Habegär

.
När jag var liten var jag en riktig prinsessa. Jag ville alltid ha klänning och kjol, gärna rosa och med volanger. Jag kände aldrig så vacker som när min mamma rullat upp mitt spikraka hår på spolar och det över natten förvandlats till riktiga korkskruvslockar.

Någon gång straxt före tonåren var det någon som retade mig för att jag älskade det romantiska, det ljusa och lätta, rosa och blommiga. Vem det var och i vilket sammanhang minns jag inte idag, men det måste ha varit betydelsefullt för jag försökte verkligen sluta. Jag gav upp en del av mig själv till fördel för någon annans syn på världen, där det ljuva var lika med fult och det som jag tyckte var fult var lika med fint.

Som vuxen har jag blivit mer nyanserad. Jag kan se det vackra i mycket och jag gillar så många olika stilar att både mitt hem och min garderob blir brokiga hopplock. Men ibland vaknar den där prinsessinstinkten till liv i mig. Danska Greengate har ett sortiment som på alla vis väcker min slumrande Törnrosa, alla deras quiltade täcken skriker: köp mig, du kan inte leva utan mig!

Inte så att jag vill ha ett helt hem med rosor, men kanske ett rum eller så... dotterns ligger väl i riskzonen, hon är ju inte så gammal att hon kan protestera än. Lilltjejen är nämligen inte alls särskilt prinsessig, i alla fall inte ännu. Hon har ju vuxit upp med storebrorsans bilar och dinosaurier och har utvecklat en alldeles egen kärlek till robotar. Det enda som är prinsessaktigt med min lilla sessa är faktiskt håret. Till sin mammas lycka och stolthet har tjejen nämligen fått lockar, alldeles äkta och fantastiska ljusa lockar runt sitt lilla änglaansikte.
.