En god historia

Om det är någonting jag verkligen skulle vilja vara bra på så är det att berätta en god historia.

Min morfar är en fantastisk historieberättare. När vi var små fick min storasyster och jag ofta krypa upp i hans knä och lyssna medan han läste, eller rättare sagt, fritt dramatiserade sagor för oss. Våra favoriter var ”Skatan som fick salt på stjärten” och en tysk bok som handlade om myror. Den sistnämnda var egentligen skriven för vuxna, men den hade vackra bilder och morfar höll sig ändå aldrig till texten när han läste. Idag minns jag främst att myrorna hade bladlöss som de mjölkade som kor!

När vi blev lite äldre berättade morfar istället spännande anekdoter från när han var liten. Om hur han jagades av varg på väg till skolan genom mörka värmländska skogar – eller åtminstone var detta vad han sade till sin fröken när hon krävde att få veta varför morfar så ofta kom försent… Morfars bus som liten var ständigt återkommande teman – kanske försökte han sätta något litet frö av spjuveraktighet hos sina väluppfostrade små barnbarn?

Av min morfar har jag ärvt förmågan att dramatisera böcker, så att sagostunden blir så mycket mer än bara en uppläsning av text. Men den där förmågan att berättat om vardagsdramatik, den har jag tyvärr inte lyckats erövra. Det hade varit kul att återuppleva myrboken nu som vuxen, men risken är stor att det blir en besvikelse, utan morfars trygga röst!