Allergisk reaktion?

.
Idag borde vi vara iväg på stort kalas. Barnens morfar har fyllt 60 år och skulle firas med pompa och ståt. Eller njae, det var väl inte helt sant, men firas skulle han i alla fall med en lugnare lunch med den samlade familjen.

Men istället befinner vi oss hemma i vårt eget hus, med magsjukt barn.

Det känns faktiskt som en parodi, för varje gång vi ska till just morfar och mormor så börjar någon unge kräkas. I natt var det sonens tur. Han tassade in till oss redan vid midnatt och vid tretiden började han kasta sig av och an i sängen. När jag frågade om han mådde bra svarade han "Nej, jag känner att jag måste gråta!" och sen dröjde det inte många sekunder.

Min man och jag har börjat prata om att vi inte får berätta för barnen i förväg att vi ska åka bort, utan bara sätta dem i bilen och köra. Då kanske de kunde hålla sig friska just den dagen. För i övrigt är mina barn riktiga friskusar. Fast säg inte det till min man just nu. Bara för att jag har börjat jobba så bjöd förra veckan på tre vab-dagar, först feber och en extra dags vila för lilltjejen och sedan feber för sonen i fredags. Och eftersom vi är moderna och jämlika människor har vi såklart gjort upp en plan som säger att då jag är ny på jobbet ska han ta all eventuell vab första tiden. Tre dagar - det är ungefär så mycket som vi brukar ha på ett helt år... Och ja, jag vet hur tacksam jag bör vara över detta, och tro mig det ÄR jag verkligen!

Nu ligger sonen i soffan och slötittar på film, med lite avslagen coca-cola i ett glas och en skål med havrefras. Det verkar vara det enda som får stanna kvar idag. Själv går jag runt och kan inte låta bli att känna efter... jo, liiiite illamående känner jag mig nog... kanske. Eller?
.