Bitter kompetent projektledare

.
Jag är uttråkad. Och ledsen.

Det är semester. Vädret är helt underbart. Imorse var vi på en extremt långgrund strand, med 26 grader i vattnet. Barnen hade jättekul och till och med jag badade.

På väg hem svängde vi förbi biblioteket och hämtade boken jag reserverat som kommit in nu. Lilltjejen somnade i bilen och kunde bäras upp i sin egen säng och sov där i två timmar. Sonen lekte själv, min man diskade och fixade en kopp te till mig. Jag satt ute i skuggan under ett äppelträd och läste hela boken jag lånat i ett svep.

Låter som en ganska skön dag, eller hur? Så varför är jag då inte glad?

Kanske för att den här eftermiddagen var ett undantag. En andningspaus i mitt liv.

Kanske för att min man och jag städade hela förmiddagen igår, inför besök, och jag ganska snart konstaterade att trots att allt på ytan ser mycket jämställt ut så är det inte det egentligen. Och det beror inte på att mannen inte gör lika mycket som jag. Vi delade upp oss så han hade ansvar för ovanvåningen och jag för nedervåningen, vi hade varsin toalett att skura, varsitt handfat att tvätta, han hade massor av tvätt att vika och jag hade något mer golv att dammsuga. Han tog dessutom disken när jag kom på att jag måste snabbhandla.

Skillnaden ligger helt enkelt i att han får förmånen att göra sitt jobb ostört. Våra barn är nämligen av den mammiga sorten. De hänger mig i kläderna vad jag än gör, vill alltid hålla koll på var jag är och vill alltid ha min uppmärksamhet.

Så medan mannen dammsuger sitt badrum i ensamhet ska jag försöka göra detsamma med två barn runt benen. Som vill saker, frågar saker, går i vägen för mig och bråkar och slåss med varann. Sen får lilltjejen för sig att hon minsann ska plaska i poolen och eftersom hon är två år innebär det att någon måste vaka, kan det vara pappan på ovanvåningen eller mamman nere?

När besöket väl har kommit inser sonen att mammas fokus ligger på dem, inte på honom. Han sätter genast igång "se mig genast"-repertoaren som i hans fall innebär en massa flams och trams och, om det inte hjälper, att klättra på mamma och halvgasta nonsensord så ingen kan höra något annat som sägs. Trots att jag innan de kom satt ner med honom och pratade allvar om just detta, de besökande släktingarna är gamla och hör dåligt, man kan inte hålla på och flamsa och gasta när de är här- han lovar dyrt och heligt vara lugn! Jag bär in honom, dumpar honom hos sin pappa som är inne för att byta blöja på lillasyster. Så arg!

Någonstans känns det som om det inte borde behöva vara så här.

Det låter ju som om det är med uppmärksamheten det brister, att jag har för lite tid med dem och ger dem för lite uppmärksamhet. Men trots att jag är en sån där mamma som ständigt har dåligt samvete över saker så kan jag ärligt inte ställa upp på det. Istället undrar jag om det kan vara tvärtom, att de är för bortskämda med den varan? Jag har all tid för dem och överöser dem med uppmärksamhet. Kanske mycket vill ha mer? Kanske chocken blir så stor när de märker att de inte är mitt centrum att de inte vet hur de ska hantera det och blir odrägliga för då kan de i alla fall vara säkra på att få en respons. Om än negativ.

Inte vet jag. Men kanske är det ingen slump att boken jag lånade och läste ut på en timme idag var Familjens projektledare säger upp sig. Eller att jag förra veckan läste Bitterfittan. Och veckan innan dess Ditt kompetenta barn.
.