Snö!

.
Jaha. Så kom den då, årets första snö!

Visserligen blötsnö som smälte undan med detsamma och dessutom kom den synnerligen olämpligt, med hård blåst, halka och dimma precis när jag skulle köra hem från jobbet i mörkret (har ju haft heltidsdagar nu på kursen), vilket ledde till trafikkaos på motorvägen.

Men årets första snö är ändå alltid speciell! Ett litet löfte om att julen närmar sig...
.

På fel kurs

.
Jaha. Då var man på kurs igen... Tycker jag knappt hann komma tillbaka på jobbet från förra kursen innan det alltså var dags igen. Den här gången fick jag veta vid hemgång i måndags att det var tänkt att jag skulle gå på kurs (heltid såklart i vanliga fall jobbar jag deltid) på onsdag och torsdag samma vecka. Framförhållning är inte min chefs starka sida.

Så nu sitter jag åter på skolbänken, fast med ett mycket tråkigare ämne. Ironiskt nog är vi i samma sal som på förra kursen, det kändes nästan som om jag aldrig lämnat den. Fast jag bytte faktiskt plats. Förra gången blev vi anvisade plats med namnskyltar och då hamnade jag allra längst fram och fick sitta som ett ljus och vara den duktiga flicka jag är van vid. Nu satte jag mig längre bak för i det här ämnet har jag ingen som helst lust att ta några extra poäng.
.

Gammal är äldst

.
Min man kom just hem från veckans storhandling. Med sig i kassarna hade han ett litet kit från Nivea, innehållande små reseflaskor med shampoo, balsam, deodorant och - håll i er nu - Anti-wrinkle dagcreme. Till mig. Tror ni jag bör ta det som en pik?

För övrigt har jag upptäckt att jag har fått små åldersfläckar på händerna. Nästan osynliga för blotta ögat, men de finns där. Är det verkligen dags redan, jag är ju så ung! ;)
.

Ont när det brister

.
Mina främsta brister som förälder:

1. Tålamod.

Småbarnsföräldrar måste vara rustade med omänskligt mycket tålamod. Alltid är det något barn som matvägrar, är mammig, "kan själv", inte vill sova, vill ha den leksaken-se det TV-programmet-klättra på den livsfarliga stegen-inte gå ur bilen-gå ur bilen genast med detsamma-bara ha apelsinjuice fast att den är slut...

Tonårsföräldrar måste vara rustade med ännu mer tålamod. Finns det ens så mycket tålamod i världen?!


2. Matinspiration

Jag är en sån där mamma som tycker att det är viktigt att mina barn får två lagade mål mat om dagen och att kosten ska vara både varierad och någorlunda nyttig. Jag envisas med att servera både kött, fisk, korv, soppa och allt däremellan och jag sätter alltid fram minst två sorters grönsaker till. Jag lagar inte heller specialmat till barnen särskilt ofta även om jag misstänker att de inte kommer uppskatta dagens rätt, eftersom jag tycker att det känns dumt att vänja dem vid att bara äta sin favoritmat.

Men det här innebär enkelt uttryckt att mina barn inte alltid äter den mat jag lagar. Vissa dagar äter de bara pasta och morotsstavar till middag. Det verkar inte bekomma dem särskilt mycket, men det gör mig väldigt ledsen. Jag är nämligen en sån mamma som får dåligt samvete lätt och som inget hellre skulle vilja än att ha två små matvrak hemma. Inte gör det saken bättre att båda barnen äter bra på dagis. När personalen meddelar att lilltjejen ätit tre stora portioner kyckling-tikka med ris, då blir jag lite konfunderad eftersom hon aldrig skulle röra en bit kyckling hemma. Likaså blir jag väldigt trött när jag lagat något som för en månad sen gick hem big time hos barnen bara för att få höra att "jag tycker inte om potatis/ärtor/svampsås/cous-cous/majs längre".


3. Trötthet

En sak man lär sig som förälder är att man aldrig någonsin får berätta för någon att barnen plötsligt sover bra, för så fort man gjort det kommer ofelbart en radda sömnlösa nätter när barnen kissar i sängen/drömmer mardrömmar/är pigga som lärkor.

För tillfället sover mina barn mellan 20-06, ibland lägger lilltjejen sig till med att sova till 07 och måste väckas på vardagen. En lördagsmorgon sov hon till 07.45! Det här ändrade sömnbeteendet hos barnen (ända tills augusti vaknade dem kl 5 varje morgon) innebär att jag numera får en chans att nästan sova ut. Nästan säger jag och det beror på min egen oförmåga att gå och lägga mig i tid. Ska man få sina åtta timmars sömn måste man alltså sova kl 22, det är inte alltid jag sussar gott vid den tiden.

Men trots detta. Trots att jag nu alltså får sova om inte åtta så i alla fall sju timmar per natt, så är jag så himla trött och orkeslös.

Jag vet att jag borde:
. motionera
. äta rosenrot
. dra ner på socker
. lägga mig tidigt

för att orka med bättre.

Varför gör jag då inte det?


4. Regn och kyla

Jag älskar regn. Om jag är inne. Eller om det duggar och jag går en liten mysig höstpromenad med paraply runt kvarteret.

Kyla älskar jag inte alls.

Kombinationen regn och kyla är en av de saker jag älskar minst i världen.

Eftersom mina barn går på dagis ingår det i konceptet att de är ute varje dag oavsett väder. Det står till och med i läroplanen att man måste ha minst en timmes utevistelse om dagen. Det här är såklart bra, även om jag inte är den som rynkar på pannan om personalen en stormig dag när regnet öser ned beklagar att de inte tagit sig ut. Att barnen är så mycket ute på vardagarna kanske kompenserar lite för det faktum att jag är urdålig på att vara ute mycket med dem på helgerna.

Jag går gärna skogspromenader, åker till havet och kastar sten, besöker slottsparker och dricker te i någon berså, krattar löv och rensar rabatter, har picknick i gröngräset, hoppas i pölar, cyklar eller bygger snögubbar. Men jag vill inte stå ute i regnet och putta fart på någon som gungar. Jag vill inte sitta i sandlådan iklädd galonisar och gegga. Och jag vill inte spela fotboll på glashalt vått gräs. Jag vill helt enkelt inte. Och det känns ju elakt för min lilltjej vill väldigt mycket.
.

Rött kors

.
Svensk barnsjukvård är fantastisk! För alla er som undrar varför vi egentligen måste betala så mycket i skatt, så vill jag säga att det är här vi får igen det. Vi betalar så mycket skatt som vi gör för att fylla behoven för våra barn och våra gamla. Och även våra sjuka och arbetslösa, något som det har blivit väldigt fult att vara.

Min dotter har just genomgått en operation. Hon är bara 2,5 år gammal och därför tyckte jag, som mamma, att det var mycket otäckt att hon skulle sövas och opereras på. Men personalen kändes trygg och både narkossköterskorna och alla på uppvaket var måna om att se både barnet och mamman. Ett glatt bemötande av min busiga lilltjej och en varm kopp kaffe till en skakig mamma på uppvaket, ibland räcker det med så små saker för att göra så stor skillnad!

Det fanns lekrum på sjukhuset där min dotter kunde härja, specialsängar för små barn med en rallybil på, isglassar och barnyoggi. Maskiner som höll reda på hjärtljud och syresättning, lugnande musik i högtalarna.

Operationen var gratis för min dotter. Inget behöver vi betala för detta ståhej kring hennes lilla person, för alla sköterskor, narkospersonal, kirurgen, inget för de förberedande besöken, inget för de kommande återbesöken. Och till råge på allt fick jag fylla i en ersättningsblankett - jag ska få ersättning för att vi var tvungna att åka så långt till sjukhuset i en annan stad, för att vi inte kunde ta oss dit kommunalt. Det hade jag ingen aning om att man kunde få!

Det enda negativa på hela dagen var att läkaren inte planerade att komma och prata med föräldrarna till de opererade barnen. Hur tänker man då undrar jag? Här har vi suttit som på nålar i flera timmar och sen ska vi bara få höra av sköterskorna på uppvaket att "operationen gick bra" och inget mer. Är det rimligt? Jag tyckte i alla fall inte det, så jag meddelade att jag inte ämnade lämna stället förrän jag fått prata med läkaren som utfört operationen. Det gick i alla fall hem. Jag tror de aktar sig för att bråka med uppretade mammor ;)

Till sist vill jag ge en eloge till röda korsets gulliga värdar som tog sig an oss och visade oss till rätta när vi såg vilse ut i entrén! Inte skattebetalda utan helt ideellt arbetande pensionärer som insett att det finns många ställen där de är behövda, många hål att fylla i samhällets nät. Ni har min fulla beundran!
.

Fransk potatis

.
- "Usch, mina pommes frites smakar inte gott!", sade sonen vid helgens besök på hamburgerrestaurang. "De smakar nästan som potatis!?"

Förutom de olycksaliga potatispinnarna gick dock besöket bra, sedan vi kommit på knepet att beställa hamburgare naturella till barnen och sen bara bre på lite ketchup själva - de skyggar nämligen direkt om en gurka eller lite senap så mycket som snuddat vid burgaren. Och om de ändå bara äter hamburgaren och äpplena så är det ju en nära på hälsosam måltid... ;)

Till på köpet fick vi dessutom två nya barnböcker med oss hem. Och en liten katalog om vikten av att läsa för barn, som jag kvickt snappade åt mig. Jag gillar läskampanjer för barn, blir alltid så himla sugen själv...
.

Julstress

..
Jag har ju som sagt drabbats hårt av jullängtan, men idag höjde faktiskt till och med jag ögonbrynen en aning när jag på väg hem körde in i en rondell och hamnade bakom en folkvagnsbuss, lastad med en julgran i bagaget...

Finns det ens granar att köpa ännu?!
.

Tveksamt

.
Igår tog vi ett avgörande beslut angående möbleringen av vårt vardagsrum. Imorse fick min man kalla fötter och vill nu backa tillbaka till utgångspunkten. Jag blir galen!
.

Rösträtt

.
Ganska snart insåg jag att det är alldeles för tråkigt att lyssna på radio när man pendlar. Radiostationerna spelar helt enkelt samma musik dagarna i ända och har radiopratare som pladdrar om samma saker, kör likadana tävlingar och egentligen inte har särskilt mycket att säga. Dessutom kör alla stationer samma nyheter. Man blir tokig.

Då lånade jag min första ljudbok på biblioteket. Det var Så dumt! av Mia Törnblom, inläst av Mia själv. Genast märkte jag att jag såg fram emot mina resor till och från jobbet. Att jag egentligen inte ville komma fram dit jag skulle och att jag vissa dagar var tvungen att sitta kvar en stund i bilen för att lyssna på ett särskilt spännande eller gripande avsnitt. Inte för att Mia är en professionell inläsare, men det är ju för sjutton hennes egen historia, berättad med hennes eget - stundtals ganska kryddade - språk.

Nästa bok jag lyssnade på var Tio små negerpojkar av Agatha Christie, inläst av Helge Skoog. Den inläsningen var så fantastisk att jag var tvungen att berätta om den för min man varje dag i en hel vecka. Helge Skoogs inlevelse, hans sätt att lyckas ge alla karaktärerna olika röst, hans förmåga att läsa så att historien känns levande... vilket mästerstycke! Finns det ett pris för inläsare ska jag nominera Helge Skoog!

Viss om att jag nu hade funnit en guldgruva lånade jag så två nya ljudböcker. Damernas detektivbyrå av Alexander McCall Smith, inläst av Pia Johansson och Dotter önskas av Katerina Janouch, inläst av Melinda Kinnaman. Och jag blev så besviken!

Om inläsarens röst kan lyfta en historia till oanade höjder, så kan också fel röst sänka boken totalt. Jag tycker för det mesta om det Pia Johansson gör, men den här historien var bara inte hennes. Och Melinda Kinnamans sätt att läsa Dotter önskas fick mig att gnissla tänder. Den boken har jag inte läst tidigare, så jag vet inte om den kanske har ett riktigt stelt och högtravande språk men jag skulle nog våga sätta några hundralappar på att sättet den läses på ljudboken bidrar starkt till hur tungrodd den kändes. Båda böckerna åkte snabbt tillbaka in på bibliotekets hyllor.

Så nu letar jag efter nästa talang.

Lite ledsen är jag att mitt bibliotek inte har norska ljudböcker för en gång såg jag en författaruppläsning på TV, där Erlend Loe läste ur sin bok Expedition L och den som kan hålla sig allvarlig inför hans texter berättade på hans eget sävliga sätt - den personen har bara ingen humor!
.

Pendeltankar

.
Ibland känns mitt jobb lite meningslöst. Idag var det en sådan dag.

Jag pendlar till jobbet varje dag, tyvärr med bil eftersom vi bor på landet och det är lätt konstaterat att det blir mycket dyrt. På väg hem satt jag och funderade på hur mycket lägre lön jag skulle kunna tjäna för att ändå gå plus minus noll mot idag om jag slapp kostnaden för pendlingen genom att hitta ett jobb närmare hemmet.

Nu har jag räknat ut det. Jag skulle kunna jobba samma tider som idag, tjäna 3 500 kr mindre per månad och få träffa mina barn fem timmar mer per vecka och trots det gå plus minus noll.

Eller så skulle jag kunna hitta ett jobb med en lön 4 500 kr lägre än idag, gå upp i arbetstid med fem timmar per vecka - men fortfarande hinna hämta/lämna barnen samma tider som idag och ändå ha nästan 300 kr mer i plånboken varje månad.

Just nu är jag frestad.
.

Det lider emot jul...

.
Jaha. Så var det dags igen! Min jullängtan har slagit till, lika stark som vanligt och lika tidig som vanligt.

Jag älskar julen. Det finns faktiskt inte många saker jag älskar lika intensivt som julen, undantaget min familj. Det jag älskar allra mest med julen är dock att längta efter den. Att gå och känna hur härligt det ska bli. Att baka lussekatter och sätta fram adventsljusstakar, att känna doften av hyacinter och lyssna på Bing Crosby, sätta nejlikor i apelsiner och gå runt på snöiga gator i städer med julbelysning för att hitta den perfekta julklappen. Att känna alla människors inneboende godhet. Lycka. Det är jul för mig.

Och nu är det alltså kört. Min längtan blossar upp, plötsligt och utan minsta förvarning, någon gång i oktober. Jag tror jag vet vad det var som utlöste det hela i år. I en av mina inredningstidningar råkade jag få se bilden på sista sidan, inför nästa nummer - ett julpyntat hem. Och det räcker med den lilla smakbiten, sen är jag fast.

Så nu går jag här hemma och drömmer om grankvistar på verandan och julstrumpor på rad vid kakelugnen... Och i år får jag ju för första gången fira jul i mitt eget fina hus! Förra året blev det ingen jul för oss, hela vår lägenhet var nedpackad i kartonger och min man försökte försiktigt förbereda mig redan i november på att vi inte skulle kunna ha någon gran. Då var det ju en himla tur för mig att jag redan hade firat jul, i mina drömmar, sedan oktober.

Ta alltid ut allt gott i förskott! är ett bra måtto som jag lärt mig av Johanna Westman.
.

Listig

.
Jag är en person som skriver listor. Jag älskar att skriva listor. Jag skriver listor för allt möjligt: saker som måste göras, saker som borde köpas, saker som borde kommas ihåg, saker som man skulle kunna göra om man någon gång hade tid eller pengar...

På mitt förra jobb hade jag många listor. En lista över arbetsuppgifter som måste göras. En över arbetsuppgifter som var bråttom. En över arbetsuppgifter som var mycket bråttom. En över arbetsuppgifter som var extremt bråttom. Och en över arbetsuppgifter som var fullkomligt panikakuta. Varje gång jag lyckades stryka något från den akuta listan var det dags för något annat att åka dit.

På mitt nya jobb har jag avhållit mig från att skriva listor och det har inte med att göra att det finns mindre att göra utan beror helt enkelt på att jag inte hinner. Saker på mitt nya jobb är så akuta att jag inte ens hinner skriva ned dem på papper. Hallå byråkrati, ska det vara så här?!

Just nu har jag en pågående lista i huvudet som blir längre och längre för var dag. Det är min mans fel. Var gång jag blir irriterad på något företag/myndighet/person säger han åt mig att skriva ett brev till dem. Till slut insåg han att det hände så ofta att han tyckte jag skulle skriva en lista över alla jag ska skriva brev till. Jag har ännu inte kommit mig för att göra det men trots det spökar den här listan i mitt huvud.

Kanske får ni ett smakprov någon dag.
.
.

Tack!

.




Idag såg jag att jag hade fått den här fina utmärkelsen av gulliga Skrivarmamma! Så glad jag blir, och så extra pinsamt det känns att jag inte lyckats skriva något på flera dagar!
.

Sjukstuga

.
Varför blir man alltid sjuk just på helgen när man är vuxen? Snorig, febrig och med ont i kroppen känner jag att jag blir snuvad på min lediga tid.

Det känns liksom inte riktigt rättvist!
.

Morgondagens ungdom

.
Efter middagen sade min tvååriga dotter artigt:

"Tack för maten mamma!"

Sedan klättrade hon ner från sin stol, bar undan sin tallrik och ställde den på diskbänken, gick självmant tillbaka och hämtade bestick och glas. Allt medan hon högt och tydligt sjöng:

"It´s too late to apologize. It´s too laaaate..."

Halllå, säger jag, var tog min lilla flicka vägen? Hur fort får det gå för dem att växa upp och bli stooooora?!
.

Det som göms i snö...

.
Idag gjorde jag en fasansfull upptäckt!

I måndags kom jag tillbaka till mitt ordinarie arbete efter att ha varit iväg på kurs i tre veckor. Innan jag gick på kurs hade jag med mig en matlåda till jobbet, som jag satte i kylskåpet där. Därefter bjöd någon med mig ut på lunch varpå jag helt sonika glömde bort min lunchlåda. Idag hittade jag alltså nämnda lunch. Och den såg ut att vara helt ok!

Jag blev chockerad vid upptäckten. Jag hade liksom väntat mig både vitt ludd och blått mögel, men intet! Maten såg faktiskt lika aptitlig ut som den dag jag lagade den.

Nu vet jag inte om jag någonsin mer törs äta denna rätt. Vad kan det vara för livsfarliga konserveringsmedel i kryddorna?

Å andra sidan kanske det även funkar på människor. Om jag lever att bli hundra år så vet ni varför!
.