.
Vilken helg! Nu har jag verkligen fått en försmak av sommaren! Vi har varit ute nästan hela dagarna och här har känts som värsta Bullerbyn, med glada barn som springer mellan varandras trädgårdar. Det är så perfekt med jämnåriga grannbarn!
Grillat har vi också gjort och trappat upp ogräskriget - nu är det ingen pardon som gäller, vi mejar allt vi ser och gräver upp kirskålen med rötterna där det går. I år tycks vi dessutom ha fått en ny objuden gäst. Har inte kollat upp namnet ännu, men det är en låg växt med feta blad och vackra gula blommor. Problemet är bara att den verkar sprida sig med rekordfart! Har inget minne av invasion förra sommaren, men nu finns de överallt och även där man definitivt inte vill ha dem - som i rabarberlandet!
Mycket tacksam blev jag också i morse när jag gläntade på fiberduken på barnens plantering och såg att små gröna groddar försiktigt smyger sig upp ur jorden. Tack, tack, tack! Jag var rädd att det inte skulle ta sig och att barnen skulle bli mycket besvikna. Nu verkar de nöjda över naturens under, hoppas bara att vi kan fortsätta att hålla liv i plantorna!
.
söndag 26 april 2009
lördag 25 april 2009
Sommar, sommar, sommar...
.
Vårt hem ser ut som sju svåra år och vi skulle verkligen, verkligen behöva städa, men det är värsta sommaren ute - 18 grader i skuggan! Vem i all världen städar då?
Nej, bättre att gå ut och bara stänga dörren till kaoset, så slipper man i alla fall se det.
Glad sommar!
.
Vårt hem ser ut som sju svåra år och vi skulle verkligen, verkligen behöva städa, men det är värsta sommaren ute - 18 grader i skuggan! Vem i all världen städar då?
Nej, bättre att gå ut och bara stänga dörren till kaoset, så slipper man i alla fall se det.
Glad sommar!
.
torsdag 23 april 2009
Kaosteori
.
Skrivarmamma undrar varför vi föräldrar längtar som tokar efter våra barn hela dagarna för att sedan hämta de små liven på dagis på eftermiddagen och genast känna musten sugas ur oss då stunden mellan hämtning och nattning inte alls blir sådär harmonisk som man alltid drömmer om.
Jag håller med fullkomligt. Varje dag har jag ett dilemma: vilket barn ska jag hämta först? Hur jag än gör blir det nämligen fel.
Sonen vill inte hämtas eftersom hans bästis får vara kvar till kl 17 varje dag. Bra dagar gömmer han sig någonstans medan hans kompisar springer runt och säger "han är inte här, han har gått hem...". Dåliga dagar blir han riktigt arg och besviken och säger dumma saker. Jag är en sån mamma som tycker att barnen måste få en chans att avsluta det de håller på med eller visa något de gjort under dagen så jag har inga problem att stanna en stund, men då menar jag kanske tio minuter en kvart, inte mer.
Lilltjejen blir glad när jag kommer och ropar "MIN MAMMA!!!" så det hörs över hela gården, kramar mig intensivt och allt känns härligt. Men sedan faller hon ofelbart in i "jag är så trött och orkar inte gå för jag har för små fötter"-stadiet och allt blir bara tusen gånger jobbigare än man tänkt sig. Hämtar jag henne först måste hon följa med in på sonens dagis och då är det jättejobbigt att få med henne därifrån sen. För inte nog med att hon varje gång måste kissa inne på de spännande toaletterna med lyse som tänder sig själv när man går in och kranar som känner av när man sticker in händerna - de har ju också så spännande saker som My little Pony eller dockvrån som måste utforskas och det klarar man för sjutton inte på en kvart!
När jag sen väl lyckats släpa hem dem händer allt som oftast en av två möjliga onda ting:
1. Sonen somnar i bilen på väg hem och går inte att väcka. Jag måste övertyga lilltjejen att vi ska gå in och sedan bära in sonen och lägga honom i soffan där man inte kan få liv i honom förrän en timme senare. Med följd att han vaknar tidigt nästa morgon, blir trött nästa eftermiddag och ja, ni förstår.
2. Båda råkar vara pigga och vill vara ute och gunga och leka affär i lekstugan eller ännu värre gå till lekparken när man kommer hem och allt jag vill är ju att få gå in, hämta min tekopp och ha det lugnt en halvtimme eller så, kanske spela ett spel med dem eller läsa böcker, rita & pyssla eller leka med några små gubbar, till och med bygga piratskepp om det skulle vara nödvändigt. Vad som helst som inte innebär att stå ute i snålblåst och putta en gunga och sjunga "Jag är Tarzan, jag är Tarzan, Tarzan som pratar med djur".
Och detta är bara första timmen. Den riktigt jobbiga biten kommer ju när man ska laga maten med två trötta barn i hasorna.
Och det är klart att det är fel. Det är så in i helvete fel! Och felet ligger i att vi är för trötta. Hade jag kommit hem från jobbet som en pigg och fräsch mamma (som lilltjejen som sovit middag två timmar) då hade jag haft all ork i världen för att leka i trädgården. Jag hade inte tagit åt mig av att sonen suckar och säger "Kommer DU :( ...!!!" och jag hade bättre kunnat lösa konflikten mellan att curla med att bära lilltjejen eller pedagogiskt kunna avleda henne så att hon kan ta sig till bilen själv. Men det finns ingen ork kvar till det, därför att den bästa tiden av vårt liv går till våra arbetsgivare. Hur galet är inte det?!
Och för övrigt har jag haft en skitdag och är fortfarande kvar på kontoret fast att klockan passerat 18... Det å sin tur betyder att min man haft äran att ha hand om eftermiddagskaoset...
.
Skrivarmamma undrar varför vi föräldrar längtar som tokar efter våra barn hela dagarna för att sedan hämta de små liven på dagis på eftermiddagen och genast känna musten sugas ur oss då stunden mellan hämtning och nattning inte alls blir sådär harmonisk som man alltid drömmer om.
Jag håller med fullkomligt. Varje dag har jag ett dilemma: vilket barn ska jag hämta först? Hur jag än gör blir det nämligen fel.
Sonen vill inte hämtas eftersom hans bästis får vara kvar till kl 17 varje dag. Bra dagar gömmer han sig någonstans medan hans kompisar springer runt och säger "han är inte här, han har gått hem...". Dåliga dagar blir han riktigt arg och besviken och säger dumma saker. Jag är en sån mamma som tycker att barnen måste få en chans att avsluta det de håller på med eller visa något de gjort under dagen så jag har inga problem att stanna en stund, men då menar jag kanske tio minuter en kvart, inte mer.
Lilltjejen blir glad när jag kommer och ropar "MIN MAMMA!!!" så det hörs över hela gården, kramar mig intensivt och allt känns härligt. Men sedan faller hon ofelbart in i "jag är så trött och orkar inte gå för jag har för små fötter"-stadiet och allt blir bara tusen gånger jobbigare än man tänkt sig. Hämtar jag henne först måste hon följa med in på sonens dagis och då är det jättejobbigt att få med henne därifrån sen. För inte nog med att hon varje gång måste kissa inne på de spännande toaletterna med lyse som tänder sig själv när man går in och kranar som känner av när man sticker in händerna - de har ju också så spännande saker som My little Pony eller dockvrån som måste utforskas och det klarar man för sjutton inte på en kvart!
När jag sen väl lyckats släpa hem dem händer allt som oftast en av två möjliga onda ting:
1. Sonen somnar i bilen på väg hem och går inte att väcka. Jag måste övertyga lilltjejen att vi ska gå in och sedan bära in sonen och lägga honom i soffan där man inte kan få liv i honom förrän en timme senare. Med följd att han vaknar tidigt nästa morgon, blir trött nästa eftermiddag och ja, ni förstår.
2. Båda råkar vara pigga och vill vara ute och gunga och leka affär i lekstugan eller ännu värre gå till lekparken när man kommer hem och allt jag vill är ju att få gå in, hämta min tekopp och ha det lugnt en halvtimme eller så, kanske spela ett spel med dem eller läsa böcker, rita & pyssla eller leka med några små gubbar, till och med bygga piratskepp om det skulle vara nödvändigt. Vad som helst som inte innebär att stå ute i snålblåst och putta en gunga och sjunga "Jag är Tarzan, jag är Tarzan, Tarzan som pratar med djur".
Och detta är bara första timmen. Den riktigt jobbiga biten kommer ju när man ska laga maten med två trötta barn i hasorna.
Och det är klart att det är fel. Det är så in i helvete fel! Och felet ligger i att vi är för trötta. Hade jag kommit hem från jobbet som en pigg och fräsch mamma (som lilltjejen som sovit middag två timmar) då hade jag haft all ork i världen för att leka i trädgården. Jag hade inte tagit åt mig av att sonen suckar och säger "Kommer DU :( ...!!!" och jag hade bättre kunnat lösa konflikten mellan att curla med att bära lilltjejen eller pedagogiskt kunna avleda henne så att hon kan ta sig till bilen själv. Men det finns ingen ork kvar till det, därför att den bästa tiden av vårt liv går till våra arbetsgivare. Hur galet är inte det?!
Och för övrigt har jag haft en skitdag och är fortfarande kvar på kontoret fast att klockan passerat 18... Det å sin tur betyder att min man haft äran att ha hand om eftermiddagskaoset...
.
Fula ord
.
Vilken skitdag!
Dagen började skit, den fortsatte skit och den håller i sig skit. Jag kan bara konstatera att jag aldrig borde ha klivit ur sängen i morse.
Nu sitter jag mest och undrar vad som kommer hända härnäst? Mer skit, förmodar jag.
.
Vilken skitdag!
Dagen började skit, den fortsatte skit och den håller i sig skit. Jag kan bara konstatera att jag aldrig borde ha klivit ur sängen i morse.
Nu sitter jag mest och undrar vad som kommer hända härnäst? Mer skit, förmodar jag.
.
onsdag 22 april 2009
"When I´m sixty-five..."
.
Vem vill du vara när du är 65?
Jana Söderberg berättar om sin moster som har en livsvision om hur hon vill vara som äldre. Mostern vill behålla sitt ungdomliga sinne och kunna sitta vid en lekpark och se på barnen som leker och ungdomarna som skränar med varmt hjärta och inte tänka att allt var bättre förr. Dessutom vill hon varje år prova på en ny sak som hon aldrig gjort förut.
Jag älskar den här visionen. Själv har jag alltid sett för mig hur jag som pensionär kommer att vara superpigg och åka runt i en liten röd bil och hämta gamla väninnor för att sticka ut på utflykt eller fika. Att fortsätta hitta smultronställen är viktigt för mig och att njuta av allt som är vackert! Sedan jag fick barn har jag lagt till en bit i min vision, som handlar om att jag vill vara en riktigt härlig farmor/mormor, som har tid för barnbarnen och ser när de egna barnen behöver avlastning och stöd. Allt utan att uppoffra mig, utan helt enkelt för att jag själv vill.
.
Vem vill du vara när du är 65?
Jana Söderberg berättar om sin moster som har en livsvision om hur hon vill vara som äldre. Mostern vill behålla sitt ungdomliga sinne och kunna sitta vid en lekpark och se på barnen som leker och ungdomarna som skränar med varmt hjärta och inte tänka att allt var bättre förr. Dessutom vill hon varje år prova på en ny sak som hon aldrig gjort förut.
Jag älskar den här visionen. Själv har jag alltid sett för mig hur jag som pensionär kommer att vara superpigg och åka runt i en liten röd bil och hämta gamla väninnor för att sticka ut på utflykt eller fika. Att fortsätta hitta smultronställen är viktigt för mig och att njuta av allt som är vackert! Sedan jag fick barn har jag lagt till en bit i min vision, som handlar om att jag vill vara en riktigt härlig farmor/mormor, som har tid för barnbarnen och ser när de egna barnen behöver avlastning och stöd. Allt utan att uppoffra mig, utan helt enkelt för att jag själv vill.
.
tisdag 21 april 2009
Sinnesrobön
.
Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.
.
Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.
.
måndag 20 april 2009
Drivor
.
Min man och jag tog ledigt två dagar förra veckan för att bara vara med varandra och barnen. Det var oerhört skönt och kändes som en hel semestervecka!
När jag kom tillbaka till jobbet idag kändes det också som om jag varit borta en hel vecka. Särskilt när jag hämtade högen med post och akter som lagts i mitt fack under min ledighet. Det är väl själva f-n att man ska mötas av sån nonchalans från kollegorna!
.
Min man och jag tog ledigt två dagar förra veckan för att bara vara med varandra och barnen. Det var oerhört skönt och kändes som en hel semestervecka!
När jag kom tillbaka till jobbet idag kändes det också som om jag varit borta en hel vecka. Särskilt när jag hämtade högen med post och akter som lagts i mitt fack under min ledighet. Det är väl själva f-n att man ska mötas av sån nonchalans från kollegorna!
.
söndag 19 april 2009
Vilse i pannkakan?
.
Insåg just att min man har varit borta halva dagen. Visserligen vet jag att han är på övervåningen man var och vad sjutton håller han på med? Med tanke på hans städmani under morgonen hoppas jag på stordåd, som totalt utrensade garderober eller skinande rena fönster...
Själv har jag just gett mig på middagmaten. Thai-soppa med räkor, purjolök och sockerärtor står på menyn. Saknar min thaimatlagningskurs!
.
.
Insåg just att min man har varit borta halva dagen. Visserligen vet jag att han är på övervåningen man var och vad sjutton håller han på med? Med tanke på hans städmani under morgonen hoppas jag på stordåd, som totalt utrensade garderober eller skinande rena fönster...
Själv har jag just gett mig på middagmaten. Thai-soppa med räkor, purjolök och sockerärtor står på menyn. Saknar min thaimatlagningskurs!
.
.
Att gro ett frö
.
Tålamod är inte den egenskap som man främst förknippar med barn och det gör det något svårt att odla tillsammans med dem. Eftersom mina barn är ursprungliga stadsbarn, uppvuxna på tuktade gräsytor mellan asfaltsgångar och bilvägar, så kände jag ändå att de skulle behöva en lektion i jordbruk. Vet de ens om hur en grönsak blir till?
Jag bestämde mig därför för att det var dags att dra igång projekt odla med barnen. Ett eget litet land skulle de ha, där de kunde sätta sådana grönsaker som är lätta att få till och som de själva tycker om att äta. Som förebild har jag mina morföräldrars sommarstuga, där man fick springa ned till köksträdgården och dra upp sin egen späda morot ur jorden för att sedan skölja av den i vattentunnan vid husknuten och äta den solvarm. Sånt skulle jag vilja att även mina barn får uppleva, men sorgligt nog har de inga odlande far- eller morföräldrar eller andra släktingar/vänner heller för den delen. Odlandets konst verkar ha liten dragningskraft på människor i gemen, tills de blir pensionärer och har all tid i världen att påta i jorden och tampas med ogräs.
Min man och jag bestämde oss för att göra det så enkelt som möjligt, så vi köpte en pallkrage, markduk och en väldig massa jord och gödsel. Allt för att minimera jobbet med att gräva upp landet och rensa bort ogräs. Istället dividerade vi en hel dag om vilket läge som var det ultimata för vår odling. När vi till sist bestämt oss satte vi igång och täckte marken och fyllde i jord och luckrade den. Sonen hann tröttna och gå hem till en kompis och lilltjejen ville inte vara med och somnade till slut av tristess, sittande på sin gunga!
I dag var det gynnsam temperatur för odling och sonen och jag gav oss i, han iförd nyinköpta trädgårdshandskar och mycket stolt. Vi började med sockerärtorna som han haft liggande i blöt för att snabba på grodden. De var ganska enkla att fördela i jorden, men ska enligt förpackningen ha minst 30 cm avstånd till nästa planta. Kommer inte ske i vårt land kan jag meddela! Här står allt trångt och hjärtligt, hoppas jag innerligt i alla fall. Kanske kommer istället ingenting att vilja gro!
Sedan följde mer pilliga frön: rädisor, morötter, sallad, dill och gräslök. Och här visade det sig bli svårt. Sonen hade stor bekymmer med att avskilja fröna ett och ett. Istället blev det en hel del små högar med frön på varandra och utan bestämda inbördes avstånd. En påse rädisfrön som enligt påsen var tänkt att räcka till 15 meter försvann därför ned i vår lilla odling.
"Vi bestämmer själva!" konstaterade sonen myndigt. Och han har ju rätt, varför låta sig styras av råd på en påse när man kan prova sig fram. Nästa år kanske motoriken tillåter mer finlir, men i år är det back to basics som gäller. Som sagt, vi får hålla tummarna att det överhuvudtaget kommer upp några grönsaker, blir de alltför många kan vi ju alltid gallra.
.
Tålamod är inte den egenskap som man främst förknippar med barn och det gör det något svårt att odla tillsammans med dem. Eftersom mina barn är ursprungliga stadsbarn, uppvuxna på tuktade gräsytor mellan asfaltsgångar och bilvägar, så kände jag ändå att de skulle behöva en lektion i jordbruk. Vet de ens om hur en grönsak blir till?
Jag bestämde mig därför för att det var dags att dra igång projekt odla med barnen. Ett eget litet land skulle de ha, där de kunde sätta sådana grönsaker som är lätta att få till och som de själva tycker om att äta. Som förebild har jag mina morföräldrars sommarstuga, där man fick springa ned till köksträdgården och dra upp sin egen späda morot ur jorden för att sedan skölja av den i vattentunnan vid husknuten och äta den solvarm. Sånt skulle jag vilja att även mina barn får uppleva, men sorgligt nog har de inga odlande far- eller morföräldrar eller andra släktingar/vänner heller för den delen. Odlandets konst verkar ha liten dragningskraft på människor i gemen, tills de blir pensionärer och har all tid i världen att påta i jorden och tampas med ogräs.
Min man och jag bestämde oss för att göra det så enkelt som möjligt, så vi köpte en pallkrage, markduk och en väldig massa jord och gödsel. Allt för att minimera jobbet med att gräva upp landet och rensa bort ogräs. Istället dividerade vi en hel dag om vilket läge som var det ultimata för vår odling. När vi till sist bestämt oss satte vi igång och täckte marken och fyllde i jord och luckrade den. Sonen hann tröttna och gå hem till en kompis och lilltjejen ville inte vara med och somnade till slut av tristess, sittande på sin gunga!
I dag var det gynnsam temperatur för odling och sonen och jag gav oss i, han iförd nyinköpta trädgårdshandskar och mycket stolt. Vi började med sockerärtorna som han haft liggande i blöt för att snabba på grodden. De var ganska enkla att fördela i jorden, men ska enligt förpackningen ha minst 30 cm avstånd till nästa planta. Kommer inte ske i vårt land kan jag meddela! Här står allt trångt och hjärtligt, hoppas jag innerligt i alla fall. Kanske kommer istället ingenting att vilja gro!
Sedan följde mer pilliga frön: rädisor, morötter, sallad, dill och gräslök. Och här visade det sig bli svårt. Sonen hade stor bekymmer med att avskilja fröna ett och ett. Istället blev det en hel del små högar med frön på varandra och utan bestämda inbördes avstånd. En påse rädisfrön som enligt påsen var tänkt att räcka till 15 meter försvann därför ned i vår lilla odling.
"Vi bestämmer själva!" konstaterade sonen myndigt. Och han har ju rätt, varför låta sig styras av råd på en påse när man kan prova sig fram. Nästa år kanske motoriken tillåter mer finlir, men i år är det back to basics som gäller. Som sagt, vi får hålla tummarna att det överhuvudtaget kommer upp några grönsaker, blir de alltför många kan vi ju alltid gallra.
.
lördag 18 april 2009
Det gåtfulla folket
.
Lilltjejen är inte ett dugg trött och nattningen går långsamt. Hon pladdrar, fnittrar och busar. Så verkar hon plötsligt lite mer mottaglig. Jag funderar och stämmer sen i med en vacker och stillsam sång som borde vara sövande:
Jag: "Barn är ett folk och de bor i ett främmande land" (ha, det verkar fungera, hon är alldeles tyst och stilla) "...detta land är ett regn och en pöl..."
Lilltjejen, exalterad: Lille Skutt har ett land! ... med morötter!
Suck. Någon som har numret till John Blund?
.
Lilltjejen är inte ett dugg trött och nattningen går långsamt. Hon pladdrar, fnittrar och busar. Så verkar hon plötsligt lite mer mottaglig. Jag funderar och stämmer sen i med en vacker och stillsam sång som borde vara sövande:
Jag: "Barn är ett folk och de bor i ett främmande land" (ha, det verkar fungera, hon är alldeles tyst och stilla) "...detta land är ett regn och en pöl..."
Lilltjejen, exalterad: Lille Skutt har ett land! ... med morötter!
Suck. Någon som har numret till John Blund?
.
Odlandets tjusning
.
För lite mer än ett år sedan blev jag trädgårdsägare. I år har jag avancerat till amatörodlare.
Förra året var det mest fråga om att avvakta, studera och artbestämma vad som kom upp i olika rabatter men i år känner jag att det är jag som bestämmer. Vad vill jag ha? Hur mycket orkar jag med att rensa och sköta? Vilka är mina växtfavoriter och vilka tycker jag inte om alls?
Eftersom jag som sagt kom på efterkälken så förra året är jag i år mycket tidig och mycket ihärdig. Där jag förut varit lite rädd att någon vacker och oersättlig växt skulle stryka med om jag rensade, där tänker jag i år att det faktiskt är upp till mig. Vill jag ha rabatter som svämmar över åt alla håll eller vill jag hålla det stramare och mer tämjt?
Ja, man kan ju i alla fall ha som ambition att hålla ordning, även om jag misstänker att jag snart nog kommer att storkna under arbetsbördan. Vid samma tid förra året var jag ju arbetslös och unnade mig en timme ute i solen varje dag där jag plockade grästuvor ur grusgången och kirskål ur vinbärsbuskarna. I år har jag jobb och inte alls samma tid och ork att lägga. Men kanske å andra sidan lite mer driv att göra det på mitt sätt, enligt min egen ambitionsnivå.
.
För lite mer än ett år sedan blev jag trädgårdsägare. I år har jag avancerat till amatörodlare.
Förra året var det mest fråga om att avvakta, studera och artbestämma vad som kom upp i olika rabatter men i år känner jag att det är jag som bestämmer. Vad vill jag ha? Hur mycket orkar jag med att rensa och sköta? Vilka är mina växtfavoriter och vilka tycker jag inte om alls?
Eftersom jag som sagt kom på efterkälken så förra året är jag i år mycket tidig och mycket ihärdig. Där jag förut varit lite rädd att någon vacker och oersättlig växt skulle stryka med om jag rensade, där tänker jag i år att det faktiskt är upp till mig. Vill jag ha rabatter som svämmar över åt alla håll eller vill jag hålla det stramare och mer tämjt?
Ja, man kan ju i alla fall ha som ambition att hålla ordning, även om jag misstänker att jag snart nog kommer att storkna under arbetsbördan. Vid samma tid förra året var jag ju arbetslös och unnade mig en timme ute i solen varje dag där jag plockade grästuvor ur grusgången och kirskål ur vinbärsbuskarna. I år har jag jobb och inte alls samma tid och ork att lägga. Men kanske å andra sidan lite mer driv att göra det på mitt sätt, enligt min egen ambitionsnivå.
.
måndag 13 april 2009
Vårstress
.
15 grader i skuggan är en helt annan sak om våren jämfört med om hösten. Idag kom utemöblerna fram ur vinterförvaringen och likaså plockades trädgårdssaxen fram... Så här års drabbas jag lätt av vårstress - känslan av att inte hinna med allt som behöver göras i trädgården. Precis som man inomhus ser hur smutsiga fönstren är när vårsolen tittar fram, likaså ser man hur algerna spridit sig över staketet, hur färgen flagnar på lekstugan, eller mossan tar över i gräsmattan...
Förra året förde jag en ojämn kamp med ogräset och kände hela tiden att jag låg flera steg efter. I år tänkte jag därför att jag skulle starta tidigt för att ha minsta chans. På långfredagen såg jag de första små skotten kirskål kika upp runt vinbärsbuskarna och redan idag har de vuxit till dubbel storlek! Aaarghh!
Så, vis av erfarenheten från förra året - mitt första som trädgårdsägare - har jag klippt ned perenner och ryckt upp ogräs större delen av dagen. Resten av dagen har jag suttit i solen och druckit te. Påskhelgen kunde helt klart ha varit värre!
.
15 grader i skuggan är en helt annan sak om våren jämfört med om hösten. Idag kom utemöblerna fram ur vinterförvaringen och likaså plockades trädgårdssaxen fram... Så här års drabbas jag lätt av vårstress - känslan av att inte hinna med allt som behöver göras i trädgården. Precis som man inomhus ser hur smutsiga fönstren är när vårsolen tittar fram, likaså ser man hur algerna spridit sig över staketet, hur färgen flagnar på lekstugan, eller mossan tar över i gräsmattan...
Förra året förde jag en ojämn kamp med ogräset och kände hela tiden att jag låg flera steg efter. I år tänkte jag därför att jag skulle starta tidigt för att ha minsta chans. På långfredagen såg jag de första små skotten kirskål kika upp runt vinbärsbuskarna och redan idag har de vuxit till dubbel storlek! Aaarghh!
Så, vis av erfarenheten från förra året - mitt första som trädgårdsägare - har jag klippt ned perenner och ryckt upp ogräs större delen av dagen. Resten av dagen har jag suttit i solen och druckit te. Påskhelgen kunde helt klart ha varit värre!
.
Delad glädje...
.
är dubbel glädje! Grannbarnen har varit på besök hos sina morföräldrar hela påsklovet och har nu äntligen kommit hem. Våra barn blev genast glädjeyra! Jag är så tacksam att de hittat varandra.
.
är dubbel glädje! Grannbarnen har varit på besök hos sina morföräldrar hela påsklovet och har nu äntligen kommit hem. Våra barn blev genast glädjeyra! Jag är så tacksam att de hittat varandra.
.
söndag 12 april 2009
Muffins!
.
Som ni ser bakar jag just nu muffins. Resten av familjen är nämligen i en stor matbutik och förser oss med påskmat. Att handla mat är bland det tråkigaste jag vet. Att planera mat kan vara skoj. Att laga mat kan vara skoj. Att äta mat kan vara skoj. Men att handla den kan inte vara annat än vedervärdigt, så därför smiter jag gärna men då behövs en bra ursäkt. Och hur fel kan det bli med muffins? Förutom när familjen kommer hem igen och det inte finns några... För att inte tala om vad vi ska bjuda vår andra spontangäst denna påsk på när han kommer om en kvart. Så jag kanske ska ta tag i det där bakandet trots allt.
.
Som ni ser bakar jag just nu muffins. Resten av familjen är nämligen i en stor matbutik och förser oss med påskmat. Att handla mat är bland det tråkigaste jag vet. Att planera mat kan vara skoj. Att laga mat kan vara skoj. Att äta mat kan vara skoj. Men att handla den kan inte vara annat än vedervärdigt, så därför smiter jag gärna men då behövs en bra ursäkt. Och hur fel kan det bli med muffins? Förutom när familjen kommer hem igen och det inte finns några... För att inte tala om vad vi ska bjuda vår andra spontangäst denna påsk på när han kommer om en kvart. Så jag kanske ska ta tag i det där bakandet trots allt.
.
fredag 10 april 2009
Fint besök
.
Hela påsken har kastats över ända, men idag kom en liten räddning i form av ett spontanbesök av kompisar från storstaden. Det är så kul när någon ringer och hör efter om de får komma, bara sådär, tycker jag. Det blir liksom lite avdramatiserat och i all enkelhet, även om vi fick snabbstäda och handla fika.
Sonen lekte jättebra med sin gamla bästis från tiden före flytt och småsyskonen röjde också runt och vi vuxna pladdrade och fikade och pladdrade lite till. En mycket trevlig långfredag med andra ord även om vi inte kommer iväg på traditionsenligt påskfirande. Kanske visar detta att det är dags att skapa sig nya traditioner?
.
Hela påsken har kastats över ända, men idag kom en liten räddning i form av ett spontanbesök av kompisar från storstaden. Det är så kul när någon ringer och hör efter om de får komma, bara sådär, tycker jag. Det blir liksom lite avdramatiserat och i all enkelhet, även om vi fick snabbstäda och handla fika.
Sonen lekte jättebra med sin gamla bästis från tiden före flytt och småsyskonen röjde också runt och vi vuxna pladdrade och fikade och pladdrade lite till. En mycket trevlig långfredag med andra ord även om vi inte kommer iväg på traditionsenligt påskfirande. Kanske visar detta att det är dags att skapa sig nya traditioner?
.
tisdag 7 april 2009
söndag 5 april 2009
Lek inte med maten...
.
Med två kräsna ungar till middag kan gamla sanningar bytas ut mot nya. Ibland kan det dock bli ganska förvirrande, som middagskonversationen hemma hos oss ikväll när barnen byggde seriefigurer med sina grönsaker:
Lilltjejen: "Titta, jag har byggt en halv Lille Skutt!"
Sonen ser koncentrerat på sin egen skapelse: "Lille Skutt med en bazooka..."
.
Med två kräsna ungar till middag kan gamla sanningar bytas ut mot nya. Ibland kan det dock bli ganska förvirrande, som middagskonversationen hemma hos oss ikväll när barnen byggde seriefigurer med sina grönsaker:
Lilltjejen: "Titta, jag har byggt en halv Lille Skutt!"
Sonen ser koncentrerat på sin egen skapelse: "Lille Skutt med en bazooka..."
.
lördag 4 april 2009
Vilken härlig dag!
.
Så kom äntligen våren!
Idag har vi bara varit ute och njutit, pratat med glada grannar, premiärcyklat och avslutat dagen med grillning. Den kan nog inte bli mycket bättre än så här!
.
Så kom äntligen våren!
Idag har vi bara varit ute och njutit, pratat med glada grannar, premiärcyklat och avslutat dagen med grillning. Den kan nog inte bli mycket bättre än så här!
.
torsdag 2 april 2009
Äktenskapets våndor
.
Imorse när vi borstade tänderna dök livets stora frågor upp till ytan.
Sonen, fem år:
- Mamma, en kille kan väl inte gifta sig med en kille...
- Jo, svarar jag, det kan man.
Paus.
- Men man måste inte, säger sonen, om man inte vill!
- Nej, konstaterar jag, det måste man inte. Vill du inte gifta dig?
- Nej! säger sonen bestämt. Då måste man pussas!
- Nja..., svarar jag, det måste man inte. Men de flesta som gifter sig vill nog pussas...
.
Imorse när vi borstade tänderna dök livets stora frågor upp till ytan.
Sonen, fem år:
- Mamma, en kille kan väl inte gifta sig med en kille...
- Jo, svarar jag, det kan man.
Paus.
- Men man måste inte, säger sonen, om man inte vill!
- Nej, konstaterar jag, det måste man inte. Vill du inte gifta dig?
- Nej! säger sonen bestämt. Då måste man pussas!
- Nja..., svarar jag, det måste man inte. Men de flesta som gifter sig vill nog pussas...
.
onsdag 1 april 2009
Om jag någon gång skulle skriva en bok...
.
...kanske persongalleriet redan finns fixed och färdigt på mitt jobb. Ibland fascineras jag av hur udda existenser som kan samlas under ett och samma tak. Jag kan tänka mig att statliga jobb ger lite mer utrymme för olika sätt att vara, i alla fall känns det så när man kliver in i mina korridorer.
För länge sedan följde jag en hysteriskt rolig blogg som något överdrivet beskrev den osannolika och gudsförgätna tillvaron som tingsnotarie, ett jobb som jag också själv innehade vid detta tillfälle. Att följa denne okände notarie gjorde mitt eget slitsamma arbete med att få vara erkänd som vuxen människa lite lättare och naturligtvis vardagen lite muntrare.
Kanske borde jag trots allt skriva en bok om tillvaron på ett statligt verk. Det låter inte spännande men jag lovar att det händer mycket! Måhända blir den dock snarare sorglig.
.
...kanske persongalleriet redan finns fixed och färdigt på mitt jobb. Ibland fascineras jag av hur udda existenser som kan samlas under ett och samma tak. Jag kan tänka mig att statliga jobb ger lite mer utrymme för olika sätt att vara, i alla fall känns det så när man kliver in i mina korridorer.
För länge sedan följde jag en hysteriskt rolig blogg som något överdrivet beskrev den osannolika och gudsförgätna tillvaron som tingsnotarie, ett jobb som jag också själv innehade vid detta tillfälle. Att följa denne okände notarie gjorde mitt eget slitsamma arbete med att få vara erkänd som vuxen människa lite lättare och naturligtvis vardagen lite muntrare.
Kanske borde jag trots allt skriva en bok om tillvaron på ett statligt verk. Det låter inte spännande men jag lovar att det händer mycket! Måhända blir den dock snarare sorglig.
.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)