Rösträtt

.
Ganska snart insåg jag att det är alldeles för tråkigt att lyssna på radio när man pendlar. Radiostationerna spelar helt enkelt samma musik dagarna i ända och har radiopratare som pladdrar om samma saker, kör likadana tävlingar och egentligen inte har särskilt mycket att säga. Dessutom kör alla stationer samma nyheter. Man blir tokig.

Då lånade jag min första ljudbok på biblioteket. Det var Så dumt! av Mia Törnblom, inläst av Mia själv. Genast märkte jag att jag såg fram emot mina resor till och från jobbet. Att jag egentligen inte ville komma fram dit jag skulle och att jag vissa dagar var tvungen att sitta kvar en stund i bilen för att lyssna på ett särskilt spännande eller gripande avsnitt. Inte för att Mia är en professionell inläsare, men det är ju för sjutton hennes egen historia, berättad med hennes eget - stundtals ganska kryddade - språk.

Nästa bok jag lyssnade på var Tio små negerpojkar av Agatha Christie, inläst av Helge Skoog. Den inläsningen var så fantastisk att jag var tvungen att berätta om den för min man varje dag i en hel vecka. Helge Skoogs inlevelse, hans sätt att lyckas ge alla karaktärerna olika röst, hans förmåga att läsa så att historien känns levande... vilket mästerstycke! Finns det ett pris för inläsare ska jag nominera Helge Skoog!

Viss om att jag nu hade funnit en guldgruva lånade jag så två nya ljudböcker. Damernas detektivbyrå av Alexander McCall Smith, inläst av Pia Johansson och Dotter önskas av Katerina Janouch, inläst av Melinda Kinnaman. Och jag blev så besviken!

Om inläsarens röst kan lyfta en historia till oanade höjder, så kan också fel röst sänka boken totalt. Jag tycker för det mesta om det Pia Johansson gör, men den här historien var bara inte hennes. Och Melinda Kinnamans sätt att läsa Dotter önskas fick mig att gnissla tänder. Den boken har jag inte läst tidigare, så jag vet inte om den kanske har ett riktigt stelt och högtravande språk men jag skulle nog våga sätta några hundralappar på att sättet den läses på ljudboken bidrar starkt till hur tungrodd den kändes. Båda böckerna åkte snabbt tillbaka in på bibliotekets hyllor.

Så nu letar jag efter nästa talang.

Lite ledsen är jag att mitt bibliotek inte har norska ljudböcker för en gång såg jag en författaruppläsning på TV, där Erlend Loe läste ur sin bok Expedition L och den som kan hålla sig allvarlig inför hans texter berättade på hans eget sävliga sätt - den personen har bara ingen humor!
.