad glädje...

.
är dubbel glädje! Grannbarnen har varit på besök hos sina morföräldrar hela påsklovet och har nu äntligen kommit hem. Våra barn blev genast glädjeyra! Jag är så tacksam att de hittat varandra.
.

Muffins!

.
Som ni ser bakar jag just nu muffins. Resten av familjen är nämligen i en stor matbutik och förser oss med påskmat. Att handla mat är bland det tråkigaste jag vet. Att planera mat kan vara skoj. Att laga mat kan vara skoj. Att äta mat kan vara skoj. Men att handla den kan inte vara annat än vedervärdigt, så därför smiter jag gärna men då behövs en bra ursäkt. Och hur fel kan det bli med muffins? Förutom när familjen kommer hem igen och det inte finns några... För att inte tala om vad vi ska bjuda vår andra spontangäst denna påsk på när han kommer om en kvart. Så jag kanske ska ta tag i det där bakandet trots allt.
.

Fint besök

.
Hela påsken har kastats över ända, men idag kom en liten räddning i form av ett spontanbesök av kompisar från storstaden. Det är så kul när någon ringer och hör efter om de får komma, bara sådär, tycker jag. Det blir liksom lite avdramatiserat och i all enkelhet, även om vi fick snabbstäda och handla fika.

Sonen lekte jättebra med sin gamla bästis från tiden före flytt och småsyskonen röjde också runt och vi vuxna pladdrade och fikade och pladdrade lite till. En mycket trevlig långfredag med andra ord även om vi inte kommer iväg på traditionsenligt påskfirande. Kanske visar detta att det är dags att skapa sig nya traditioner?
.

Visdom på väg

.
Du missar aldrig en buss, du är bara tidigt ute till nästa...
.

Lek inte med maten...

.
Med två kräsna ungar till middag kan gamla sanningar bytas ut mot nya. Ibland kan det dock bli ganska förvirrande, som middagskonversationen hemma hos oss ikväll när barnen byggde seriefigurer med sina grönsaker:

Lilltjejen: "Titta, jag har byggt en halv Lille Skutt!"

Sonen ser koncentrerat på sin egen skapelse: "Lille Skutt med en bazooka..."
.

Vilken härlig dag!

.
Så kom äntligen våren!

Idag har vi bara varit ute och njutit, pratat med glada grannar, premiärcyklat och avslutat dagen med grillning. Den kan nog inte bli mycket bättre än så här!
.

Äktenskapets våndor

.
Imorse när vi borstade tänderna dök livets stora frågor upp till ytan.

Sonen, fem år:

- Mamma, en kille kan väl inte gifta sig med en kille...
- Jo, svarar jag, det kan man.

Paus.

- Men man måste inte, säger sonen, om man inte vill!
- Nej, konstaterar jag, det måste man inte. Vill du inte gifta dig?
- Nej! säger sonen bestämt. Då måste man pussas!
- Nja..., svarar jag, det måste man inte. Men de flesta som gifter sig vill nog pussas...
.

Om jag någon gång skulle skriva en bok...

.
...kanske persongalleriet redan finns fixed och färdigt på mitt jobb. Ibland fascineras jag av hur udda existenser som kan samlas under ett och samma tak. Jag kan tänka mig att statliga jobb ger lite mer utrymme för olika sätt att vara, i alla fall känns det så när man kliver in i mina korridorer.

För länge sedan följde jag en hysteriskt rolig blogg som något överdrivet beskrev den osannolika och gudsförgätna tillvaron som tingsnotarie, ett jobb som jag också själv innehade vid detta tillfälle. Att följa denne okände notarie gjorde mitt eget slitsamma arbete med att få vara erkänd som vuxen människa lite lättare och naturligtvis vardagen lite muntrare.

Kanske borde jag trots allt skriva en bok om tillvaron på ett statligt verk. Det låter inte spännande men jag lovar att det händer mycket! Måhända blir den dock snarare sorglig.
.

I love böcker!

.
Apropå böcker så lånar som sagt jag och mina barn väldigt mycket. Härom dagen insåg jag precis HUR mycket. Vi är ju förunnade en bokbuss som kommer till vår gata i vår lilla by varannan vecka och vi är så gott som alltid på plats. Barnen genomsöker hyllorna och lastar stora högar som jag får samla ihop. Sedan passar de på att besöka bussens styrhytt och prova att sitta i de stora fåtöljliknande sätena och styra med den enorma bussratten. Då får jag några minuter på mig att leta reda på det jag vill låna. Och om det inte skulle finnas är det gratis att beställa hem det till nästa gång.

Varje vecka lånar vi i genomsnitt 15 barnböcker. Det blir 30 barnböcker varje månad. Eller över 300 barnböcker på ett år (här drar jag av lite eftersom vi ibland lånar om en bok som varit barnens favorit). 300 barnböcker, det är ju sanslöst mycket! Och tänk att det finns så himla mycket kvar att läsa!
.

Lånehajar

.
Det märks att fler än jag var på Mammabikten igår. Kollade på mitt lilla bibliotek efter en bok av Elizabeth Gummesson och den lånades ut - igår! Jana Söderberg - igår. Emma Hamberg - igår.

Kollade på kul och Paolo Robertos kokbok fanns i alla fall att låna. Har redan lagat en rätt ur boken på tjejhelg med Skrivarmamma, så jag vet att det blir gott. Men imorgon är det ju thai för mig för hela slanten, sista kurstillfället! Buhu.
.

Mammabikt

.
På söndag ska jag och flera tusen andra mammor trängas här för att se det här. Knasigt egentligen att spendera en ledig dag från familjen med att lyssna på andra mammor berätta om samma vardag som jag själv lever i varje dag jag inte är ledig...

Idag har jag varit en bra mamma. Jag har haft gott om tid för mina barn (dagis är stängt så vi har varit hemma tillsammans) och kunnat ge dem all uppmärksamhet de vill ha. Vi har pysslat och byggt sjörövarskepp, läst sagor och målat och jag har gett dem näringsrik mat vid rimliga tidpunkter. Dessutom har jag lyckats vara ute med dem mer än den obligatoriska timmen, fast att det varit dåligt väder! Helt klart godkänt betyg idag alltså.

Men alla dagar är inte som idag. Förra veckan till exempel. Då var jag en urkass mamma. En mamma som misslyckats totalt med sin uppfostran och fått en son som bråkar. En mamma som inte kan laga god mat, där barnen ratar allt man lägger på deras tallrik och undrar om mamma inte kan laga "sån mat som dagis gör"... En riktig skruttmamma som inte gick att nå på nästan en timme (!) när dagis för första gången någonsin ringde till mitt jobb för att lilltjejen hade feber...

Det går upp och ned i mammalivet och det är som det ska vara. Därför blir jag väldigt skeptisk när jag läser det här. Antingen har hon världens bästa självkänsla, eller ingen tillstymmelse till självkritik.
.

Uppdatering

.
För länge sen skrev jag om att huvudskyddsombudet tagit tag i problemen på mitt jobb. Man skulle kanske kunna tro att mycket hänt sen dess. Jag menar, det är faktiskt inte var dag som huvudskyddsombud behöver rycka in på et.t vanligt kontorsjobb. Men nej, som uppdatering kan jag meddela att inget har hänt.

Kollegan som bröt ihop arbetar nu 25 %. Och förväntas vara i full sysselsättning till sommaren, fast jag vet inte om hon vet det. De tre tjänster som var vakanta i höstas är fortfarande vakanta trots att en av dem tillsattes redan första veckan i januari.

Och två vikarier slutar sina tjänster i veckan som kommer. En ny ska tas in och läras upp.

.

Ett annat liv

.
Vid olika tillfällen i livet får jag en stark känsla av hur mitt liv egentligen borde se ut. Just nu har jag en mycket tydlig bild och man kan väl säga att den ligger ganska långt från hur det verkligen är.

Jag ser för mig att jag bor i ett gammal rött hus med valmat tak. Inne är golvet gjort av breda tiljor, vitlutade. Huset är enkelt inrett men allt är vackert och fridfullt. Själv har jag tydligen också bytt personlighet och klär mig mest sådär stilfullt i linne med enstaka men väl utvalda smycken, silver eller brons.

I en del av huset finns min ateljé. Därinne håller jag på med kermik. Jag ser många vackra koppar och fat på hyllorna. Även här håller jag mig till naturskalan, mest vitt och beige. Det verkar som om detta med keramiken är min huvudsakliga syssla för jag kan inte se att jag stiger upp på morgonen och sätter mig i bilen på väg till jobbet. Jag ser faktiskt ingen bil alls.

Runt mina fötter springer en och annan katt. I övrigt är det så lugnt att man kan tro att ingen annan bor där. Trädgården är mycket fin. Enkel men välskött. Grönsaker och blommor för husbehov. Ett eget paradis.

Jag ser mig själv en solig förmiddag när jag kommer ut på verandan med en av mina egna koppar med kaffe och andas in den härligt friska luften. Kanske går jag sedan in i atlején och skapar lite? Ingen stress. Inga måsten. Bara livet.

Ja. Så kunde det alltså ha varit.

Om det inte vore för att jag som alla andra gjort val längs med livets väg. Somliga är jag mycket nöjd med som till expempel valet att bilda familj och därmed få mina guldklimpar till barn som jag naturligtvis inte vill leva utan. Andra val är kanske mer outgrundliga. Som varför jag kände mig nödd att läsa juridik i nästan fem år och därmed har hamnat i ett fack ganska långt ifrån keramiker. Fanns det konstnärliga talanger i mig som liten, eller hade en sådan dröm varit dödsdömd från början?

Är personligheten färdig när man föds eller formas den efterhand? Hade jag kunnat bli en mer färgstark människa om förutsättningarna när jag växte upp varit annorlunda? Hade jag kunnat fylla mig själv med jävlar anamma som vuxen? Hade jag då valt att bryta med samhällets invanda mönster och levt ett bohemiskt liv, utan större medel men med mer livskvalitet? Struntar i 8-17 och fem veckors semester?

Who knows. Inte jag och egentligen spelar det ingen roll. Tills vidare får jag väl nöja mig med min dröm. Kanske är det så där jag kommer att leva som pensionär? Det finns ju tid menar jag att skapa det liv man helst vill ha. Måhända är det därför jag inte kan se mina barn i bilderna. Bakom en vattentunna gömmer sig en liten figur som fnittrar och plöstligt hoppar fram... "Mormor!!!"...
.

Rastlös

.
Idag är jag så rastlös. Känner liksom hur det kryper i ryggraden.

En gång i tiden hade jag ett jobb som gav mig söndagsångest - den där panikkänslan som sakta kryper fram under söndagseftermiddagen, för att man vet att man måste till jobbet på måndagen. Jag vaknade med hjärtklappning på morgonen och kunde inte förmå mig att kliva på tåget till jobbet, utan blev sittande på stationen när både ett och två tåg passerade innan jag lyckades tvinga mig att ta mig samman.

Än så länge känner jag mig långt ifrån så utsatt, men jag kan heller inte sanningsenligt påstå att jag ser fram emot att gå dit imorgon. Vardagen känns tung. Var dag känns tung...

Så därför har jag anmält mig till en kurs i Thailändsk matlagning. Hoppas det blir skoj! Gott lär det ju bli i alla fall! :)
.

Karriär

.
Vad vill ni jobba med när ni blir stora?

Jag har fortfarande inte bestämt mig. Tycker att det är så mycket som låter roligt och intressant, men inget som sticker ut sådär extra. Något fritt skulle vara trevligt. Jobba hemifrån skulle jag också gilla eftersom jag älskar att skrota runt här hemma i mitt hus alldeles själv. Men någon kontakt med omvärlden är ett måste. Jag trivs förvisso väldigt bra i bara mitt eget sällskap, men det kunde bli för ödsligt mol allen och så har man ju ingen att stöta och blöta stort och smått med.

Härom dagen ställde jag frågan till mina barn.

- Jag ska inte jobba, sade sonen snabbt, jag ska bara lata mig!
- Jaså, sade jag och lade sedan pedagogiskt till: men hur ska du då få pengar?
Sonen tittade förvånat på mig.
- På bowling, sade han till slut.

Så jag antar att jag i sinom tid har en världsmästare i bowling boende under mitt tak. Undrar hur stora summor vi talar om när man tävlar i denna sport?

Lilltjejen var mycket konkret i sitt karriärval.

- Jag ska städa toaletten, sade hon blixtsnabbt.
- Jaså, sade jag tveksamt, ska du jobba med det?
- Jag ska HA en toalett på jobbet! förtydligade hon nöjt.

Och med det var diskussionen slut, för så mycket vet man ju att man inte ska lägga sig i alltför mycket i sina barns vägval. Och jag är ju trots allt en förstående mor.
.

Skyddsängel?

.
Idag begärde skyddsombudet på min arbetsplats att en undersökning av arbetsförhållandena i min arbetsgrupp måste göras, i enlighet med arbetsmiljölagen. Alltför många mår alltför dåligt. Plötsligt känner jag mig så trött. Det var ju inte riktigt det här jag hoppades på när jag började mitt nya jobb för fem månader sedan...
.

Utrotad Knut?

.
Idag var hela familjen på julgransplundring i grannbyn. Det bjöds på dans kring granen med dragspelskomp, fika (gratis för barn och 20 kr för vuxna) och till sist besök av tomten som kom med godispåsar till alla barnen. Alldeles lagom tyckte jag och barnen hade jättekul! Sonen dansade sig röd och svettig och Lilltjejen hade fullt sjå att hålla jämna steg med resten av sällskapet.

Värt att notera var att medelåldern bland de vuxna var hög. Tydligen så går inte min generation föräldrar på julgransplundring med sina barn - om inte mor- eller farföräldrarna är med. Samma sak lade vi märke till på en annan julgransplundring vi var på i fjol.

Vad beror det här då på, undrar mitt nyfikna jag? Är det så att 70-talisterna har dåliga minnen från barndomens plundringar (för visst var ni väl på såna när ni var små)? Är det en utbredd allergi mot dragspelsmusik och knätofsar? Eller beror det helt enkelt på att min generation föräldrar finner det förnedrande att hoppa runt offentligt och leka groda?

Lite synd tycker jag att det är, för små barn gillar det och det är trots allt en ganska mysig tradition. Men kanske är den på utdöende. Det finns väl inte så himla många 30-åriga dragspelsmusiker som kan ta över, när de gamla tar slut.
.

Ketchup

.
Hittade en ny rolig bloggbekantskap idag, Karin - Ketchupmamma. Hennes senaste inlägg handlar träffande nog om gnäll. Bra, för jag känner mig ganska så gnällig idag!
.

Sammanbrott

.
Idag bröt en kollega på mitt jobb ihop totalt och grät hejdlöst på sitt kontor. Och det var nog bara den första i raden skulle jag tro. Arbetsbelastningen var såklart orsaken och man frågar sig: har det alltid varit så här? Har arbetsbelastningen alltid varit så här hög? Har människor i alla tider brutit samman och bränts ut? Eller är det ett nytt fenomen? Och i så fall: är det inte något underligt att vi avskaffar människokrafter för att kunna införa maskinella system som ska sköta allt åt oss så att vi ska slippa slita, men trots det mår vi sämre än någonsin? Det känns som en bugg i systemet.
.

Visdom

.
Det enda säkra sättet att glömma sina gamla bekymmer är trots allt att skaffa sig nya.

- Bo Balderson
.

Nu är det jul igen...

.
Trettondagsafton och det betyder att julen börjar igen. Eller att den snart är slut! Jag som älskar julen våndas. Vi har haft en så mysig jul i år, jag vill inte att den ska vara över!

Längtar inte det minsta tillbaka till jobbet, med högar som vuxit upp på skrivbordet efter långledigheten. Och än mindre längtar jag till att behöva gå upp klockan 6 eller skrapa bilfönstren i 15 minusgrader... Suck.

"I wish every day could be like Christmas..." Eller inte. För som Alfons kloka farmor säger: "Var ni glada att ni har tråkigt. Om det alltid var roligt skulle man ju inte förstå att det var roligt."
.

Midvinter

.
Kylan har verkligen tagit min lilla by i ett fast grepp! I morse visade termometern 15 minusgrader och under dagen kröp den aldrig över - 12, trots solsken från en klarblå himmel.

Vi var hemmakatter mest hela dagen men de sista solstrålarna hann jag fånga när jag klädde mig i varmaste halsduk och mössa och begav mig på en knarrande kylslagen promenad genom byn. Så vackert det är med glittrande snö och lågt stående sol!

Och nog har ni väl lagt märke till att det börjar bli ljusare? Snart nog är våren här! :)
.

Se upp i backen!

.
Jodå, det blev åka av i vår lilla pulkabacke idag! Det snöade hela förmiddagen och till slut låg ett lagom tjockt täcke på marken, så vi drog iväg hela familjen. Lilltjejen hade ingen lust att åka alls när vi kom fram hon ville bara äta snö. Sonen var däremot mycket ivrig att prova sin snowracer och den fick klart godkänt eftersom den kunde glida längre än hans gamla pulka. Allra bäst tyckte han dock att det var när han och jag åkte tillsammans. Tänk att en backe som ser så liten ut nedifrån kan se så brant ut uppifrån! Så idag har min lilla by fått äran att höra mamsen skrika...
.

Äntligen snö!

.
Sonen, som är decemberbarn, fick en snowracer i födelsedagspresent. Denna har sedan fått stå oanvänd i väntan på snö, men idag ser det lovande ut med ihärdigt snöfall. Hoppas, hoppas det håller i sig!
.

Gott nytt år!

.