Maskrosbarn

Jag har fått en fiende. Första helgen i maj fanns det 14 maskrosor i vår trädgård. Detta vet jag eftersom min svärmors svärmor räknade dem och var nöjd att det var så få. Helgen därefter hade de plötsligt och ganska oförmärkt förökat sig och var plötsligt över 200 stycken. (Detta är dock en uppskattning, jag tillhör inte typen som räknar ogräs.) I lördags köpte därför min man två stycken maskrosjärn. Det första ett hederligt gammaldags järn som med handkraft bänder upp maskrosen med förhoppningsvis en stor del av roten. Det andra en monstervariant cirka 1 meter hög med vassa blad som man trycker ned i marken med hjälp av foten och som sedan smiter åt kring maskrosen och obönhörligen rycker den ur jorden, med förhoppningsvis en ännu större del av roten kvar. Monstervarianten känns effektiv, men den gör dessvärre stora hål i gräsmattan.

Eftersom min man bestämt sig för att vi måste sätta ned foten vad gäller maskrosinvasionen spenderade jag några timmar under lördagseftermiddagen med monstret som sällskap. Jag fyllde en hel skottkärra och hann ändå inte mer än halva framsidan. Jag kände mig trött men nöjd.

Idag när jag kom hem efter att ha lämnat barnen på dagis insåg jag att det inte hjälpt ett dugg! På bara några dagar hade hela den gräsyta som jag så effektivt rensat åter invaderats av gula hattar. Jag hämtade monstret och gick en ny rond, men jag måste säga att det här var inte det jag tänkte mig när jag drömde om att ha en egen trädgård! Jag såg visserligen för mig stunder av ogräsrensande på knä i någon rabatt och lövkrattning några timmar varje höst. Men kanske är det inte så idylliskt som det verkar att vara med trädgård?

När jag var liten mutade mina föräldrar mina syskon och mig för att göra sig av med problemet. Vi fick 10 öre per maskros vi drog upp ur gräsmattan och då menar jag själva blomman, någonting om rötter nämndes inte i dealen. Långsiktigt var det förstås ingen lösning – maskrosorna fortsatte ju att poppa upp och vi barn blev väl, som alla som lär sig marknadsekonomins lagar, girigare och mer svårmutade med åren – men jag undrar om jag inte ska ta till samma grepp. Bara gå ut och choppa av blommorna och sedan låtsas som om det regnar. Syns de inte finns de inte. Och jag kan ju fortfarande betala mig själv per maskros, fast nu kanske ett lite större gage.