.
Jag är uttråkad. Och ledsen.
Det är semester. Vädret är helt underbart. Imorse var vi på en extremt långgrund strand, med 26 grader i vattnet. Barnen hade jättekul och till och med jag badade.
På väg hem svängde vi förbi biblioteket och hämtade boken jag reserverat som kommit in nu. Lilltjejen somnade i bilen och kunde bäras upp i sin egen säng och sov där i två timmar. Sonen lekte själv, min man diskade och fixade en kopp te till mig. Jag satt ute i skuggan under ett äppelträd och läste hela boken jag lånat i ett svep.
Låter som en ganska skön dag, eller hur? Så varför är jag då inte glad?
Kanske för att den här eftermiddagen var ett undantag. En andningspaus i mitt liv.
Kanske för att min man och jag städade hela förmiddagen igår, inför besök, och jag ganska snart konstaterade att trots att allt på ytan ser mycket jämställt ut så är det inte det egentligen. Och det beror inte på att mannen inte gör lika mycket som jag. Vi delade upp oss så han hade ansvar för ovanvåningen och jag för nedervåningen, vi hade varsin toalett att skura, varsitt handfat att tvätta, han hade massor av tvätt att vika och jag hade något mer golv att dammsuga. Han tog dessutom disken när jag kom på att jag måste snabbhandla.
Skillnaden ligger helt enkelt i att han får förmånen att göra sitt jobb ostört. Våra barn är nämligen av den mammiga sorten. De hänger mig i kläderna vad jag än gör, vill alltid hålla koll på var jag är och vill alltid ha min uppmärksamhet.
Så medan mannen dammsuger sitt badrum i ensamhet ska jag försöka göra detsamma med två barn runt benen. Som vill saker, frågar saker, går i vägen för mig och bråkar och slåss med varann. Sen får lilltjejen för sig att hon minsann ska plaska i poolen och eftersom hon är två år innebär det att någon måste vaka, kan det vara pappan på ovanvåningen eller mamman nere?
När besöket väl har kommit inser sonen att mammas fokus ligger på dem, inte på honom. Han sätter genast igång "se mig genast"-repertoaren som i hans fall innebär en massa flams och trams och, om det inte hjälper, att klättra på mamma och halvgasta nonsensord så ingen kan höra något annat som sägs. Trots att jag innan de kom satt ner med honom och pratade allvar om just detta, de besökande släktingarna är gamla och hör dåligt, man kan inte hålla på och flamsa och gasta när de är här- han lovar dyrt och heligt vara lugn! Jag bär in honom, dumpar honom hos sin pappa som är inne för att byta blöja på lillasyster. Så arg!
Någonstans känns det som om det inte borde behöva vara så här.
Det låter ju som om det är med uppmärksamheten det brister, att jag har för lite tid med dem och ger dem för lite uppmärksamhet. Men trots att jag är en sån där mamma som ständigt har dåligt samvete över saker så kan jag ärligt inte ställa upp på det. Istället undrar jag om det kan vara tvärtom, att de är för bortskämda med den varan? Jag har all tid för dem och överöser dem med uppmärksamhet. Kanske mycket vill ha mer? Kanske chocken blir så stor när de märker att de inte är mitt centrum att de inte vet hur de ska hantera det och blir odrägliga för då kan de i alla fall vara säkra på att få en respons. Om än negativ.
Inte vet jag. Men kanske är det ingen slump att boken jag lånade och läste ut på en timme idag var Familjens projektledare säger upp sig. Eller att jag förra veckan läste Bitterfittan. Och veckan innan dess Ditt kompetenta barn.
.
torsdag 31 juli 2008
måndag 28 juli 2008
Inte ett moln...
.
Min stackars trädgård smälter bort i värmen! Jag tycker så synd om allt som slokar och ser ledset ut. Tänk så ödesdigert det kan vara med några varma dagar. Och som jag har längtat efter dem...
.
.
Min stackars trädgård smälter bort i värmen! Jag tycker så synd om allt som slokar och ser ledset ut. Tänk så ödesdigert det kan vara med några varma dagar. Och som jag har längtat efter dem...
.
.
söndag 27 juli 2008
Det var ju Robin Hood jag ville va
.
Idag var vi på familjeutflykt i värmen. Jag har en svaghet för slottsmiljöer och en lyckad helg för mig före barn brukade involverade en promenad i någon slottspark samt fika på tillhörande café. Idag inbjöd ett slott nära oss till Barnens dag, så då passade vi på att slå två flugor i en smäll.
Dagen blev mycket lyckad! Förmodligen var det värmen som skrämde bort en del besökare, men även i övrigt har min man och jag konstaterat att det mesta man tar sig för är så himla mycket lugnare än det var förut, när vi alltid fick trängas med de tusentals andra storstadsbor som såg sin chans till en utflykt vid minsta tecken på vackert väder. Trots allt är antalet slott begränsat även om vi lade ner åtskilliga timmar på att resa ut från stan.
Det var hur som helst mycket lugnt och inga köer någonstans. Barnen fick rida hästar, provsitta brandbil och traktorer, klappa kaniner, marsvin och lamm och fika i skuggan när det var som varmast. Dagens höjdpunkt var dock bågskyttet! För några veckor sedan började nämligen sonen uppvisa ett intresse för just bågskytte och jag har fått tillverka ett antal pilbågar sedan dess. Problemet har dock varit att de inte varit så bra att skjuta pil med. Det är ju inte det lättaste att åstadkomma en hygglig pilbåge med en pinne och ett vanligt hushållssnöre och något resårband äger vi inte. Ännu. Dessutom har ju den ömma modern ett dolt motiv och vill inte göra en riktig pilbåge av rädsla för stickskador - jag säger bara ögon...
Men idag fick alltså sonen chansen att testa en äkta pilbåge. Den lokala skytteföreningen arrangerade och alla barn fick prova trots att man måste vara 10 år för att få vara medlem. Sonen hade ganska bråttom - för honom var det uppenbart målet som var resan - men till slut gick det riktigt bra och han fick till en snygg mitträff! Här kan vi återigen vara tacksamma för bristen på kö. Man fick skjuta tre pilar varje gång och sonen hann med 6 gånger. Som bonus var det gratis.
Naturligtvis kunde inte heller jag hålla fingrarna borta. Kanske har jag varit riddare i ett tidigare liv för vissa saker får det att klia i mina fingrar, fäktning till exempel och bågskytte, dock ej rustningar eller svärd. Och detta trots att jag vurmar om allt levande och inte ens kan slå ihjäl en fluga (min första mygga dräpte jag när sonen var liten, den hade ju fräckheten att attackera min lilla älskling!). Bågskytte ser helt enkelt så kul ut! Så jag frågade snällt om även mammor fick prova och de svarade att idag var vi alla barn.
Och det var jättekul! Jag fick inte till någon snygg mitträff a la sonen, men var mycket nöjd ändå - jag träffade ju i alla fall tavlan! Kanske ligger förklaringen i det som en av arrangörerna sade - bågskytte är ingen utpräglad tävlingssport, man tävlar mest mot sig själv och därför går sporten bra hem hos dem som inte har så stark tävlingsinstinkt. Moi med andra ord. Och så är det ju en kick att höra pilen tjoffa in i tavlan och stå där och känna sig som Robin Hood. Ja, eller Artemis då om det funkar bättre med en kvinnligt alter ego, jag har svårt att komma på några andra mer nutida kvinnor som var proffs på att hantera sin båge...
Så nu funderar jag allvarligt på att kolla upp om det finns någon bågskytteförening i vår närmaste omgivning!
.
Idag var vi på familjeutflykt i värmen. Jag har en svaghet för slottsmiljöer och en lyckad helg för mig före barn brukade involverade en promenad i någon slottspark samt fika på tillhörande café. Idag inbjöd ett slott nära oss till Barnens dag, så då passade vi på att slå två flugor i en smäll.
Dagen blev mycket lyckad! Förmodligen var det värmen som skrämde bort en del besökare, men även i övrigt har min man och jag konstaterat att det mesta man tar sig för är så himla mycket lugnare än det var förut, när vi alltid fick trängas med de tusentals andra storstadsbor som såg sin chans till en utflykt vid minsta tecken på vackert väder. Trots allt är antalet slott begränsat även om vi lade ner åtskilliga timmar på att resa ut från stan.
Det var hur som helst mycket lugnt och inga köer någonstans. Barnen fick rida hästar, provsitta brandbil och traktorer, klappa kaniner, marsvin och lamm och fika i skuggan när det var som varmast. Dagens höjdpunkt var dock bågskyttet! För några veckor sedan började nämligen sonen uppvisa ett intresse för just bågskytte och jag har fått tillverka ett antal pilbågar sedan dess. Problemet har dock varit att de inte varit så bra att skjuta pil med. Det är ju inte det lättaste att åstadkomma en hygglig pilbåge med en pinne och ett vanligt hushållssnöre och något resårband äger vi inte. Ännu. Dessutom har ju den ömma modern ett dolt motiv och vill inte göra en riktig pilbåge av rädsla för stickskador - jag säger bara ögon...
Men idag fick alltså sonen chansen att testa en äkta pilbåge. Den lokala skytteföreningen arrangerade och alla barn fick prova trots att man måste vara 10 år för att få vara medlem. Sonen hade ganska bråttom - för honom var det uppenbart målet som var resan - men till slut gick det riktigt bra och han fick till en snygg mitträff! Här kan vi återigen vara tacksamma för bristen på kö. Man fick skjuta tre pilar varje gång och sonen hann med 6 gånger. Som bonus var det gratis.
Naturligtvis kunde inte heller jag hålla fingrarna borta. Kanske har jag varit riddare i ett tidigare liv för vissa saker får det att klia i mina fingrar, fäktning till exempel och bågskytte, dock ej rustningar eller svärd. Och detta trots att jag vurmar om allt levande och inte ens kan slå ihjäl en fluga (min första mygga dräpte jag när sonen var liten, den hade ju fräckheten att attackera min lilla älskling!). Bågskytte ser helt enkelt så kul ut! Så jag frågade snällt om även mammor fick prova och de svarade att idag var vi alla barn.
Och det var jättekul! Jag fick inte till någon snygg mitträff a la sonen, men var mycket nöjd ändå - jag träffade ju i alla fall tavlan! Kanske ligger förklaringen i det som en av arrangörerna sade - bågskytte är ingen utpräglad tävlingssport, man tävlar mest mot sig själv och därför går sporten bra hem hos dem som inte har så stark tävlingsinstinkt. Moi med andra ord. Och så är det ju en kick att höra pilen tjoffa in i tavlan och stå där och känna sig som Robin Hood. Ja, eller Artemis då om det funkar bättre med en kvinnligt alter ego, jag har svårt att komma på några andra mer nutida kvinnor som var proffs på att hantera sin båge...
Så nu funderar jag allvarligt på att kolla upp om det finns någon bågskytteförening i vår närmaste omgivning!
.
lördag 26 juli 2008
Invigning!
.
Första hyllan är nu uppe i barnens affär, när resten kommer på plats är en öppen fråga. För att inviga köpte vi en ny liten kassaapparat och varukorgar. Invigningen blev kaotisk med två biträden som bråkade om vem som skulle få betjäna kunderna, tänk om vanliga Ica och Coop var lika serviceminded!
Men nu verkar den värsta yran ha lagt sig. När jag nyss kom förbi med min korg för att få handla lite juice låg det minsta affärsbiträdet på golvet därinne och sade matt:
"Affären måste vila lite..."
.
Första hyllan är nu uppe i barnens affär, när resten kommer på plats är en öppen fråga. För att inviga köpte vi en ny liten kassaapparat och varukorgar. Invigningen blev kaotisk med två biträden som bråkade om vem som skulle få betjäna kunderna, tänk om vanliga Ica och Coop var lika serviceminded!
Men nu verkar den värsta yran ha lagt sig. När jag nyss kom förbi med min korg för att få handla lite juice låg det minsta affärsbiträdet på golvet därinne och sade matt:
"Affären måste vila lite..."
.
fredag 25 juli 2008
Vad får det lov att vara?
.
Så kom då värmen och allt jag orkar göra är att sitta i skuggan och se på när barnen plaskar i poolen... Att man blir så trött av värme!
Dagarna innan värmeböljan påbörjade jag äntligen projekt "bygga liten affär i lekstugan". Att det skulle bli en affär bestämde jag meddetsamma vi flyttade hit, men mina projekt brukar inte komma igång förrän sent, om någonsin, av den enkla anledningen att jag inte kan göra saker om de inte blir perfekta. Och eftersom jag inser mina begränsningar så vet jag att det inte kommer bli perfekt och således är det ingen idé att ens försöka. Min mamma hävdar att jag alltid varit sådan. Som liten kunde jag börja en kurs för att lära mig något men sedan förtvivla för att jag kände att jag redan måste kunna allt första dagen...
Lite jobbigt är det att leva på det viset, mest för att det helt enkelt inte blir så mycket gjort - som Bo Kaspers så poetiskt uttryckt det: "Jag vill mer, mycket mer, men det blir ingenting alls" - och därför kämpar jag för att jobba bort mina perfektionistiska drag. Jag har nu talat allvar med mig själv om att det faktiskt bara är mina egna ungar som kommer leka i den här affären och att de dels inte bryr sig så mycket om hur det ser ut, dels hellre har en ofullkomlig affär än ingen alls. Det funkar ganska bra än så länge.
Jag kom så långt att jag ritat en skiss, inhandlat material för bygget och skruvat ihop en av hyllorna samt börjat mäta hur högt den ska sitta. Sen blev det högsommar så nu undrar jag när resten av bygget blir av?
Hela idén med att jag bygger är för övrigt nyskapande. Bygga är nämligen inte något jag gör. Jag är uppvuxen med en pappa som byggde och en mamma som sydde och ärligt talat gör jag ingetdera på grund av nämnda skäl, men jag känner mig åtminstone närmare syendet. Så vi får se hur det här går!
.
Så kom då värmen och allt jag orkar göra är att sitta i skuggan och se på när barnen plaskar i poolen... Att man blir så trött av värme!
Dagarna innan värmeböljan påbörjade jag äntligen projekt "bygga liten affär i lekstugan". Att det skulle bli en affär bestämde jag meddetsamma vi flyttade hit, men mina projekt brukar inte komma igång förrän sent, om någonsin, av den enkla anledningen att jag inte kan göra saker om de inte blir perfekta. Och eftersom jag inser mina begränsningar så vet jag att det inte kommer bli perfekt och således är det ingen idé att ens försöka. Min mamma hävdar att jag alltid varit sådan. Som liten kunde jag börja en kurs för att lära mig något men sedan förtvivla för att jag kände att jag redan måste kunna allt första dagen...
Lite jobbigt är det att leva på det viset, mest för att det helt enkelt inte blir så mycket gjort - som Bo Kaspers så poetiskt uttryckt det: "Jag vill mer, mycket mer, men det blir ingenting alls" - och därför kämpar jag för att jobba bort mina perfektionistiska drag. Jag har nu talat allvar med mig själv om att det faktiskt bara är mina egna ungar som kommer leka i den här affären och att de dels inte bryr sig så mycket om hur det ser ut, dels hellre har en ofullkomlig affär än ingen alls. Det funkar ganska bra än så länge.
Jag kom så långt att jag ritat en skiss, inhandlat material för bygget och skruvat ihop en av hyllorna samt börjat mäta hur högt den ska sitta. Sen blev det högsommar så nu undrar jag när resten av bygget blir av?
Hela idén med att jag bygger är för övrigt nyskapande. Bygga är nämligen inte något jag gör. Jag är uppvuxen med en pappa som byggde och en mamma som sydde och ärligt talat gör jag ingetdera på grund av nämnda skäl, men jag känner mig åtminstone närmare syendet. Så vi får se hur det här går!
.
tisdag 22 juli 2008
Trädgårdstankar
.
Vad är det för mening med att ha en trädgård om vädret alltid är sådant att man inte kan vara i den?
.
Vad är det för mening med att ha en trädgård om vädret alltid är sådant att man inte kan vara i den?
.
söndag 20 juli 2008
Irritationsmoment
.
Som om det inte redan finns irriterande saker nog att reta sig på måste man tydligen uppfinna nya!
Av svärmor fick sonen en liten fågel som man sticker ned i jorden i blomkrukan. Om jorden blir för torr visslar fågeln så man kommer ihåg att vattna. So far so good. Men kruxet är att fågeljäveln visslar ihärdigt var trettionde sekund... Man kan bli galen av att höra den!
Och det är en så sjuk tanke bakom tycker jag - liksom att det viktigaste i mitt liv är att vattna blommorna så fort det blir det minsta torrt, så viktigt att jag genast släpper allt annat jag har för händer och rusar dit med vattenkannan! Panik, panik, larmet går: blomman vill ha vatten!!!
Jag hade nöjt mig med en vissling var femte minut eller så, bara det hade räckt utmärkt för att driva en stressad småbarnsmorsa till vansinne.
.
Som om det inte redan finns irriterande saker nog att reta sig på måste man tydligen uppfinna nya!
Av svärmor fick sonen en liten fågel som man sticker ned i jorden i blomkrukan. Om jorden blir för torr visslar fågeln så man kommer ihåg att vattna. So far so good. Men kruxet är att fågeljäveln visslar ihärdigt var trettionde sekund... Man kan bli galen av att höra den!
Och det är en så sjuk tanke bakom tycker jag - liksom att det viktigaste i mitt liv är att vattna blommorna så fort det blir det minsta torrt, så viktigt att jag genast släpper allt annat jag har för händer och rusar dit med vattenkannan! Panik, panik, larmet går: blomman vill ha vatten!!!
Jag hade nöjt mig med en vissling var femte minut eller så, bara det hade räckt utmärkt för att driva en stressad småbarnsmorsa till vansinne.
.
En vanlig dag?
.
"Vad är det här för en dag? Är det en vanlig dag? Nej, det är ingen vanlig dag. Idag är lillans födelsedag!"
Goda vänner till mig fick en liten dotter imorse! Grattis, grattis, grattis! Härligt med en ny dag att fira och en ny liten person i världen! Känner mig så glad!
.
"Vad är det här för en dag? Är det en vanlig dag? Nej, det är ingen vanlig dag. Idag är lillans födelsedag!"
Goda vänner till mig fick en liten dotter imorse! Grattis, grattis, grattis! Härligt med en ny dag att fira och en ny liten person i världen! Känner mig så glad!
.
lördag 19 juli 2008
Ta mig till havet
.
Idag har vi haft en härlig dag hos goda vänner med sommarstuga i närheten och jag har fått promenera i hamnen och andas havsluft. Det är mycket vederkvickande för en gammal sjöbjörn som jag :) Det finns nämligen två stora minus med vår by.
1. Den ligger inte vid havet och
2. det är ganska blåsigt här.
Annars är allt fantastiskt... ;) Och så slipper vi ju myggen som med automatik följer med vattnet.
.
Idag har vi haft en härlig dag hos goda vänner med sommarstuga i närheten och jag har fått promenera i hamnen och andas havsluft. Det är mycket vederkvickande för en gammal sjöbjörn som jag :) Det finns nämligen två stora minus med vår by.
1. Den ligger inte vid havet och
2. det är ganska blåsigt här.
Annars är allt fantastiskt... ;) Och så slipper vi ju myggen som med automatik följer med vattnet.
.
fredag 18 juli 2008
Vedens våndor
.
Idag tog vi (läs jag) tag, i ordets alla bemärkelser, i vedlasset som levererades för snart en månad sen. Veden har legat på vår uppfart sedan dess, under en presenning. Det är inte för inte som jag ofta känner att jag är medlem av familjen Taikon. Tyvärr fick vår vedförvaring oanade konsekvenser - t.ex. har en hel släkt myror flyttat in och lagt sina ägg i mitten av traven, som dessutom är full med nattfjärilar, gråsuggor, tvestjärtar, harkrankar och allehanda äckliga kryp.
Nu har jag i alla fall lastat och kört 12 lass ved in i vedboden och dumpat dem till min lycklige man därinne som staplar veden i tjusiga travar. Vi har inte ens kommit halvvägs. Det känns som isberget Titanic krockade med, hur mycket som helst under ytan. När jag nyss lastade av senaste vändan muttrade min man: "Undrar om det finns någon maskin som kan stapla ved...". Det ska nog vara en man till att uppfinna en sådan.
Våra barn tröttnade i alla fall snart på vedstaplingen. Sonen var med ganska många vändor eftersom han fick åka i den tomma skottkärran på väg tillbaka från vedboden till vedhögen och det lockade, medan lilltjejen gav upp direkt och ville hellre sitta i bilen och läsa Kråke-böcker. Till sist gav de sig av in i huset tillsammans. Vanligtvis tar det inte lång tid innan de hittar något att bli osams över så jag blev lite förvånad och kände mig glad över att de höll sig så lugna därinne och verkade ha hittat på en rolig lek. Tills jag kom in och såg att båda sov, sonen i soffan och lilltjejen på golvet i sitt rum!
Varför kan inte våra barn sova på morgnarna istället??? Imorse var det en bra morgon, min mans tur att gå upp och ingen vaknade före 06:40, men många morgnar är barnen uppe vid 5. Och det spelar ingen roll hur sent de lägger sig. Grannbarnen sov till 09:30 imorse och var precis uppstigna när våra ungar gick över för att kolla om de ville leka. Sitter det i generna och varför är inte min man och jag sådär morgonpigga i så fall?
.
Idag tog vi (läs jag) tag, i ordets alla bemärkelser, i vedlasset som levererades för snart en månad sen. Veden har legat på vår uppfart sedan dess, under en presenning. Det är inte för inte som jag ofta känner att jag är medlem av familjen Taikon. Tyvärr fick vår vedförvaring oanade konsekvenser - t.ex. har en hel släkt myror flyttat in och lagt sina ägg i mitten av traven, som dessutom är full med nattfjärilar, gråsuggor, tvestjärtar, harkrankar och allehanda äckliga kryp.
Nu har jag i alla fall lastat och kört 12 lass ved in i vedboden och dumpat dem till min lycklige man därinne som staplar veden i tjusiga travar. Vi har inte ens kommit halvvägs. Det känns som isberget Titanic krockade med, hur mycket som helst under ytan. När jag nyss lastade av senaste vändan muttrade min man: "Undrar om det finns någon maskin som kan stapla ved...". Det ska nog vara en man till att uppfinna en sådan.
Våra barn tröttnade i alla fall snart på vedstaplingen. Sonen var med ganska många vändor eftersom han fick åka i den tomma skottkärran på väg tillbaka från vedboden till vedhögen och det lockade, medan lilltjejen gav upp direkt och ville hellre sitta i bilen och läsa Kråke-böcker. Till sist gav de sig av in i huset tillsammans. Vanligtvis tar det inte lång tid innan de hittar något att bli osams över så jag blev lite förvånad och kände mig glad över att de höll sig så lugna därinne och verkade ha hittat på en rolig lek. Tills jag kom in och såg att båda sov, sonen i soffan och lilltjejen på golvet i sitt rum!
Varför kan inte våra barn sova på morgnarna istället??? Imorse var det en bra morgon, min mans tur att gå upp och ingen vaknade före 06:40, men många morgnar är barnen uppe vid 5. Och det spelar ingen roll hur sent de lägger sig. Grannbarnen sov till 09:30 imorse och var precis uppstigna när våra ungar gick över för att kolla om de ville leka. Sitter det i generna och varför är inte min man och jag sådär morgonpigga i så fall?
.
onsdag 16 juli 2008
Hemma igen!
.
Åh vad skönt det är! Vårt eget hus, våra egna tider och i kväll hägrar våra egna sängar! Min man är alldeles sned och vind efter nätter i bäddsoffa och jag kan väl tillstå att jag sover bättre i vår extrabreda dubbelsäng än ihopknögglad på 80 cm med minst ett barn i famnen.
Vi har hur som haft en jättehärlig semestervecka i Skåne. Vädret var lagom för alla utflykter, men inga baddagar precis. Istället hann vi med precis det vi föresatt oss och jag fick även min mycket efterlängtade danska dag. Fick insupa den kontinentala atmosfären och lyssna till det vackra språket och kom hem med lite barnkläder och en massa inspiration!
Nu återstår bara uppackningen...
.
Åh vad skönt det är! Vårt eget hus, våra egna tider och i kväll hägrar våra egna sängar! Min man är alldeles sned och vind efter nätter i bäddsoffa och jag kan väl tillstå att jag sover bättre i vår extrabreda dubbelsäng än ihopknögglad på 80 cm med minst ett barn i famnen.
Vi har hur som haft en jättehärlig semestervecka i Skåne. Vädret var lagom för alla utflykter, men inga baddagar precis. Istället hann vi med precis det vi föresatt oss och jag fick även min mycket efterlängtade danska dag. Fick insupa den kontinentala atmosfären och lyssna till det vackra språket och kom hem med lite barnkläder och en massa inspiration!
Nu återstår bara uppackningen...
.
tisdag 8 juli 2008
Packat och klart
.
Nu drar vi på semester! Väskorna är packade och klara och utburna i bilen, för att minimera stressen i morgon bitti - vilka otroligt förutseende föräldrar vi lyckats bli på bara 4,5 år!
En vecka hos svärföräldrarna i Skåne ska det bli, med inbokade besök på Dinoland och Bakken för barnens del och en heldag i Köpenhamn till lilla mamsen. Jag är ju som sagt smygdansk...
Vi hörs om en vecka!
.
Nu drar vi på semester! Väskorna är packade och klara och utburna i bilen, för att minimera stressen i morgon bitti - vilka otroligt förutseende föräldrar vi lyckats bli på bara 4,5 år!
En vecka hos svärföräldrarna i Skåne ska det bli, med inbokade besök på Dinoland och Bakken för barnens del och en heldag i Köpenhamn till lilla mamsen. Jag är ju som sagt smygdansk...
Vi hörs om en vecka!
.
måndag 7 juli 2008
Vi er røde, vi er hvide...
.
Jag kan lika gärna erkänna det meddetsamma: jag är smygdansk!
Jag älskar allt danskt. Jag älskar danska språket - jo, jag menar allvar, jag tycker verkligen att deras väsande och skorrande är underbart vackert! Om jag någonsin igen får för mig att lära mig ett nytt språk kommer det inte att vara något exotiskt, då kommer jag läsa danska.
Jag älskar det danska gemytet. Ja, jag vet, det är överdrivet, klart att inte alla danskar är så där genuint gemytliga. Men jag älskar deras "låt gå attityd", sköt dig själv och skit i andra, att det inte är lika välordnat som i Sverige, på gott och ont. Ja, deras lägenheter har sämre standard och man kan knappt köra barnvagn på trottoarerna i Köpenhamn. Men de har en drottning som målar tavlor, svär och röker som en borstbindare - en personlighet, till skillnad från vår marionettdocka som inte vågar ha en egen åsikt om något utom barnpornografi.
Jag älskar dansk design. Enligt mitt tycke står danskarna för mycket av det bästa inom design. Jämför med finsk design, stelt och kalt och kantigt. Danskt är snyggt och stilfullt. Eller snyggt och lekfullt (se tidigare inlägg om Greengate). Jag har massor av affärer jag måste besöka nästa gång jag är i Danmark och listan blir bara längre!
Jag älskar danska kläder. Mina favoritmärken all time är danska. Svenska barnkläder till exempel är i mitt tycke ganska trista och mallstyrda. Jag säger bara: se på märket Me too! Kan man bli annat än sprudlande glad av deras härliga färger och mönster? Varför ska barn vara stela och trista, eller bära samma tyger och mönster som föräldrarna hade när de var små? Nej, låt barnens kläder blomma ut! Danskarna, de fattar det där med att vara barn!
I ett annat liv skulle jag heta Bente, bo i ett stilfullt inrett ruckel i centrala Köpenhamn, cykla två km på en gammal skotig cykel till mitt jobb i en dejlig blomsteraffär kombinerat med café, medan min man hade jobbat i någon obskyr skivaffär i en källare någonstans i city. Efter jobbet hade vi suttit på en uteservering och druckit en öl och lyssnat på jazz. Våra liv hade varit så där danska och gemytliga. Så kunde det ju ha varit!
Sade jag förresten att danskarna är lyckligast i världen? Jag hade också varit en väldigt lycklig dansk...
.
Jag kan lika gärna erkänna det meddetsamma: jag är smygdansk!
Jag älskar allt danskt. Jag älskar danska språket - jo, jag menar allvar, jag tycker verkligen att deras väsande och skorrande är underbart vackert! Om jag någonsin igen får för mig att lära mig ett nytt språk kommer det inte att vara något exotiskt, då kommer jag läsa danska.
Jag älskar det danska gemytet. Ja, jag vet, det är överdrivet, klart att inte alla danskar är så där genuint gemytliga. Men jag älskar deras "låt gå attityd", sköt dig själv och skit i andra, att det inte är lika välordnat som i Sverige, på gott och ont. Ja, deras lägenheter har sämre standard och man kan knappt köra barnvagn på trottoarerna i Köpenhamn. Men de har en drottning som målar tavlor, svär och röker som en borstbindare - en personlighet, till skillnad från vår marionettdocka som inte vågar ha en egen åsikt om något utom barnpornografi.
Jag älskar dansk design. Enligt mitt tycke står danskarna för mycket av det bästa inom design. Jämför med finsk design, stelt och kalt och kantigt. Danskt är snyggt och stilfullt. Eller snyggt och lekfullt (se tidigare inlägg om Greengate). Jag har massor av affärer jag måste besöka nästa gång jag är i Danmark och listan blir bara längre!
Jag älskar danska kläder. Mina favoritmärken all time är danska. Svenska barnkläder till exempel är i mitt tycke ganska trista och mallstyrda. Jag säger bara: se på märket Me too! Kan man bli annat än sprudlande glad av deras härliga färger och mönster? Varför ska barn vara stela och trista, eller bära samma tyger och mönster som föräldrarna hade när de var små? Nej, låt barnens kläder blomma ut! Danskarna, de fattar det där med att vara barn!
I ett annat liv skulle jag heta Bente, bo i ett stilfullt inrett ruckel i centrala Köpenhamn, cykla två km på en gammal skotig cykel till mitt jobb i en dejlig blomsteraffär kombinerat med café, medan min man hade jobbat i någon obskyr skivaffär i en källare någonstans i city. Efter jobbet hade vi suttit på en uteservering och druckit en öl och lyssnat på jazz. Våra liv hade varit så där danska och gemytliga. Så kunde det ju ha varit!
Sade jag förresten att danskarna är lyckligast i världen? Jag hade också varit en väldigt lycklig dansk...
.
lördag 5 juli 2008
Krystat om Christie
.
De första stapplande stegen av renovering har inletts. Därför tillbringar min man nu lördagskvällen tillsammans med pensel och stinkande färg för att förhärliga vår hall, som tidigare varit en mintgrön historia. Nu blir den vit, redan efter första strykningen kändes det som om den alltid hade varit det.
Själv har jag just, tillsammans med en skål pistagenötter och ett glas coca-cola, sett ett program på TV8 som handlade om Agatha Christies författarskap. Ett ganska krystat program där man försökte dissekera hennes texter och hitta gemensamma nämnare. Tesen var att Agathas skrivsätt var upplagt enligt en speciell formula så att läsaren hela tiden styrs, såväl i hur man uppfattar texten som i läshastighet, man menade på att läsaren nästan försätts i trans.
Vissa bitar var intressanta. Enligt medverkande psykolog kan till exempel den mänskliga hjärnan inte hålla mer än 5-9 olika saker i minnet samtidigt. Därför hade Christie nästan alltid 10 eller fler misstänkta och flera olika parallella händelseförlopp. Programmet menade också på att Agathas formula är densamma genom hela hennes karriär. Till skillnad från de flesta andra författare som förändras, utvecklas eller helt enkelt inte hittar sin stil förrän efter några böcker satte Agatha huvudet på spiken redan i sin första bok, som skrevs efter att hennes syster utmanat henne att hon inte skulle kunna skriva en detektivroman.
Andra delar av programmet var väl mer tveksamma. Visste ni till exempel att om Agathas böcker är kortare än 55 ooo ord är mördaren alltid en man och om de är längre än 71 000 ord är mördaren nästan alltid en kvinna? Så nu behöver ni inte utstå omaket att faktiskt läsa böckerna, det räcker med att räkna ord så har ni uteslutit i alla fall hälften av de misstänkta...
.
De första stapplande stegen av renovering har inletts. Därför tillbringar min man nu lördagskvällen tillsammans med pensel och stinkande färg för att förhärliga vår hall, som tidigare varit en mintgrön historia. Nu blir den vit, redan efter första strykningen kändes det som om den alltid hade varit det.
Själv har jag just, tillsammans med en skål pistagenötter och ett glas coca-cola, sett ett program på TV8 som handlade om Agatha Christies författarskap. Ett ganska krystat program där man försökte dissekera hennes texter och hitta gemensamma nämnare. Tesen var att Agathas skrivsätt var upplagt enligt en speciell formula så att läsaren hela tiden styrs, såväl i hur man uppfattar texten som i läshastighet, man menade på att läsaren nästan försätts i trans.
Vissa bitar var intressanta. Enligt medverkande psykolog kan till exempel den mänskliga hjärnan inte hålla mer än 5-9 olika saker i minnet samtidigt. Därför hade Christie nästan alltid 10 eller fler misstänkta och flera olika parallella händelseförlopp. Programmet menade också på att Agathas formula är densamma genom hela hennes karriär. Till skillnad från de flesta andra författare som förändras, utvecklas eller helt enkelt inte hittar sin stil förrän efter några böcker satte Agatha huvudet på spiken redan i sin första bok, som skrevs efter att hennes syster utmanat henne att hon inte skulle kunna skriva en detektivroman.
Andra delar av programmet var väl mer tveksamma. Visste ni till exempel att om Agathas böcker är kortare än 55 ooo ord är mördaren alltid en man och om de är längre än 71 000 ord är mördaren nästan alltid en kvinna? Så nu behöver ni inte utstå omaket att faktiskt läsa böckerna, det räcker med att räkna ord så har ni uteslutit i alla fall hälften av de misstänkta...
.
fredag 4 juli 2008
Svindlande höjder
.
Stupränneproblemet kan vara löst! Vid närmare besiktning har det visat sig att det trots allt inte läcker från rännorna, däremot var de så igencloggade av löv och kvistar från våra två björkar att vattnet helt enkelt forsade rätt över barrikaderna istället för ner i för ändamålet avsedda stuprör.
Men idag har min man med fara för sitt eget (och möjligen även andras) liv klättrat högst upp på sin nyinförskaffade 9-meters stege och rensat. Jag säger ju att han är en handlingens man. I ordets båda tänkbara bemärkelser till och med.
Stegen levererades vid huset av en driftig speditör, sedan återstod den lilla haken med att resa den. För den som aldrig försökt sig på att resa en så hög stege kan jag förtälja att det kräver en god portion styrka. Tyvärr en större portion än mannens och min, tillsammans. Eftersom problemlösning bör gå före stolthet hämtade mannen således vår granne. Grannen kom och visade sig kunna resa stegen själv. Där talar vi styrka! Min man hävdar att det inte gör honom något, men jag lovar att hans manlighet fick sig en liten, liten törn...
Nu väntar vi ivrigt på regnet!
.
Stupränneproblemet kan vara löst! Vid närmare besiktning har det visat sig att det trots allt inte läcker från rännorna, däremot var de så igencloggade av löv och kvistar från våra två björkar att vattnet helt enkelt forsade rätt över barrikaderna istället för ner i för ändamålet avsedda stuprör.
Men idag har min man med fara för sitt eget (och möjligen även andras) liv klättrat högst upp på sin nyinförskaffade 9-meters stege och rensat. Jag säger ju att han är en handlingens man. I ordets båda tänkbara bemärkelser till och med.
Stegen levererades vid huset av en driftig speditör, sedan återstod den lilla haken med att resa den. För den som aldrig försökt sig på att resa en så hög stege kan jag förtälja att det kräver en god portion styrka. Tyvärr en större portion än mannens och min, tillsammans. Eftersom problemlösning bör gå före stolthet hämtade mannen således vår granne. Grannen kom och visade sig kunna resa stegen själv. Där talar vi styrka! Min man hävdar att det inte gör honom något, men jag lovar att hans manlighet fick sig en liten, liten törn...
Nu väntar vi ivrigt på regnet!
.
Det nya livet
.
Är så glad idag för med posten kom mitt efterlängtade paket med beställd tavla från Isa Form.
Det nya livet (utan text) - gissa i vilket rum den ska hänga? ;)
Ytterligare en fördel med lantligt boende för övrigt - brevbäraren kom in och lämnade paketet när det inte fick plats i brevlådan. Misstänker att de flesta i storstaden bara skulle ha kastat tillbaka det i bilen och kört det till närmaste utlämningsställe. Eller som i vårt fall som bodde i lägenhet - inte tagit med det överhuvudtaget utan direkt konstaterat att det var stort.
.
Är så glad idag för med posten kom mitt efterlängtade paket med beställd tavla från Isa Form.
Det nya livet (utan text) - gissa i vilket rum den ska hänga? ;)
Ytterligare en fördel med lantligt boende för övrigt - brevbäraren kom in och lämnade paketet när det inte fick plats i brevlådan. Misstänker att de flesta i storstaden bara skulle ha kastat tillbaka det i bilen och kört det till närmaste utlämningsställe. Eller som i vårt fall som bodde i lägenhet - inte tagit med det överhuvudtaget utan direkt konstaterat att det var stort.
.
torsdag 3 juli 2008
Stjärtar och ögon
.
Jag är medveten om att det har blivit lite för mycket citat från mina gosiga barn på sistone, men apropå mitt förra inlägg måste jag bara få dela med mig av följande:
Sonens namn på tvestjärtar - springstjärtar (han var runt 2 då och tyckte de var så snabba).
Och lilltjejens namn på solglasögon - solrosögon.
Tycker de är underbara! Ja, både barnen och orden då förstås! :)
.
Jag är medveten om att det har blivit lite för mycket citat från mina gosiga barn på sistone, men apropå mitt förra inlägg måste jag bara få dela med mig av följande:
Sonens namn på tvestjärtar - springstjärtar (han var runt 2 då och tyckte de var så snabba).
Och lilltjejens namn på solglasögon - solrosögon.
Tycker de är underbara! Ja, både barnen och orden då förstås! :)
.
Imse vimse
.
En av de mindre härliga sakerna med att bo i ett gammalt hus är alla flugor och spindlar som bott där längre än oss. Det vi har lyckats undkomma hittills är myror. Peppar, peppar...
På något magiskt sätt som jag föredrar att inte spekulera i föddes det en massa flugor inuti våra fönster i våras, de är dock borta nu. Istället har vi nu alla de klantskallar som envisas med att flyga in genom något öppet fönster och som sedan irriterande surrar runt i huset och gör sporadiska utfall när man sitter och tittar på TV eller äter frukost.
Spindlarna har godheten att mestadels bosätta sig utomhus, eller i källaren. Och några stycken också de inuti fönstren. De är väldigt snabba med sina nät, men har de goda egenskaperna att de inte för med sig det där synnerligen irriterande ljudet och har hittills heller inte fått för sig att göra några utfall.
Sedan vi flyttade in har vår dörrklocka varit ur funktion. Den ser ut att vara installerad någon gång på 70-talet så vi har inte sett det som något dramatiskt att den inte längre fungerar. Vid något tillfälle provade min man att byta batterier, men ingen förbättring märktes och sedan har vi helt enkelt låtit saken bero. Med den följden att det vid några tillfällen befunnit sig människor utanför vårt hus som velat komma in men inte kunnat meddela sin närvaro, bland annat sonens grannkompis och det är ju sorgligt.
Så häromdagen fick min man för sig att skruva ned själva knappen till ringklockan för besiktning. Det visade sig vara en snilleblixt, för inuti den hittade han, förutom en ansenlig mängd spindelväv som säkert suttit där i 10 års tid, även två mycket döda tvestjärtar. När han tagit bort ovannämnda ting fungerade dörrklockan utan problem. Det tog oss alltså nästan exakt 6 månader att komma på denna lösning. Men den intressanta frågan är: varför kom inte den förra ägaren någonsin på den?
.
En av de mindre härliga sakerna med att bo i ett gammalt hus är alla flugor och spindlar som bott där längre än oss. Det vi har lyckats undkomma hittills är myror. Peppar, peppar...
På något magiskt sätt som jag föredrar att inte spekulera i föddes det en massa flugor inuti våra fönster i våras, de är dock borta nu. Istället har vi nu alla de klantskallar som envisas med att flyga in genom något öppet fönster och som sedan irriterande surrar runt i huset och gör sporadiska utfall när man sitter och tittar på TV eller äter frukost.
Spindlarna har godheten att mestadels bosätta sig utomhus, eller i källaren. Och några stycken också de inuti fönstren. De är väldigt snabba med sina nät, men har de goda egenskaperna att de inte för med sig det där synnerligen irriterande ljudet och har hittills heller inte fått för sig att göra några utfall.
Sedan vi flyttade in har vår dörrklocka varit ur funktion. Den ser ut att vara installerad någon gång på 70-talet så vi har inte sett det som något dramatiskt att den inte längre fungerar. Vid något tillfälle provade min man att byta batterier, men ingen förbättring märktes och sedan har vi helt enkelt låtit saken bero. Med den följden att det vid några tillfällen befunnit sig människor utanför vårt hus som velat komma in men inte kunnat meddela sin närvaro, bland annat sonens grannkompis och det är ju sorgligt.
Så häromdagen fick min man för sig att skruva ned själva knappen till ringklockan för besiktning. Det visade sig vara en snilleblixt, för inuti den hittade han, förutom en ansenlig mängd spindelväv som säkert suttit där i 10 års tid, även två mycket döda tvestjärtar. När han tagit bort ovannämnda ting fungerade dörrklockan utan problem. Det tog oss alltså nästan exakt 6 månader att komma på denna lösning. Men den intressanta frågan är: varför kom inte den förra ägaren någonsin på den?
.
tisdag 1 juli 2008
Habegär
.
När jag var liten var jag en riktig prinsessa. Jag ville alltid ha klänning och kjol, gärna rosa och med volanger. Jag kände aldrig så vacker som när min mamma rullat upp mitt spikraka hår på spolar och det över natten förvandlats till riktiga korkskruvslockar.
Någon gång straxt före tonåren var det någon som retade mig för att jag älskade det romantiska, det ljusa och lätta, rosa och blommiga. Vem det var och i vilket sammanhang minns jag inte idag, men det måste ha varit betydelsefullt för jag försökte verkligen sluta. Jag gav upp en del av mig själv till fördel för någon annans syn på världen, där det ljuva var lika med fult och det som jag tyckte var fult var lika med fint.
Som vuxen har jag blivit mer nyanserad. Jag kan se det vackra i mycket och jag gillar så många olika stilar att både mitt hem och min garderob blir brokiga hopplock. Men ibland vaknar den där prinsessinstinkten till liv i mig. Danska Greengate har ett sortiment som på alla vis väcker min slumrande Törnrosa, alla deras quiltade täcken skriker: köp mig, du kan inte leva utan mig!
Inte så att jag vill ha ett helt hem med rosor, men kanske ett rum eller så... dotterns ligger väl i riskzonen, hon är ju inte så gammal att hon kan protestera än. Lilltjejen är nämligen inte alls särskilt prinsessig, i alla fall inte ännu. Hon har ju vuxit upp med storebrorsans bilar och dinosaurier och har utvecklat en alldeles egen kärlek till robotar. Det enda som är prinsessaktigt med min lilla sessa är faktiskt håret. Till sin mammas lycka och stolthet har tjejen nämligen fått lockar, alldeles äkta och fantastiska ljusa lockar runt sitt lilla änglaansikte.
.
När jag var liten var jag en riktig prinsessa. Jag ville alltid ha klänning och kjol, gärna rosa och med volanger. Jag kände aldrig så vacker som när min mamma rullat upp mitt spikraka hår på spolar och det över natten förvandlats till riktiga korkskruvslockar.
Någon gång straxt före tonåren var det någon som retade mig för att jag älskade det romantiska, det ljusa och lätta, rosa och blommiga. Vem det var och i vilket sammanhang minns jag inte idag, men det måste ha varit betydelsefullt för jag försökte verkligen sluta. Jag gav upp en del av mig själv till fördel för någon annans syn på världen, där det ljuva var lika med fult och det som jag tyckte var fult var lika med fint.
Som vuxen har jag blivit mer nyanserad. Jag kan se det vackra i mycket och jag gillar så många olika stilar att både mitt hem och min garderob blir brokiga hopplock. Men ibland vaknar den där prinsessinstinkten till liv i mig. Danska Greengate har ett sortiment som på alla vis väcker min slumrande Törnrosa, alla deras quiltade täcken skriker: köp mig, du kan inte leva utan mig!
Inte så att jag vill ha ett helt hem med rosor, men kanske ett rum eller så... dotterns ligger väl i riskzonen, hon är ju inte så gammal att hon kan protestera än. Lilltjejen är nämligen inte alls särskilt prinsessig, i alla fall inte ännu. Hon har ju vuxit upp med storebrorsans bilar och dinosaurier och har utvecklat en alldeles egen kärlek till robotar. Det enda som är prinsessaktigt med min lilla sessa är faktiskt håret. Till sin mammas lycka och stolthet har tjejen nämligen fått lockar, alldeles äkta och fantastiska ljusa lockar runt sitt lilla änglaansikte.
.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)