Mardrömmar

.
Allting blir annorlunda när man fått barn. Det är en klyscha men en väldigt sann sådan.

I natt drömde jag en mardröm, en sån där när man vaknar och är tacksam över att det inte var på riktigt. Före barn brukade mina mardrömmar vara av den klassiska sorten, där man blir jagad och inte kan fly. Någon gång inför en tenta kunde jag drömma att jag blev fullkomligt blockerad och inte mindes ett enda ord, eller att mina böcker plötsligt var försvunna.

Efter barn är det självklart att mardrömmarna handlar om dem, det mest älskade och mest sårbara man har. Som tur är har jag förskonats från riktigt hemska mardrömmar, där barnen råkar ut för otäcka saker, skadas eller förs bort. Istället handlar mina drömmar om glömska.

När min son började på dagis drömde jag en natt att klockan var 19 och jag hade glömt att hämta honom från dagis! Jag ringde dit men ingen svarade och jag kastade mig ut och sprang i desperation mot dagis med hjärtat bultande av ångest. När min mobil ringde och jag såg att det var min man vågade jag inte svara för att jag skämdes så mycket. Och hur skulle jag förklara mig för personalen?! Men mest var jag livrädd att min son skulle tro att mamma övergivit honom!

I natt drömde jag en annan variant. Nämligen att barnen och jag varit på stan hela dagen och uträttat en massa ärenden. Klockan var 13.30 när jag kom på att de egentligen skulle ha varit på dagis idag och att båda två skulle på bussutflykt till ett naturreservat. De hade sett fram emot detta och jag hade handlat matsäck och planerat. Ångesten i den här drömmen handlade inte så mycket om att barnen skulle må dåligt eller få allvarliga men för att de missade sin utflykt. Här var det istället en gnagande oro för att jag själv drabbats av Alzheimers.

Det här med minnet har jag ju tagit upp förut och det är något jag faktiskt upplever som ett problem! Jag kan verkligen inte hålla saker i minnet, inte ens 10 minuter, om de inte är väldigt viktiga. Jag kan gå in i en affär för att köpa fem saker och komma ut med fyra. Jag kan gå uppför trappan för att hämta kläder och blöja till lilltjejen och komma ned utan någondera. Förr kunde jag hålla ett antal siffror i minnet samtidigt, till exempel sidor på text-TV som jag ville läsa, men nu kan jag knappt minnas ett tal i taget. Som student var jag expert på att skriva ned det föreläsaren sade - jag låg alltid en mening efter men hjärnan registrerade och när det till sist blev en paus hann jag ikapp. Nu minns jag inte ett ord som sades innan det pågående. Allt jag inte skriver upp missar jag, till exempel utflykter och möten. Jag har också märkt att jag har fått svårare att uttrycka mig - jag tappar ord och har svårt att hitta synonymer. Det är helt enkelt ganska läskigt! En verklig mardröm, faktiskt.