Andemening

.
Min son fyller snart fem år. Det verkar vara den stora tänkaråldern. Han resonerar klokt om stort och smått. Döden är ett av våra samtalsämnen. Då vare sig min man eller jag är religiösa har jag förklarat döden som att kroppen blir kvar och en genomskinlig ande svävar ut och flyger upp i himlen. Denna mycket enkla förklaring verkar tilltala sonen, även om den har väckt en del funderingar, som om man kan råka svälja andras andar om de kommer för nära när man gapar!

Ett av bekymren tycker han ju dock är att jag och min man kommer att dö före honom. "Jag vill inte att ni ska bli andar, jag vill inte vara ensam", tycker jag är en rörande sann beskrivning. Men vi har talat om att det nog inte kommer ske på länge och att han ju har lillasyster - han kommer aldrig bli ensam.

Idag pratade vi lite om de nya tiderna på dagis. När jag var arbetssökande fick sonen och lilltjejen bara gå 15 timmar per vecka men nu går de längre tid till sonens glädje. Så säger han:

"Men sen när ni är döda, då får vi hämta oss själva!"
"Ja, säger jag, fast då är ni säkert vuxna och jobbar så då behöver ju ingen hämta er."
"Mmm. Då ska jag jobba på pappas jobb och (lilltjejen) på ditt jobb. Och så går vi hem själva hit sen..."

Älskade underbara unge! Så viss om att han alltid ska bo här i vårt hus, med sin lillasyster. "Tryggare kan ingen vara..."

.