Kaosteori

.
Skrivarmamma undrar varför vi föräldrar längtar som tokar efter våra barn hela dagarna för att sedan hämta de små liven på dagis på eftermiddagen och genast känna musten sugas ur oss då stunden mellan hämtning och nattning inte alls blir sådär harmonisk som man alltid drömmer om.

Jag håller med fullkomligt. Varje dag har jag ett dilemma: vilket barn ska jag hämta först? Hur jag än gör blir det nämligen fel.

Sonen vill inte hämtas eftersom hans bästis får vara kvar till kl 17 varje dag. Bra dagar gömmer han sig någonstans medan hans kompisar springer runt och säger "han är inte här, han har gått hem...". Dåliga dagar blir han riktigt arg och besviken och säger dumma saker. Jag är en sån mamma som tycker att barnen måste få en chans att avsluta det de håller på med eller visa något de gjort under dagen så jag har inga problem att stanna en stund, men då menar jag kanske tio minuter en kvart, inte mer.

Lilltjejen blir glad när jag kommer och ropar "MIN MAMMA!!!" så det hörs över hela gården, kramar mig intensivt och allt känns härligt. Men sedan faller hon ofelbart in i "jag är så trött och orkar inte gå för jag har för små fötter"-stadiet och allt blir bara tusen gånger jobbigare än man tänkt sig. Hämtar jag henne först måste hon följa med in på sonens dagis och då är det jättejobbigt att få med henne därifrån sen. För inte nog med att hon varje gång måste kissa inne på de spännande toaletterna med lyse som tänder sig själv när man går in och kranar som känner av när man sticker in händerna - de har ju också så spännande saker som My little Pony eller dockvrån som måste utforskas och det klarar man för sjutton inte på en kvart!

När jag sen väl lyckats släpa hem dem händer allt som oftast en av två möjliga onda ting:

1. Sonen somnar i bilen på väg hem och går inte att väcka. Jag måste övertyga lilltjejen att vi ska gå in och sedan bära in sonen och lägga honom i soffan där man inte kan få liv i honom förrän en timme senare. Med följd att han vaknar tidigt nästa morgon, blir trött nästa eftermiddag och ja, ni förstår.

2. Båda råkar vara pigga och vill vara ute och gunga och leka affär i lekstugan eller ännu värre gå till lekparken när man kommer hem och allt jag vill är ju att få gå in, hämta min tekopp och ha det lugnt en halvtimme eller så, kanske spela ett spel med dem eller läsa böcker, rita & pyssla eller leka med några små gubbar, till och med bygga piratskepp om det skulle vara nödvändigt. Vad som helst som inte innebär att stå ute i snålblåst och putta en gunga och sjunga "Jag är Tarzan, jag är Tarzan, Tarzan som pratar med djur".

Och detta är bara första timmen. Den riktigt jobbiga biten kommer ju när man ska laga maten med två trötta barn i hasorna.

Och det är klart att det är fel. Det är så in i helvete fel! Och felet ligger i att vi är för trötta. Hade jag kommit hem från jobbet som en pigg och fräsch mamma (som lilltjejen som sovit middag två timmar) då hade jag haft all ork i världen för att leka i trädgården. Jag hade inte tagit åt mig av att sonen suckar och säger "Kommer DU :( ...!!!" och jag hade bättre kunnat lösa konflikten mellan att curla med att bära lilltjejen eller pedagogiskt kunna avleda henne så att hon kan ta sig till bilen själv. Men det finns ingen ork kvar till det, därför att den bästa tiden av vårt liv går till våra arbetsgivare. Hur galet är inte det?!

Och för övrigt har jag haft en skitdag och är fortfarande kvar på kontoret fast att klockan passerat 18... Det å sin tur betyder att min man haft äran att ha hand om eftermiddagskaoset...
.