onsdag 31 december 2008

Året som gått

.
Jag kan inte tycka annat än att 2008 var ett mycket gott år. Det förde med sig en hel del spännande äventyr och många nya utmaningar: vi flyttade in i vårt nya hus den 2 januari, bytte stadsliv mot lantliv, hittade många nya vänner och kompisar till barnen, Lilltjejen började på dagis och jag hittade så småningom ett nytt jobb.

Ett nytt liv har utformat sig. När min man och jag bestämde oss för att ta steget och flytta avgjorde vi att vi skulle ge projektet två år och sedan sätta oss ned och utvärdera det. Endast ett år av dessa har således passerat och inga förhastade slutsatser bör dras, men än så länge ser det ljust ut. Jag älskar mitt nya lantliga liv!

Nu är det dags för år 2009 att visa vad framtiden för med sig åt oss.
.

White Christmas?

.
För en gångs skull har jag haft några timmar över för att surfa runt på bloggar. Och den stora frågan infinner sig - varifrån kommer allt detta vita?

Det är som en överenskommelse om att alla som bloggar ska ha vita hem. Jag har inget emot vita hem, tycker det kan vara mycket vackert. Men efter tredje eller fjärde bloggen med likadana vita hem i lantlig stil så börjar jag undra och efter tjugonde bloggen är jag alldeles konfys. Varför ständigt detta vita? Är det en reaktion mot uppväxten i 70-tals murr? Är det en rädsla för färg - vitt är det nya svarta, kan aldrig bli fel? Eller är den så att det per automatik är den romantiska typen som driver inredningsbloggar?

Kanske letar jag bara på fel ställe.
.

måndag 29 december 2008

Adjö 2008...

.
Idag måste vara den absolut vackraste dagen på året!

Sol från en klarblå himmel och glittrande frost i hela trädgården. Minus åtta grader och vi får elda ikapp inomhus för att hålla värmen. Genom fönstren ser jag gnistrande fält och glimmande skogar och ett och annat litet fruset hus. Snart har vi bott här i ett helt år! Hur gick det till, vart tog det långa året 2008 vägen? Man förundras över tiden, den som känns som en evighet när man är liten. Hur kommer det att kännas som gammal, hinner man ens känna att det är ett nytt år innan det är slut?
.

fredag 26 december 2008

Jullov

.
Annandag jul och allt är lugnt i huset!

Jag har tagit jullov som ni märker, lite tidigare än jag hade räknat med men ack så välbehövligt! Stressen före jul är som bortblåst och nu kvarstår den, för de flesta vuxna, bästa delen av julen, lugnet efter stormen.

Julafton snuddade vid perfektion: massor av folk i huset, glada barn och några medhavda husdjur - alla i julharmoni utom möjligtvis den nyblivna tonårskusinen som passade på att få några surspel till hennes mammas förtret. Om det är någon dag man önskar att ens barn är nöjda och tacksamma är det väl på julafton!

Gästerna var något sena vilket gjorde att vi som värdfamilj precis blev färdiga, detta trots ett missöde med tomtens skägg som plötsligt inte kunde hittas och måste panikinköpas några timmar före den stora föreställningen. Men trots att jag alltså lämnades ensam för att förbereda och pynta så hann jag till och med tända marshaller och sminka mig vilket brukar vara det som inte riktigt kan klämmas in. Minuterna innan bilarna anlände började snön sakta singla ned, som i en film, och fortsatte sedan i makligt tempo under hela kvällen.

Julbordet dukades fram på mindre än en timme, rekord skulle jag tro, och klappberget avhandlades utan att någon mer än tonåringen tappade humöret. Barnen var alla lyckliga och till och med åttaåriga kusinen förtrollades av tomtens uppvisning (trots sista-minuten-skägget för 14:50). Hennes mor avförtrodde diskret att dottern nu verkar vara den enda i sin ålder som fortfarande tror på tomten och att det nästan kändes som om någon måste break the news för henne...

Kort sagt, en mycket trevlig julafton och förhoppningsvis början på en mycket God Jul!
.

tisdag 16 december 2008

Distans

.
Jag har alltid umgåtts med väldigt olika typer av människor. Mina vänner kommer från många olika delar av samhället, står för mycket olika värderingar. Det här tycker jag känns mycket berikande, som att jag får del av så många världar. Samtidigt kan det vara jobbigt, eftersom jag känner att jag själv aldrig riktigt passar in någonstans. Jag är aldrig precis som.

Nu när har ett nytt jobb kan jag addera en ny grupp på min lista - härliga tanter 55+. I min arbetsgrupp ingår nämligen ett gäng av denna coola skara. Tanter som inte är bittra och gnälliga, som fast att de får lägre lön och mindre cred än sina yngre kollegor jobbar på i statens namn. Dessa tanter har också givit mig en annorlunda syn på min egen generation.

Genom tanternas ögon kan jag se hur osäker min 70-talistgeneration är. Hur vi anstränger oss och försöker göra det rätta. Slaviskt följer livsmedelsverkets listor för att det skulle kunna hända Gud förbjude att vårt redan så innerligt älskade lilla barn därinne i magen blev missbildad för evigt om vi äter en liten bit Brieost. Hur vi sedan barnet är fött slits mellan hopp och förtvivlan där vi står och lagar vår hemgjorda barnmat, på ekologiska råvaror, men för sjutton ingen spenat eller honung. Socker i maten går fetbort och vindruvor har man ju hört är rena giftbomben!

En av tanterna har nämligen en son och en svärdotter och de har i sin tur en dotter och väntar nu sitt andra barn. När farmodern berättar hur hon erbjuds mata sitt barnbarn med rå blodpudding uppvärmd i mjölk, utan minsta sylt eller något sådant, då känner jag att jag ler milt inombords över de tokigheter vi 70-talister håller på med. Flickan får inte ha rosa, det ska vara neutrala färger, helst brunt. Hon får bara leka med könsneutrala leksaker. Alla saker som passerar tröskeln in i hemmet måste vara testade och godkända som det bästa alternativet. Inget annat än det bästa för mitt barn! Because I´m worth it!

När jag sitter och lyssnar till farmoderns uppgivna tankar om sonens och svärdotterns uppfostran av sina barn så får jag en skön distans till mina egna tankar om hur viktigt det är att göra rätt. Alla dessa tester och listor som vi föräldrar av idag tycker är så viktiga, det fanns inte tillstymmelse till något sådant när våra egna föräldrar fick oss. Ultraljud? Nej, skulle inte tro det!

Det jag vill komma till är detta.

Punkt ett: vi överlevde ändå. Våra föräldrar gjorde en rad tokigheter. Till de värre hör att de lät oss sitta i bilen utan bälte. Jag säger inte att vi måste ta efter allt de gjort, eller att vi inte ska lära oss av framsteg inom vetenskapen. Men kanske måste dagens föräldrar coola ned lite. För.

Punkt två: vi känner oss inte säkrare som föräldrar idag! Med alla dessa listor kommer en stor osäkerhet. Gör vi verkligen rätt? Finns det ett annat sätt, ett annat rätt? Kommer dessa råd att ändras? Istället för att lära sig att lita till sig själv och sin egen förmåga byter vi ut våra idéer och värderingar mot andras: BVC:s, föräldragruppens, andra dagismammors, Mamas...

Är det verkligen deras liv vi vill leva?
.

Vilja

.
Just nu är det en stark vilja som växer fram i familjen. Lilltjejen är 2,5 och har bestämt sig.

Vanliga ord hos oss nu är:

  • vill!
  • vill inte!

och de allra mest frekventa:

  • vill själv!

Härom dagen kom jag på ett motgift. Ord som kan få lilltjejen att stanna upp i sitt utbrott över att mamma tryckte på lysknappen/lyfte på toaringen/hällde upp mjölken innan hon hann säga att hon ville själv. De magiska orden är: Min tur!

Det måste nästan vara något de sätter i ryggmärgen på dem på dagis, för så fort jag säger min tur så avstannar det annalkande utbrottet och lilltjejen ser nöjd ut.

-Mmm, säger hon, sen är det JAG!
.

måndag 15 december 2008

Motreaktion

.
Vet inte vad det är men varje gång jag läser ett hälsotips av Zarah Öberg får jag sådan lust att smälla i mig en hel påse chips.
.

Vab-vetenskap

.
Lilltjejen är sjuk idag och jag är hemma och vabbar. Det är så skönt! Jag vet att man inte ska tycka så, men jag får vabba så sällan att jag tycker det känns som ett befriande avbrott i arbetet. En möjlighet att stanna hemma och gosa med barnen, med gott samvete.

Lilltjejen har feber men är pigg ändå så vi har lekt och läst och pysslat. Nu sover hon middag och då passar jag på att ha egentid. Tänkte först titta på Oprah, men insåg att det handlade om en hoper bortskämda ameriskanska ungdomar som skulle bygga en skola i Kenya. Lite för käckt amerikanskt för mig.

Satte mig då istället och fyllde i ansökan om tillfällig föräldrapenning. Upptäckte att jag inte fått betalt för de dagar jag begärde i oktober, efter lilltjejens operation och bestämde mig för att ringa och kolla upp detta. Det visade sig snabbt vara lättare sagt än gjort. De nya automatiserade tjänsterna är bra, men de är också förbannat jobbiga när de rabblar så mycket info man inte är intresserad av.

"Vill du komma till vår självbetjäning?" Nej, då hade jag stannat vid datorn.
"Vill du begära föräldrapenning?" Nej tack.
"Vill du... stanna kvar i luren och lyssna när jag går igenom hundra alternativ?"

Till slut säger rösten: "Knappa in ditt personnummer, tio siffror."

Och jag knappar lydigt. Bara det att telefonens knappar och Försäkringskassan inte verkar vara överens om hur jag trycker. Telefonen missar att visa en siffra så jag trycker igen, men då blir rösten irriterad: "Du har inte knappat in något giltigt personnummer. Försök igen."

Jag knappar och knappar. Förbannade telefon att ha så sega knappar! Lyckas äntligen få in rätt. "För närvarande är det många som ringer till oss. Väntetiden beräknas till 13 minuter. Du har plats 107 i kön..."

Men jippi! Då säger rösten något nytt: "Vill du att vi ska ringa upp dig när det är din tur?"

Åh, vilken bra idé av försäkringskassan att införa ett sånt system! Jag känner mig plötsligt varm om hjärtat.
"Knappa in ditt telefonnummer".
Jag knappar.
"Du har inte angett något giltigt telefonnummer. Stanna kvar för att bli kopplad till telefonist."
Nej, snälla! Kan jag inte få en chans till? Det är ju telefonen som trilskas, inte jag! Måste jag sitta nu och vänta i 13 minuter? Suck. Jag lägger på, ringer igen.

"Just nu är det många som ringer till oss. Beräknad väntetid är 15 minuter. Du har plats 112 i kön... Vill du att vi ska ringa upp dig"...
.

tisdag 9 december 2008

Teori & praktik

.
Citat ur körkortsbok år 1920


”De som vållar bilisten de största bekymren, äro dock lekande barn och nervösa fruntimmer. De förra äro under lek både blinda och döva. Att signalera åt dem hjälper i regel ej, och ofta komma de framrusande så nära vagnen att signalen icke blir av betydelse. Där man väntar sig lekande barn såsom vid skolor, lekplaner etc, bör man endast köra fram med yttersta varsamhet, ty man kan sällan hjälpa sig med annan manöver än att stoppa vagnen. Damer är ofta lika svåra som barnen, ty vid en hornsignal tappar de ej helt sällan koncepterna. Att de efter att ha passerat trefjärdedelar av gatan utan vidare vända för att nå den gångbana de nyss lämnat är intet sällsynt. Ja två, tre gånger kunna de springa fram och tillbaka framför bilen. Stanna och låt dem komma upp på gångbanan! Handla i övrigt som vid möte med spårvagnar."
.

söndag 7 december 2008

Nästa fas

.

Idag var det dags för nästa fas av julbaket: lussekatter! Eftersom baket igår gick så bra så kände mamman sig lite som Sara Begner och bjöd in barnen att delta. Vi började med degen.


"Smula jäst i en bunke", läste mamman och gav jästen till sonen. Snäll som han är skulle han dela med sig av jästen till lilltjejen och försökte slita den itu. Jag kan berätta för den som undrat att jäst inte är byggd för att slitas itu. Det blev som en liten explosion och så hade vi jästsmulor i precis hela köket. Tur att vi hade mer än ett paket jäst hemma.... Den gode fadern sattes att sanera medan julbaket fortskred.

Mamman smälte smör i en kastrull och sonen fick i uppdrag att ta fram ingredienser. Våra bakgrejor finns praktiskt placerade i en kökslåda under bänken där vi brukar baka. Sonen angrep lådan och började lyfta fram grejor.
"Oj, sade sonen.

Oj, betydde i det här fallet att han hade råkat välta strösockerpåsen och att mycket av det som tidigare var i sockerpåsen nu istället låg i lådan.
"Hoppsan, sade mamman och kände hur idyllen från gårdagen raserades. Den gode fadern sattes att sanera lådan. Mamman och barnen fortsatte julbaket.

Resten av själva degframställningen gick rätt bra, fast att lilltjejen tröttnade. Men när sonen efter jäsning av degen meddelade att han ville gå hem till en kompis så protesterade inte mamman någon längre stund. Sara Begner får ursäkta, men att baka med barn kräver faktiskt lite mer tålamod än den här mamma klarar att uppbåda. I alla fall för det mesta.

.

Baka med barn

..
På lördagsmorgonen fick Lilltjejen pepparkaksformar i form av Bamse, Lille Skutt och Skalman i adventskalendern. Fantastiskt sammanträffande att de skulle öppnas just en helgmorgon, då vi är lediga hela dagen och har tid med julbak, inte sant?! Där är också förklaringen till att jag inte vill ta efter kompisar som hävdar att det är såå mycket enklare att bara köpa paketen och hänga upp dem utan att numrera och sen låta barnen välja vilket som helst på morgonen. En sån här sak skulle definitvt göra dagis mindre attraktivt...

Lördagen ägnades således åt pepparkaksbak och det gick strålande! Barnen satt som tända ljus och kavlade sin deg och valde formar och grät inte ens när Skalman tappade armarna när vi skulle lyfta över honom till plåten. Idylliskt helt enkelt och mamman hann tänka de där ömma tankarna man som mamma önskar sig få han för jämnan, om hur lyckligt lottad man är.

Halvvägs in i baket kom lilltjejen på att man kunde smaka på degen och sedan var baket över för hennes del. Jag påminde henne om att om man äter för mycket deg kan det sluta som för kusinen i underbara boken "Vems mormor?".
"Jag äter bara liiite deg!" lovade lilltjejen och åt en ganska stor klutt. Och sen en till ganska stor klutt, och en till... Sonen bakade dock på och kände sig stor och förståndig. Min soon to be femåring!

.

fredag 5 december 2008

TGIF!

.
Tur att det är fredag idag! Annars vet jag inte vad jag hade tagit mig till med mitt kaotiska jobb. Kanske hade jag bara stängt dörren om mitt lilla kontor och gått hem för att inte återvända? Nu har jag i alla fall helgen på mig att lugna ned mig. Allt rasar. Frågan är: ska man stanna och se om det finns liv efter förfallet, eller ska man rädda det man kan och dra så fort benen bär?

Väl hemma fick jag i alla fall fart. När jag var mammaledig brukade jag alltid städa på fredagar för att det skulle vara rent och snyggt till helgen så att vi inte behövde lägga några dyrbara ledighetstimmar på detta. Sen jag började jobba har det inte riktigt känts lika prioriterat, men ikväll fick jag ett ryck och städade halva huset i rask takt. Kanske beror det på att min man är borta på julfest? Konstigt nog får jag oftast mycket energi de få tillfällen han inte är hemma på kvällen. Det är alldeles för lätt att bara slappa ihop i en soffa annars. Skönt men inte så produktivt kanske.
.

torsdag 4 december 2008

Human behavior

.
Nu på kvällen fick jag en intressant inblick i mänskligt beteende.

Jag kör alltid mycket lagligt. På väg hem från jobbet kom jag ändå ifatt en liten kö bilar som körde preciiiis under 110 km/h på motorvägen. Längst fram i kön körde två polisbilar. Vår lilla karavan fortsatte backe upp och backe ned, men det intressanta var att se fartdårarnas reaktion. Vid flera tillfällen under vår färd kom de naturligtvis dundrande i 140 vänsterfilen. Eftersom det var mörkt hann de köra förbi flera bilar, men sen... plötsligt tvärbromsade de! Alla gjorde exakt samma sak - ställde sig på bromsen så fort de uppfattade polisbilarna. Sedan stannade de vilset kvar ute i vänsterfilen en stund - man kunde riktigt se hur de funderade och övervägde - men så blinkade de utan undantag och slank mesigt in i högerfilen med svansen mellan benen.

Fegisar!
.

onsdag 3 december 2008

Barnprogram i tv 2

.
Ballongen spricker hette ett barnprogram som inte så många verkar minnas idag.

Det måste ha sänts någon gång på 80-talet och utspelar sig i ett dockskåp. Ibland är huvudpersonen en dockskåpsflicka, som styrs av en människa som befinner sig utanför dockskåpet. Ibland åker man in i dockskåpet och flickan blir en riktig människa.

Någon berättade för ett par år sedan att den här serien var en riktigt samhällsrealistisk skapelse som handlade om skilsmässor etc, men det kan inte jag minnas. Jag minns bara hur spännande det var att åka in i dockskåpet. Särskilt minns jag avsnittet där flickan inte kan sova och nästan väcker lillebror när hon försöker få mamma att bry sig om henne.

Vad har du för minnen av dina barndomsprogram på tv?
.

tisdag 2 december 2008

Väntans tider

.
Natten till måndagen satt den oorganiserade modern och slog in 24 paket i vackert julpapper och hängde upp dessa i adventskalendern. För övrigt samma adventskalender som den nostalgiska modern själv hade som liten.

På morgonen var det sonens tur att öppna första paketet till lilltjejens förtret och ilska.

Vid dagishämtning berättade fröknarna att nyheten om paketkalendern nått även dem. Lilltjejen hade med eftertryck sagt:

- Imorgon ska jag öppna paket. Och då ska (sonen) gråta!
.