Jag är övervakad

För några veckor sedan fick jag en enkät från mitt nya landsting. De ville undersöka sina invånares hälsa och levnadsförhållanden och jag erbjöds att delta, anonymt såklart. Fast med mitt namn på. Enkäten skulle först samköras med ett antal register och sedan avkodas stod det. Den skulle ta cirka 30 minuter att fylla i.

30 minuter kan för många kännas som en ganska kort tid men för en småbarnsmamma är det en tidsrymd som rymmer oändliga möjligheter att vika tvätt, bada barn och laga näringsriktig middag. Följaktligen blev det inte av att jag fyllde i enkäten, som uppfordrande låg på köksbänken och blängde på mig när jag irrade runt som en skållad råtta.

Efter någon vecka eller så fick jag ett vänligt brev från landstinget. De undrade om jag kanske hade glömt att fylla i den enkät de skickat till mig? Jag såg för mig hur någon människa på landstinget ivrigt väntade vid sitt postfack varje dag och sedan besviken och dyster vankade in i sitt lilla kontorsbås när det visade sig att jag, Millimu, inte hade skickat in svarskuvertet idag heller! Kanske var det samma människa som lagt ned timmar på att knåpa ihop den fina enkäten? Jag fylldes genast av duktighetssyndrom och samma kväll satte jag mig därför ned vid köksbordet med en kopp te och skred till verket.

Nu råkade det här inträffa en vecka när jag kände mig lite nere. Jag hade drabbats av en elakartad förkylning. Mina barns syskonbråk överträffades endast av Kain och Abels. Och till råge på allt kom min man hem sent varje dag eftersom det var problem med tågen. Jag var således inte på mitt allra soligaste humör och svaren jag lämnade blev, visade det sig vid en senare genomläsning, något påverkade av detta. Jag insåg att jag lät som om jag drabbats av akut depression och borde läggas in någonstans. Så enkäten förblev liggande.

Idag fann jag så ett nytt kuvert från landstinget i brevlådan. ”Vi har sett att du ännu inte svarat och vill därför än en gång be dig att göra det --- Ditt svar är viktigt!”.

Och nu börjar den paranoida delen i mig koka ihop konspirationsteorier. Varför är mitt svar så himla viktigt? Ja, jag vet, jag har också läst kommunikationsvetenskap och statistik och vet allt om vidden av att få ett statistiskt säkerställt och representativt resultat. Men, tänk ändå så smart det vore att skicka ut en sån här enkät till alla nyinflyttade i kommunen! Låtsas att man genomför en undersökning och att de slumpvis är utvalda att delta. Samla in svaren och sedan voilà har du insamlat alla fakta du kan tänka dig om dina nya invånare. Vad man ska med det till? Inte vet jag, men så är jag inte spion inom landstinget heller.

Längst ned skriver de: ”--- eller om du av olika skäl inte vill eller har möjlighet att svara så ber vi dig att bortse från den här påminnelsen.” Inte har möjlighet att svara…? Jag ser för mig hur de lägger pannan i djupa veck när de grubblar över vilka svårigheter jag kan ha råkat ut för som gör mig oförmögen/ovillig att fatta pennan. Är jag med i ett skyddsprogram för vittnen från maffiarättegångar? Kanske själv kriminell och gömmer mig för kompanjoner jag blåst på någon miljon? Eller bara spritt språngande helgalen? Kanske säkrast att reservera en tvångströja åt mig meddetsamma.