Ska man inte va glad...

.
på sin födelsedag? När ska man då vara glad?!

Jag har fyllt år och min födelsedag var verkligen ingen höjdare. Den började med sång av två tredjedelar av min familj. Sonen vägrade nämligen att vara med eftersom han tyckte att han misslyckats med sin namnteckning på födelsedagskortet. Min man och lilltjejen kom således in och väckte mig själva med sång och paket och lilltjejen strålade! Men jag blev jätteledsen.

Min man och jag har olika sätt att se på det här med presenter. Han gillar överraskningar och jag gillar att få det som jag faktiskt helst vill ha. Eftersom jag vet detta hade jag förberett med att tidigt tala om vad jag önskar mig, vilket bara var två saker. En av dessa saker var dessutom något som jag önskat mig redan till jul, men som han av olika anledningar inte fick tag i då. Nu på min födelsedag fick jag fler än två paket, men ändå bara en av de saker jag önskat mig och inte heller denna gång fick jag det som jag önskat mig sen i julas. Kanske är det oerhört barnsligt men jag blev besviken.

Resten av morgonen bråkade sonen. Kanske eftersom han missat uppvaktningen men även på grund av att lilltjejen också fyllt år nyss och firats med paket och uppmärksamhet från släkten. Det har helt enkelt blivit för mycket för honom att känna att alla andra få firas och inte han. Hans sätt att hantera besvikelse är att retas och bråka, helst med lillasyster. Vid frukost var jag nära att få ett utbrott och bara resa mig och gå, sätta mig i bilen och sticka till jobbet för att slippa höra. Och jag kände mig riktigt tacksam över att det inte var en ledig dag utan att de skulle till dagis.

På jobbet har jag överlag haft en riktigt jobbig vecka och min födelsedag var inget undantag utan jag fick in fyra brådskande ärenden som alla måste prioriteras samtidigt som ingen beslutsfattare fanns på plats. Hann knappt tänka och absolut inte känna. Snabblunch och inget fika för att fira någon födelsedag.

När jag äntligen åkte hem tänkte jag att dagen omöjligt kunde bli värre. Första stopp var att hämta sonen på dagis. Hans fröken mötte mig glatt och sade: "Vi har inte varit ute idag på grund av vädret. Han är lite rastlös!". Det hon kallade rastlös visade sig vara tämligen hyperaktiv och när han fick se att jag kommit blev han så besviken att han började daska på mig och säga åt mig att gå. Återigen blev jag jätteledsen och dessutom arg. När jag försökt prata med honom fick jag nog och sade ifrån att jag inte tänkte vänta på honom och så lämnade jag dagis. Jag gick, lämnade gården och satte mig i bilen. Några minuter senare kom han tveksamt över gården och ställde sig bredvid bilen, men vägrade sätta sig. Jag fick lyfta in honom med tvång.

Lilltjejen hämtades utan problem men väl hemma vägrade sonen kliva ur bilen. Jag tog ur lilltjejen och gick in med henne och lämnade honom kvar i bilen. Kollade igenom posthögen och såg att vi fått en paketavi till lilltjejen. Vi gick ut till bilen igen - sonen hade nu somnat i bilen! - och körde till "posten". När vi kom tillbaka med paketet bar jag först in det och sen hämtade jag den sovande sonen. När vi kom in i hallen vaknade han till av att han hörde att lilltjejen pratade om ett paket. När vi hade öppnat och konstaterat att det återigen inte var till honom fortsatte bråken. Under tiden funderade jag på vad jag skulle laga för gott till min födelsedagsmiddag.

Vid kl 17.30 var jag så trött och ledsen att jag gav upp. Ringde och beställde pizza till middag och skickade min man att hämta den. Efter middag badade han barnen och när de var lagda gick även jag och lade mig.

Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter.
.