Gröna fingrar

En fördel med hus är att det oftast medföljer en trädgård. En nackdel med trädgård är att det oftast medföljer ogräs.

En timme i förmiddags spenderade jag ute i solen. Jag kunde ha suttit lutad mot en bodvägg och druckit te och jobbat på solbrännan. Jag kunde ha legat på en filt i gräset och läst en bra bok. Men nejdå, istället satt jag i grusgången och rensade ogräs.

Det finns nämligen saker som det inte syns om man gör, bara om man inte gör dem, och ogräsbekämping är en typiska sådan sak. Under min soliga förmiddagstimme hann jag med att rensa halva framsidan på vår gårdsplan - halva! Nu ser den riktigt fin ut och jag känner mig glad och nöjd. Om jag inte sneglar åt andra sidan och den halva som alltså fortfarande väntar på sin behandling. Och jag får definitivt inte resa mig och gå de tjugo stegen bort till uppfarten, för då kommer min glädje raseras för all framtid. Uppfarten har nämligen nått det stadium då inga åtgärder längre är möjliga. Kanske bäst att kasta in handduken och låta det bli gräsmatta?

I helgen var min svärmor samt min svärmors svärmor på besök. Av svärmor fick jag ett exemplar av en helt enkelt lysande trädgårdsbok, vid namn Vackrare trädgård. Den är skriven 1979 och är ofattbart pedagogisk. Precis vad jag behöver! Det finns t.ex. bilder som förklarar hur man beskär alla tänkbara och otänkbara sorters buskar och träd, med exempel före och efter . Varje liten grönsak, frukt eller bär föräras minst en egen sida med fakta och tips och vackra illustrationer. Och bäst av allt: där finns sektionen Trädgårdens fiender. Denna 50 sidor långa del avhandlar alla sjukdomar och skadedjur som någonsin skulle kunna påträffas i trädgården. Och dessutom innehåller den 7 sidor med bilder på vartenda ogräs som kan vara kaxig nog att rota sig i mitt paradis. Detta är vad jag saknat mest i alla moderna trädgårdsböcker, för trots att jag köpt böcker för nybörjare, så förväntas jag tydligen själv kunna avgöra vad som är ett ogräs eller en vacker växt när misstänkta blad börjar sprida ut sig i rabatterna.

Det mest intressanta med boken är dock bekämpningsmetoderna. För så gott som alla ogräs rekommenderas nämligen besprutning med allehanda kemikalier och jag misstänker att inte ens hälften av dessa är godkända idag. När jag läser tänker jag - men vad tänkte de??? Och sanningen är väl den att det gjorde de inte. Jag minns själv hur min pappa strödde Totex över grusgångarna hemma när jag växte upp. Våra föräldrar, generationen som bäddat för oss, de tänkte inte. Miljöförstöring? Bara jag får ha mina grusgångar ogräsfria är jag nöjd. Vart kemikalierna tar vägen sedan? Ingen aning... Varför är man sådär aningslös och vad kommer att vara den stora frågan som våra barn kommer ställa oss mot väggen för? På vilket sätt förstör jag dagligen världen för mina barn, utan att vara medveten om det?