.
Jag har alltid umgåtts med väldigt olika typer av människor. Mina vänner kommer från många olika delar av samhället, står för mycket olika värderingar. Det här tycker jag känns mycket berikande, som att jag får del av så många världar. Samtidigt kan det vara jobbigt, eftersom jag känner att jag själv aldrig riktigt passar in någonstans. Jag är aldrig precis som.
Nu när har ett nytt jobb kan jag addera en ny grupp på min lista - härliga tanter 55+. I min arbetsgrupp ingår nämligen ett gäng av denna coola skara. Tanter som inte är bittra och gnälliga, som fast att de får lägre lön och mindre cred än sina yngre kollegor jobbar på i statens namn. Dessa tanter har också givit mig en annorlunda syn på min egen generation.
Genom tanternas ögon kan jag se hur osäker min 70-talistgeneration är. Hur vi anstränger oss och försöker göra det rätta. Slaviskt följer livsmedelsverkets listor för att det skulle kunna hända Gud förbjude att vårt redan så innerligt älskade lilla barn därinne i magen blev missbildad för evigt om vi äter en liten bit Brieost. Hur vi sedan barnet är fött slits mellan hopp och förtvivlan där vi står och lagar vår hemgjorda barnmat, på ekologiska råvaror, men för sjutton ingen spenat eller honung. Socker i maten går fetbort och vindruvor har man ju hört är rena giftbomben!
En av tanterna har nämligen en son och en svärdotter och de har i sin tur en dotter och väntar nu sitt andra barn. När farmodern berättar hur hon erbjuds mata sitt barnbarn med rå blodpudding uppvärmd i mjölk, utan minsta sylt eller något sådant, då känner jag att jag ler milt inombords över de tokigheter vi 70-talister håller på med. Flickan får inte ha rosa, det ska vara neutrala färger, helst brunt. Hon får bara leka med könsneutrala leksaker. Alla saker som passerar tröskeln in i hemmet måste vara testade och godkända som det bästa alternativet. Inget annat än det bästa för mitt barn! Because I´m worth it!
När jag sitter och lyssnar till farmoderns uppgivna tankar om sonens och svärdotterns uppfostran av sina barn så får jag en skön distans till mina egna tankar om hur viktigt det är att göra rätt. Alla dessa tester och listor som vi föräldrar av idag tycker är så viktiga, det fanns inte tillstymmelse till något sådant när våra egna föräldrar fick oss. Ultraljud? Nej, skulle inte tro det!
Det jag vill komma till är detta.
Punkt ett: vi överlevde ändå. Våra föräldrar gjorde en rad tokigheter. Till de värre hör att de lät oss sitta i bilen utan bälte. Jag säger inte att vi måste ta efter allt de gjort, eller att vi inte ska lära oss av framsteg inom vetenskapen. Men kanske måste dagens föräldrar coola ned lite. För.
Punkt två: vi känner oss inte säkrare som föräldrar idag! Med alla dessa listor kommer en stor osäkerhet. Gör vi verkligen rätt? Finns det ett annat sätt, ett annat rätt? Kommer dessa råd att ändras? Istället för att lära sig att lita till sig själv och sin egen förmåga byter vi ut våra idéer och värderingar mot andras: BVC:s, föräldragruppens, andra dagismammors, Mamas...
Är det verkligen deras liv vi vill leva?
.
5 kommentarer:
Det undrar man verkligen! Nu bor jag inte i Sverige, men jag laser manga svenska mamma-bloggar, och svenska mammor ar riktiga hjaltar!! Det bakas och stadas och pyntas och tvattas handlas och lagas hemlagad mat och fixas med allt, och samtidigt ska ni umgas med era barn och ta hand om era relationer och pa nagot satt ocksa jobba, fast ni maste vara mammlediga i 15 manader for varje barn ni skaffar, och sen nar ni borjar jobba sa maste ni ga hem fore alla andra, for inte far man ju lamna barn pa dagis langre an till 4, och nar barnen blir sjuka sa ska ni vabba tills barnen blir helt friska fast ni kanske ar sjuka och spyr sjalva, for inte far man ju lamna en forkyld unge pa dagis. Det ar ett under att svenska mammor inte blir tokiga och gor revolt!! Kraven pa perfektion, framfor allt hos sig sjalv som mamma och kvinna, ar nagot som framkommer sa tydligt nar man laser bloggarna sahar pa avstand. Nu ar inte USA paradiset, men jag tror pressen pa perfektion som foralder och mamma ar mycket mindre, aven om den finns har ocksa hos en minoritet mammor som "tavlar" om att gora allt ratt. Har ar det lite snorkighet fran mammorna som stannar hemma och tittar ner pa oss mammor som jobbar. Men kort sagt, jag tror att den varsta pressen, den satter vi pa oss sjalva nar vi laser och tar till occ dessa rubriker och artiklar (ofta skrivna och skapade av folk som inte har barn), eller later andra mammors eller slaktingars asikter slinka in i hjartat, nar de borde ga in genom ena orat och ut ur det andra. Barn ar inte sa skora och omtaliga som vi verkar inbilla oss nufor tiden, och burkmat och Barbie for ju knappast med sig nagon livsfara!
Oj, jag glomde namna att snygga och valtranade maste ni ju vara ocksa, och hanga med i de senaste modetrenderna, och ha last de senaste bockerna och sett de senaste filmerna. Plus, att driva en blogg med manga lasare ar inte helt fel heller. Svenska mammor ar nog bland de vackraste, smartaste, driftigaste, och trottaste, i varlden. :)
Håller med. Er båda. :) Det är allt jag orkar skriva just nu för idag har jag tagit hand om sjukt barn, städat, bakat och skrivit i min framgångsrika blogg. Samt varit på luciatåg och tackat fröknar med julklapp och på kvällen var jag ute med goda vänner och åt middag. ;) KÄnner mig träffad. Kram!
Känner mig också verkligen träffad. Ibland är jag ängsligheten själv. Och jag märker när jag träffar de andra i mammagruppen att de är precis lika ängsliga.
Du har så rätt i det du skriver. Jag håller med. Och sunt förnuft är guld värt här.
Anonym och Tant Brun, välkomna till min blogg, kul att ni ville lämna en rad åt mig!
Anonym, du har helt rätt i att kravet på perfektionism är stort här. Om man låter sig bli det minsta påverkad av tidningar, TV, väninnor, BVC, sina egna föräldrar och svärföräldrar etc då är det svårt att känna sig helt lyckad, både som mamma och som människa. Jag trodde nog att kraven var minst lika stora även i USA, men du kanske har rätt i att det en särskild sorts mammor där som sätter ribban högt - de man ser på TV som tränar bebisar med flashcards ;)
Och Tant Brun, det är det jag tycker är så sorgligt! Vi anstränger oss verkligen för att vara så himla bra vi bara kan och ändå finns hela tiden den där osäkerheten - gör jag det absolut bästa nu, räcker jag till, duger jag som mamma? Det är synd, vi är ju så bra!
Skicka en kommentar