.
Vår by har funnits i omkring hundra år. Före dess fanns här mest skog, odlingsmark och några få gårdar. Men i början av 1900-talet bestämdes det att järnvägen skulle dras fram i dessa trakter och snart nog bildades därför en by, med stationshus, postkontor, affär och några små industrier som med järnvägens hjälp kunde forsla gods och varor. Under 1900-talets mitt fanns här dessutom både slakteri, smedja och trädgårdsmästeri, något som idag är svårt att tänka sig när man ser ut över vår sömniga lilla by, med cirka 500 invånare. Idag är stationshuset rivet, posten nedlagd och för att handla i en affär får man åka in till stan. Men en del består.
Huset vi nu bor i byggdes 1911. Det är ganska respekingivande när man tänker på det. Vi går på golv och eldar i kakelugnar som människor gjort i mer än tre generationer före oss! Vårt hus var från början uppdelat i fyra lägenheter och under några år inhystes även byns affär här. Idag bor vi alltså en enda familj på hela ytan, sånt kan också få en att tänka till! Hur många familjer har samsats innanför dessa väggar? Hur många barn har vuxit upp här och lekt i vår trädgård?
Oftast funderar jag inte så mycket över livet förr i tiden, men igår kväll gick jag en ny väg på min kvällspromenad och träffade då på en runsten. Enligt en skylt var denna runsten rest på 1000-talet e. Kr. Vägen som idag används av hundratals bilar varje dag, användes alltså även för tusen år sedan. För tusen år sedan reste två föräldrar en minnessten över sin son och den kan jag fortfarande se idag! Sånt får i alla fall mig att begrunda livets beständighet och förgänglighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar