Härmed döper jag mig...

Lilltjejen har döpt om sig. Hela dagen har hon gått omkring och kallat sig själv Rorri - efter racerbilen på Bolibompa. Om jag råkar kalla henne för det namn som hennes pappa och jag valt med omsorg tittar hon bara oförstående på mig och säger "Jag heter Rorri!". Själv har jag hela dagen följaktligen fått heta "Rorris mamma". Det har varit Rorri som vill gunga och Rorri som vill kissa på pottan.

Inte nog med detta. Hennes skor har varit hjul, sängen ett garage och så vidare. En chokladmuffin som blivit kvar sen helgens födelsedagskalas funkade bra som bensin.

Nu undrar jag om hon någonsin tänker byta tillbaka? Jag har faktiskt två väninnor som har bytt namn själva, den ena som liten och den andra i tonåren. Det måste kännas lite snopet som förälder. Man tycker ju trots allt att man valt det allra finaste namn som finns åt sitt barn.

Men kanske är det bara att vänja sig redan nu vid att dottern inte kommer ha samma smak som jag...