.
En av de mindre härliga sakerna med att bo i ett gammalt hus är alla flugor och spindlar som bott där längre än oss. Det vi har lyckats undkomma hittills är myror. Peppar, peppar...
På något magiskt sätt som jag föredrar att inte spekulera i föddes det en massa flugor inuti våra fönster i våras, de är dock borta nu. Istället har vi nu alla de klantskallar som envisas med att flyga in genom något öppet fönster och som sedan irriterande surrar runt i huset och gör sporadiska utfall när man sitter och tittar på TV eller äter frukost.
Spindlarna har godheten att mestadels bosätta sig utomhus, eller i källaren. Och några stycken också de inuti fönstren. De är väldigt snabba med sina nät, men har de goda egenskaperna att de inte för med sig det där synnerligen irriterande ljudet och har hittills heller inte fått för sig att göra några utfall.
Sedan vi flyttade in har vår dörrklocka varit ur funktion. Den ser ut att vara installerad någon gång på 70-talet så vi har inte sett det som något dramatiskt att den inte längre fungerar. Vid något tillfälle provade min man att byta batterier, men ingen förbättring märktes och sedan har vi helt enkelt låtit saken bero. Med den följden att det vid några tillfällen befunnit sig människor utanför vårt hus som velat komma in men inte kunnat meddela sin närvaro, bland annat sonens grannkompis och det är ju sorgligt.
Så häromdagen fick min man för sig att skruva ned själva knappen till ringklockan för besiktning. Det visade sig vara en snilleblixt, för inuti den hittade han, förutom en ansenlig mängd spindelväv som säkert suttit där i 10 års tid, även två mycket döda tvestjärtar. När han tagit bort ovannämnda ting fungerade dörrklockan utan problem. Det tog oss alltså nästan exakt 6 månader att komma på denna lösning. Men den intressanta frågan är: varför kom inte den förra ägaren någonsin på den?
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar