De senaste dagarna har det varit fantastiskt väder där vi bor. Soliga dagar är underbara på så sätt att man blir gladare och känner livet i sig. De är också lite jobbiga för att man känner sig tvungen att vara ute och ta tillvara det fina vädret – man vet ju hur en svensk sommar kan vara!
Mina barns dagis ligger en bit bort, inte vansinnigt långt, men en bit. Jag kan tyvärr inte säga hur långt bort för jag är urdålig på avståndsbedömningar, mer om det vid annat tillfälle. För att lämna och hämta barnen kör jag i alla fall alltid bil. Det tar cirka tre minuter att köra och någon av de minuterna beror mest på att det är 30 som är tillåten hastighet. Sådana här vackra dagar får jag dock dåligt samvete över att köra. De flesta av barnens dagiskompisar bor närmare och går eller cyklar till dagis. Det ser trevligt ut. Så igår tänkte jag att jag skulle vara Supermamman och hämta barnen till fots.
Jag insåg att sonen antagligen inte skulle orka gå hela vägen hem så jag tog fram vagnen till lillasyster och lastade upp en sparkcykel till sonen i den. Sen gick jag. Jag har gått denna sträcka förut, men då utan vagn och sparkcykel. Som vuxen promenerande kvinna i sina bästa år tar det cirka 10 minuter att gå mellan hemmet och dagis, om man håller god fart. Som vuxen promenerande kvinna släpandes på ett styck vagn och en sparkcykel visade det sig ta närmare 17 minuter, så jag kom ganska sent till dagis. Svettig och lite flåsande eftersom min kondis inte är vad den varit. Eller; sanningen är väl att den helt enkelt aldrig varit.
Sonen var inte nöjd. ”Tog du sparkcykeln? Varför tog du inte min vanliga cykel?” Tja… kanske för att det är en rätt rejäl backe nära hemmet och du inte är så van att cykla själv än. Han tog motvilligt sparkcykeln och åkte en bit. Sen var han trött. Faktiskt jättetrött.
Hämtade lilltjejen. Hon blev glad att hon fick åka vagn, men när hon såg brorsans cykel ville hon hellre åka på den. Såklart. Meningsutbyte följde. Sonen åkte långsammare och långsammare på sparkcykeln. Nåja, tänkte jag, för det gäller att tänka positivt, vi har ju inte bråttom!
Vi kom till gathörnet (några hundra meter kanske, jag är som sagt kass på avstånd) sedan satte sig sonen ner och deklarerade att han faktiskt inte orkade mer. Jag kände mig lite frustrerad. Här kommer jag med goda initiativ och så är barnen inte med på noterna! Försökte tala med sonen om att det blir svårt för oss att komma hem då om du inte orkar, vi har faktiskt inget val nu för vi har ingen bil här. Då brast sonen ut i tårar. Sådana där ledsna tårar, som talar om för en mamma att det faktiskt är sant att han inte orkar alls. Att han varit på dagis hela dagen och inte är upplagd för att delta i någon Supermammas försök att vara nyttig och pedagogisk. Att om han hade fått bestämma hade han suttit i sin bilstol nu och lyssnat på halva Blommig falukorv och genom rutan sett hur andra barn stretade hemåt på sina cyklar, innerligt tacksam över att det inte var han.
Jag gav upp. Lyfte upp sonen i vagnen. Satte lillasyster i hans knä, med stränga order till sonen om att hålla fast i henne för allt i världen. Lastade upp sparkcykeln över handtaget till vagnen och styrde sen mitt ekipage hemåt. Vi forcerade både väg och backe och kom till slut hem, efter att jag två gånger varit tvungen att ruska liv i sonen som somnade i vagnen av utmattning. Kan nu meddela att som vuxen promenerande kvinna i sina bästa år, med vagn, två barn och sparkcykel tar promenaden mellan dagis och vårt hem 50 minuter. Hela vägen hem och särskilt uppför backen svor jag tyst inuti mitt huvud och lovade mig själv att aldrig mer komma på en så dum idé!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar