.
Som jag nämnt tidigare tror jag inte på slumpen. Jag tror att allting händer av en mening, som man kanske inte alltid förstår. Igår funderade jag ju över beständigheten och det respektingivande i att vårt hus stått här i snart 100 år. Idag knackade det på dörren och historien klev in i mitt hem!
En farbror som är född och uppvuxen i vårt hus, men som inte varit här sedan dess, kom förbi med sin fru och jag var inte sen att bjuda in dem. Jag som älskar tanken på att huset har en historia - idag kom jag närmare den än någonsin! Han inspekterade trädgården, berättade om den stora rabarberodlingen där hela trakten fick plocka, om syrenbersåerna och om hallonbuskarna som växte utanför det dåvarande dasset (två dörrar, ett dass för lägenheterna på ovanvåningen och ett för dem på nedervåningen). Han visade var ladugården stod och berättade om skogen som hörde till gården.
Jag bjöd in dem att titta i huset också, fast att det var precis hur stökigt som helst och han berättade om lägenheterna som fanns då, om kakelugnarna (varav fyra finns kvar än idag!) och de fina salarna som hörde till de stora lägenheterna - de med två rum och kök! Han var till och med uppe på vinden för att se om årtalet som han mindes är inristat på skorstenen finns kvar - det gör det.
Återigen är det så svårt att föreställa sig - hur var det egentligen att bo här då, för snart 100 år sedan?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar