Ett annat liv

.
Vid olika tillfällen i livet får jag en stark känsla av hur mitt liv egentligen borde se ut. Just nu har jag en mycket tydlig bild och man kan väl säga att den ligger ganska långt från hur det verkligen är.

Jag ser för mig att jag bor i ett gammal rött hus med valmat tak. Inne är golvet gjort av breda tiljor, vitlutade. Huset är enkelt inrett men allt är vackert och fridfullt. Själv har jag tydligen också bytt personlighet och klär mig mest sådär stilfullt i linne med enstaka men väl utvalda smycken, silver eller brons.

I en del av huset finns min ateljé. Därinne håller jag på med kermik. Jag ser många vackra koppar och fat på hyllorna. Även här håller jag mig till naturskalan, mest vitt och beige. Det verkar som om detta med keramiken är min huvudsakliga syssla för jag kan inte se att jag stiger upp på morgonen och sätter mig i bilen på väg till jobbet. Jag ser faktiskt ingen bil alls.

Runt mina fötter springer en och annan katt. I övrigt är det så lugnt att man kan tro att ingen annan bor där. Trädgården är mycket fin. Enkel men välskött. Grönsaker och blommor för husbehov. Ett eget paradis.

Jag ser mig själv en solig förmiddag när jag kommer ut på verandan med en av mina egna koppar med kaffe och andas in den härligt friska luften. Kanske går jag sedan in i atlején och skapar lite? Ingen stress. Inga måsten. Bara livet.

Ja. Så kunde det alltså ha varit.

Om det inte vore för att jag som alla andra gjort val längs med livets väg. Somliga är jag mycket nöjd med som till expempel valet att bilda familj och därmed få mina guldklimpar till barn som jag naturligtvis inte vill leva utan. Andra val är kanske mer outgrundliga. Som varför jag kände mig nödd att läsa juridik i nästan fem år och därmed har hamnat i ett fack ganska långt ifrån keramiker. Fanns det konstnärliga talanger i mig som liten, eller hade en sådan dröm varit dödsdömd från början?

Är personligheten färdig när man föds eller formas den efterhand? Hade jag kunnat bli en mer färgstark människa om förutsättningarna när jag växte upp varit annorlunda? Hade jag kunnat fylla mig själv med jävlar anamma som vuxen? Hade jag då valt att bryta med samhällets invanda mönster och levt ett bohemiskt liv, utan större medel men med mer livskvalitet? Struntar i 8-17 och fem veckors semester?

Who knows. Inte jag och egentligen spelar det ingen roll. Tills vidare får jag väl nöja mig med min dröm. Kanske är det så där jag kommer att leva som pensionär? Det finns ju tid menar jag att skapa det liv man helst vill ha. Måhända är det därför jag inte kan se mina barn i bilderna. Bakom en vattentunna gömmer sig en liten figur som fnittrar och plöstligt hoppar fram... "Mormor!!!"...
.