Otursdag

.
Idag var inte någon bra dag, det kände jag tidigt på mig.

Det första som hände var att sonen halkade i sitt rum och föll olyckligt mot ett hörn på en byrå. Hörnet är visserligen runt men det tog ändå så illa att han fick ett jack över ögat. Blod och gråt och en mamma som ska försöka trösta och lugna och kolla akutstatus på såret på samma gång som sonen brottas för att "Neeeej, du får inte titta på det!!!". Snabbedömningen blev denna gång - inte akut. Dvs. inga besök hos läkare, inga stygn, inget lim, ingen smärtstillande medicin... bara ett litet plåster när sonen efter mycket övertalning accepterade det. Sonens teori är nämligen att om man inte låtsas om sina sår så finns de inte. Därför får man inte titta när han gjort sig illa och absolut inte sätta plåster på såren och, ve och fasa, inte tvingas berätta på dagis vad som har hänt fast att man kommer mörbultad och med limmat ögonbryn... Men det var ju förra gången.

Nästa händelse inträffade på väg till dagis. Efter byråincidenten stannade min man hemma en extra timme för att konstatera att inga sjukhusutryckningar var nödvändiga. Sedan skjutsade vi varsitt barn till dagis (deras avdelningar ligger inte på samma ställe, annars hade en sådan lösning varit lika absurd som den låter!). Det var halt ute. Min bil har vinterdäck. Jag körde långsamt nedför backarna och var noga med att provbromsa. Efter backarna kommer en längre plan väg med en ganska skarp kurva. 50 km per timme är hastighetsbegränsningen och jag låg långt under. Men mitt i kurvan känner jag plötsligt hur bakhjulen tappas fäste och hela bakvagnen glider iväg bakom oss... Någonstans i hjärnbarken satt tydligen instruktionerna från körskolans halkbana kvar för jag rattade automatiskt, bromsade och släppte bromsen, allt som man ska samtidigt som jag kände att "Jaha, nu åker vi i diket..." Men det gjorde vi inte. Vi slirade först åt ena hållet och sladdade sen åt andra och sen lyckades jag få rätsida på bilen och vi kunde fortsätta vår färd, nu ännu saktare. Sonen tyckte det var jättekul. Själv tyckte jag att det var lite läskigt. Fast ärligt talat lite kul också, det är ju inte alla dagar man får agera rallyförare och parera på det där sättet! Men nu har mannen och jag bestämt att det blir nya vinterdäck till bilen. Värsta sorten, med dubb. Vi bor ju faktiskt på landet nu!

Här började jag ana att den här dagen inte skulle bli någon riktigt bra dag. Tog mig dock lyckosamt till jobbet bara för att mötas av beskedet att en av mina kollegor är ledig idag och den andre magsjuk. Meddelade chefen att jag måste åka hem tidigt idag eftersom min dotter ska på återkontroll efter operationen för någon vecka sedan. Ganska snart därefter kom han in på mitt rum och kallade mig för "Du som är expert på det här..." (jag har jobbat där i två månader!) och lassade över en hög med akutfall på mig. Sådana som måste panikjobbas med där man helst skulle ha fattat beslut för flera veckor sedan och gör man det inte typ idag är det försent. Tre minuter senare kom sekreteraren med ett ännu mer akut fall. "Ja, jag sitter ju redan med ett...". "Ja, men det här går före!".

Jobbade som ett djur och kände att migränattacken började närma sig. Chefen passerade min dörr några gånger utan att låtsas om någonting. Fegis! Fick ta kvartslunch och stressade ut från jobbet försenad. Stressade in på dagis och hämtade lilltjejen och kom faktiskt i tid till läkaren. Allt såg bra ut, thank god, för vid det här laget funderade jag på om det verkligen var en bra idé att kolla hennes läkning just idag.

For förbi biblioteket på väg hem. I september reseverade jag nämligen flera böcker till en kurs jag går och fick efter lång tid meddelande om att de hade kommit. Jag hade dock bett att få dem till Bokbussen, men när jag försökte hämta dem där fick jag beskedet att de inte fanns hos dem utan på huvudbiblioteket. Så idag passade jag på och körde dit med lilltjejen för att plocka upp dem, bara för att mötas av beskedet att "Nej, de finns inte här... det står här att de är på Bokbussen...". Åkte hem. Hungriga barn, trött mamma med blodsockerfall. Telefonen ringer. "Hej det är XXX från biblioteket. Jag såg sen när ni hade åkt att böckerna står ju faktiskt här...".

Kände för att ge upp. Satte sonen vid datorn och dottern framför Bamse på dvd och började laga mat. Upptäckte att ingredienser som definitivt stod på veckohandlingslistan saknades. Rotade i frysen och hittade till slut en påse potatisbullar. Kände att det kanske trots allt var rätt nivå på matlagning för mig idag. Telefonen ringde igen. Det var min man. Tåget var försenat. Signalfel, vilket kan betyda precis hur lång tid som helst.

Nu har vi ätit middag. Direkt efter somnade sonen i soffan, vilket förmodligen betyder väldigt tidig tisdagsmorgon. Sedan har lilltjejen och jag lekt lugna lekar - ja, så lugna att hon skrattade så att hon kissade på sig, rätt ner på den nya oanvända gästmadrassen som jag lagt på golvet bredvid hennes säng för att hon inte ska ramla ur och slå sig. Därför är det ju sonen som ramlat ur sängen i stället... Till sist bar min man upp sonen i hans säng och lade sedan även lilltjejen medan jag kokade en kopp te och letade efter lilltjejens nalle som alltid lyckas gömma sig precis vid läggdags.

Nu ska jag dricka mitt te, krypa in i en riktigt gosig flanellpyjamas, sticka fötterna i mina fårskinnstofflor, läsa något kapitel i en bra bok, se nästa avsnitt av Prison break för att avgöra om jag orkar följa den serien mer överhuvudtaget och sedan ska jag krypa ned i min säng och somna i Mia Törnblomsk anda i tacksamhet över att den här jävla dagen är över (pardon my french).
.