.
Imorgon börjar mina barn på dagis igen efter sitt sju veckor långa sommarlov. Sonen är nöjd men lite orolig för att alla ska fråga vad han har gjort med sitt öga. Lilltjejen är strålande glad, hon har verkligen längtat efter dagis de senaste veckorna. Frågar man henne vad hon ska göra där svarar hon alltid: "Gunga!" Inte förstår jag varför det är så mycket bättre att gunga på dagis än att gunga hemma, men tydligen är det milsvida skillnad.
Som den goda dagistränade mamman tog jag idag med mig barnen till stan för att komplettera höstgarderoben. Sonen behövde nya gummistövlar - jag upptäckte att de han hade var storlek 27 medan han numera har skor i storlek 28, teoretiskt sett borde hans stövlar alltså vara riktigt obehagliga att ha på sig, men sonen hävdar att de är jättebra. Nu fick han dock nya Spiderman-stövlar i storlek 29, då höll han med om att de satt bättre...
Sen behövde vi trosor i mängder till lilltjejen som nu är blöjfri dagtid hemma. Jag hoppas att dagis ska orka att hålla henne blöjfri där också, men jag misstänker att det blir betydligt fler små olyckor, så jag tänkte lägga upp ett lager för säkerhets skull.
I affären hittade sonen plötsligt grejen med stort G - glittrande, ljusrosa fe-vingar med ett litet spö till. Han var bara tvungen att ha dem! Han gick till och med till kassan och frågade om de var "till goda eller onda fen"? Sonen har nämligen spelat onda fen i Törnrosa, på teater, men det kunde ju inte tjejen i kassan veta - hon såg mycket förvånad ut, men sen sade hon att de måste vara till den goda.
Egentligen gillar jag inte när barnen hittar saker vi inte skulle ha och börjar tjata, men samtidigt så kan jag inte låta bli att glädjas åt att sonen ännu är så oförstörd. Han är 4,5 år gammal och har alltså trots två år på dagis ännu inte hakat på konceptet tjejfärg/killfärg. Tack!
När vi kom ut ur affären satte sonen sina nya vingar på ryggen och spatserade stolt gatan ner och viftade lite med sitt trollspö mot alla människor vi mötte. Jag kan säga att vi fick en och annan förvånad blick på oss, och väldigt många leenden.
I bilen hem sade sonen nöjt: "Jag tror att XX (vår grannpojke) också skulle vilja ha såna här vingar!". Och jag höll med. Fast någonstans inne i mig misstänker jag att det inte är sant. I vart fall skulle han aldrig erkänna det. Grannpojken har nämligen två äldre bröder och leker mest med riddarsvärd och spelar tv-spel. Jag är ganska övertygad om att han "vet" vad som är killfärg och tjejfärg. Och jag är lite rädd att han kommer att tala om det för min son också. :(
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar