Kaos

Igår överraskade plötsligt maken mig genom att knacka på fönstret när jag stod och lagade middag. Förutom att jag flög högt i luften av ren skräck över att oväntat se en man utanför fönstret, så kände jag glädje över att han var hemma tidigt och en viss resignerad trötthet över att han förmodligen inte kommit dit av sig själv.

Min misstanke var naturligtvis sann. Han hade fått skjuts av en snäll jobbarkompis som liksom vi flyttat ut till landet med sin familj, till en by någon halvtimme bort från oss.

Vi hälsade artigt och barnen kom snabbt springande för att ta chansen att rusa ut på gräsmatten barfota (så blir det när man är uppvuxen som stadsbarn och plötsligt fått en stor trädgård att leka i). Så säger sonen till makens jobbarkompis: ”Vill du komma upp och titta på mitt rum?”
Hon är inte sen att ta av sig skorna och följer villigt med på husvisning. Jag försöker desperat minnas i vilket skick övervåningen befinner sig?

För så är det hos oss. Kommer man hem till oss kl. 17 en vardagskväll så är det kaos hemma. Ibland totalt fullkomligt mega-kaos och ibland bara lite halv-kaos, men det är alltid kaos. Just igår var det ganska mycket kaos. Några minuter innan maken med sällskap anlände hade jag just sagt till sonen att jag nog skulle gå och vila lite när hans pappa kom hem, eftersom jag kände mig ganska risig. Följaktligen stod jag, blek och med rinnande näsa, iklädd fleece-jacka och fårskinnstofflor och stekte pannkakor medan makens jobbarkompis gick rundturen genom vårt stökiga hem: badrummet som jag inte dammsugit sen i helgen, vårt sovrum som thank god hade sängen bäddad, matrummet där jag vräkt ut halva min receptsamling över bordet i mina försök att skriva ihop en välsmakande veckomeny, våra extrarum där alla kartonger som vi fortfarande inte packat upp förvaras… ja, ni förstår.

Och jag behöver väl knappast ens nämna att makens jobbarkompis var välsminkad och snitsigt klädd? Varför är det aldrig jag som får den rollen?