Av barn och dårar, del 3

Lilltjejen är mycket nöjd med sin upptäckt av min stora mage, så nöjd att hon gärna tar upp ämnet så ofta hon kan.

Idag började hon igen:
"Mamma har en STOOR rund mage!"
"Mmmm", sade jag, "vad har du då gumman?"
"Jag har en SÖT rund mage!", säger ungen då...

Kan man vara mobbad av sin egen tvååring?

Trädgårdens baksida

Imorse slog det mig plötsligt att trädgårdsmästare måste ha väldigt snygga rumpor. Hela kvällen igår var jag nämligen ute i trädgården och rensade rabatter, klippte ned perenner och krattade löv. Detta kände jag av i min rumpa imorse. Oj, vilka muskelgrupper jag har där som tydligen aldrig får träna! Insåg att lövkrattning borde införas på Friskis, det torde vara mer effektivt än aldrig så många fåniga övningar av typen ”kissande hunden”.

Någon borde utföra en empirisk studie på trädgårdsmästare för att vederlägga min tes om den bästa stjärtträningen. Fast jag slipper helst.

Jag leker Supermamma

De senaste dagarna har det varit fantastiskt väder där vi bor. Soliga dagar är underbara på så sätt att man blir gladare och känner livet i sig. De är också lite jobbiga för att man känner sig tvungen att vara ute och ta tillvara det fina vädret – man vet ju hur en svensk sommar kan vara!

Mina barns dagis ligger en bit bort, inte vansinnigt långt, men en bit. Jag kan tyvärr inte säga hur långt bort för jag är urdålig på avståndsbedömningar, mer om det vid annat tillfälle. För att lämna och hämta barnen kör jag i alla fall alltid bil. Det tar cirka tre minuter att köra och någon av de minuterna beror mest på att det är 30 som är tillåten hastighet. Sådana här vackra dagar får jag dock dåligt samvete över att köra. De flesta av barnens dagiskompisar bor närmare och går eller cyklar till dagis. Det ser trevligt ut. Så igår tänkte jag att jag skulle vara Supermamman och hämta barnen till fots.

Jag insåg att sonen antagligen inte skulle orka gå hela vägen hem så jag tog fram vagnen till lillasyster och lastade upp en sparkcykel till sonen i den. Sen gick jag. Jag har gått denna sträcka förut, men då utan vagn och sparkcykel. Som vuxen promenerande kvinna i sina bästa år tar det cirka 10 minuter att gå mellan hemmet och dagis, om man håller god fart. Som vuxen promenerande kvinna släpandes på ett styck vagn och en sparkcykel visade det sig ta närmare 17 minuter, så jag kom ganska sent till dagis. Svettig och lite flåsande eftersom min kondis inte är vad den varit. Eller; sanningen är väl att den helt enkelt aldrig varit.

Sonen var inte nöjd. ”Tog du sparkcykeln? Varför tog du inte min vanliga cykel?” Tja… kanske för att det är en rätt rejäl backe nära hemmet och du inte är så van att cykla själv än. Han tog motvilligt sparkcykeln och åkte en bit. Sen var han trött. Faktiskt jättetrött.

Hämtade lilltjejen. Hon blev glad att hon fick åka vagn, men när hon såg brorsans cykel ville hon hellre åka på den. Såklart. Meningsutbyte följde. Sonen åkte långsammare och långsammare på sparkcykeln. Nåja, tänkte jag, för det gäller att tänka positivt, vi har ju inte bråttom!

Vi kom till gathörnet (några hundra meter kanske, jag är som sagt kass på avstånd) sedan satte sig sonen ner och deklarerade att han faktiskt inte orkade mer. Jag kände mig lite frustrerad. Här kommer jag med goda initiativ och så är barnen inte med på noterna! Försökte tala med sonen om att det blir svårt för oss att komma hem då om du inte orkar, vi har faktiskt inget val nu för vi har ingen bil här. Då brast sonen ut i tårar. Sådana där ledsna tårar, som talar om för en mamma att det faktiskt är sant att han inte orkar alls. Att han varit på dagis hela dagen och inte är upplagd för att delta i någon Supermammas försök att vara nyttig och pedagogisk. Att om han hade fått bestämma hade han suttit i sin bilstol nu och lyssnat på halva Blommig falukorv och genom rutan sett hur andra barn stretade hemåt på sina cyklar, innerligt tacksam över att det inte var han.

Jag gav upp. Lyfte upp sonen i vagnen. Satte lillasyster i hans knä, med stränga order till sonen om att hålla fast i henne för allt i världen. Lastade upp sparkcykeln över handtaget till vagnen och styrde sen mitt ekipage hemåt. Vi forcerade både väg och backe och kom till slut hem, efter att jag två gånger varit tvungen att ruska liv i sonen som somnade i vagnen av utmattning. Kan nu meddela att som vuxen promenerande kvinna i sina bästa år, med vagn, två barn och sparkcykel tar promenaden mellan dagis och vårt hem 50 minuter. Hela vägen hem och särskilt uppför backen svor jag tyst inuti mitt huvud och lovade mig själv att aldrig mer komma på en så dum idé!

Jag är övervakad

För några veckor sedan fick jag en enkät från mitt nya landsting. De ville undersöka sina invånares hälsa och levnadsförhållanden och jag erbjöds att delta, anonymt såklart. Fast med mitt namn på. Enkäten skulle först samköras med ett antal register och sedan avkodas stod det. Den skulle ta cirka 30 minuter att fylla i.

30 minuter kan för många kännas som en ganska kort tid men för en småbarnsmamma är det en tidsrymd som rymmer oändliga möjligheter att vika tvätt, bada barn och laga näringsriktig middag. Följaktligen blev det inte av att jag fyllde i enkäten, som uppfordrande låg på köksbänken och blängde på mig när jag irrade runt som en skållad råtta.

Efter någon vecka eller så fick jag ett vänligt brev från landstinget. De undrade om jag kanske hade glömt att fylla i den enkät de skickat till mig? Jag såg för mig hur någon människa på landstinget ivrigt väntade vid sitt postfack varje dag och sedan besviken och dyster vankade in i sitt lilla kontorsbås när det visade sig att jag, Millimu, inte hade skickat in svarskuvertet idag heller! Kanske var det samma människa som lagt ned timmar på att knåpa ihop den fina enkäten? Jag fylldes genast av duktighetssyndrom och samma kväll satte jag mig därför ned vid köksbordet med en kopp te och skred till verket.

Nu råkade det här inträffa en vecka när jag kände mig lite nere. Jag hade drabbats av en elakartad förkylning. Mina barns syskonbråk överträffades endast av Kain och Abels. Och till råge på allt kom min man hem sent varje dag eftersom det var problem med tågen. Jag var således inte på mitt allra soligaste humör och svaren jag lämnade blev, visade det sig vid en senare genomläsning, något påverkade av detta. Jag insåg att jag lät som om jag drabbats av akut depression och borde läggas in någonstans. Så enkäten förblev liggande.

Idag fann jag så ett nytt kuvert från landstinget i brevlådan. ”Vi har sett att du ännu inte svarat och vill därför än en gång be dig att göra det --- Ditt svar är viktigt!”.

Och nu börjar den paranoida delen i mig koka ihop konspirationsteorier. Varför är mitt svar så himla viktigt? Ja, jag vet, jag har också läst kommunikationsvetenskap och statistik och vet allt om vidden av att få ett statistiskt säkerställt och representativt resultat. Men, tänk ändå så smart det vore att skicka ut en sån här enkät till alla nyinflyttade i kommunen! Låtsas att man genomför en undersökning och att de slumpvis är utvalda att delta. Samla in svaren och sedan voilà har du insamlat alla fakta du kan tänka dig om dina nya invånare. Vad man ska med det till? Inte vet jag, men så är jag inte spion inom landstinget heller.

Längst ned skriver de: ”--- eller om du av olika skäl inte vill eller har möjlighet att svara så ber vi dig att bortse från den här påminnelsen.” Inte har möjlighet att svara…? Jag ser för mig hur de lägger pannan i djupa veck när de grubblar över vilka svårigheter jag kan ha råkat ut för som gör mig oförmögen/ovillig att fatta pennan. Är jag med i ett skyddsprogram för vittnen från maffiarättegångar? Kanske själv kriminell och gömmer mig för kompanjoner jag blåst på någon miljon? Eller bara spritt språngande helgalen? Kanske säkrast att reservera en tvångströja åt mig meddetsamma.

Värmebölja

Sedan flytten i januari 2008, bor vi nu i mitt drömhus – ett stort sekelskifteshus med tillhörande gammal trädgård. Vårt hus har en del nackdelar, som att det är kallt på vintern, flugor i fönstren och ingen källaringång inifrån.

Det finns dessutom gott om fördelar, som att det är gamla redan repiga massiva trägolv som dels gör att det inte spelar någon roll om barnen gör ytterligare en repa, dels syns inte damm och smulor alls lika mycket på dessa golv jämfört med parkett som vi hade tidigare.

Fönstren i vårt hus är enorma, vilket innebär att det blir jobbigt att tvätta dem. Det tyckte tydligen även städfirman som skulle ha gjort vid huset innan vi flyttade in, så de struntade helt enkelt i det. Det var för övrigt ganska mycket de struntade i och jag har inte rekommenderat dem vidare. Att fönstren är så stora medför att vi får in mycket solljus, vilket är trevligt!, och mycket värme, vilket på våren får min man att känna sig lugn eftersom vi har direktverkande el och han har en tendens att oroa sig för sådana saker som elkostnader och husunderhåll (hans drömhus är ett underhållsfritt tegelhus, men som tur är föll även han för charmen här).

För tillfället är det ca 24 grader inne där jag sitter och termometern visar 10 grader utomhus. Nu frågar jag mig – hur kommer detta sluta? Kommer det i sommar vara så varmt inne att vi kan ordna en bastu i garderoben utan att behöva investera i aggregat? Kommer vi att kokas levande när vi sover? OM vi sover för det är väl inte så troligt att vi lyckas somna om det råder tropisk hetta inomhus. Kanske kommer sömnbrist istället förvandla oss till zombies, som bleka och apatiska raglar runt i trädgården, fruktade av byns övriga innevånare?

Den som lever får se, eller i vårt fall – vi får se om vi överlever!

Kortslutning

Sonen, som är fyra år, har varit hos tandläkaren på kontroll. Han var mycket förväntansfull, satte sig i tandläkarstolen utan minsta tvekan och frågade ut tandsköterskan om alla apparater och mojänger. Sedan sade hon att tandläkaren snart skulle komma. Sonen gapade stort redan innan denne hann in i rummet och lät sig villigt undersökas samt skrapas på tänderna. Efter två minuter var allt klart och sonen fick välja småkrafs ur en ask – han valde ett klistermärke med en dinosaurie (en Deinocheirus säger han) och en liten glittrig gummigroda. Båda förevisades stolt på dagis.

På väg till dagis får jag kortslutning. När jag startar bilen och kör ut från parkeringen tycker jag att det är lite varmt i ryggen på min stol. Tänker att vi måste ha stått parkerade i solen – oj, vad den värmer redan så här års! Sätter igång AC:n för att kyla ned lite. Ju längre vi kör desto varmare tyckts det bli. Konstigt faktiskt, att det bränns så förfärligt i ryggen… Minns inte att det brukar vara så här. Brukar inte värmen avta efter en stund när solen försvunnit? Ute på motorvägen hamnar vi efter en bil som kö i åttio. Suckar lite men kör inte om eftersom vi inte har långt till vår avfart. Men, vad det börjar lukta bränt! Kanske är det en alldeles ny bil, det är väl därför den kör så himla sakta? Fy, det blir ju bara värre!

Svänger av på avfarten och konstigt nog fortsätter det lukta bränt fast att den nya bilen är borta. Och jag bränner mig nu så mycket på sätet att jag inte kan sitta lutad mot ryggen. En flyktig tanke och jag ser att stolsvärmen i passagerarsätet under sonens bilstol är påslagen. Ojdå, inte konstigt att det luktar så! Stänger av den och drar snabbt på mer fläkt. Nu luktar det mycket bränt. Nästan som om motorn skulle börja ryka när som helst. Tänk om vi måste stanna och ringa efter hjälp?!

Och då först slår mig tanken: Kanske ska jag kolla min egen stolsvärme också? Nej men oj, den är ju också påslagen! Kanske är det därför jag bränner mig få förbannat?!

Pinsamhetsfaktorn i min totala brist på fattningsförmåga denna morgon är hög, men jag är tyvärr van nu. Så här har jag varit sen jag fick mitt första barn och jag hör många andra mammor vittna om samma sak. Man blir dum av att få barn, och det går inte alls över när man slutar amma. Frågan är om det någonsin går över? Hur är det naturliga urvalet tänkt egentligen när människornas intelligens och snabbtänkthet störtdyker så fort de blir morsor?

A view to a kill...

På min kvällspromenad genom byn möttes jag av en ruskig syn. Från en inglasad veranda såg jag mig plötsligt vara iakttagen av Snövit och hennes dvärgar.

Det ruskiga var dels att någon människa faktiskt hade haft den bisarra idén att placera dessa läskiga porslinsfigurer i varsitt fönster, så att de spanade ut över intet ont anande medmänniskor. Dels att dvärgarna bara var sex stycken. Jag stannade inte för att se efter vem som saknades, men resten av promenaden hade jag en obehaglig känsla av att vara övervakad.

Av barn och dårar, del 2

Fast å andra sidan var min son mycket mer generös med beröm tidigare i veckan. Jag frågade honom vad han tyckte var bäst med mig (alltid bra med positiv feedback, eller?) och han svarade eftertänksamt:

”Du är gosig… och så är du väldigt vacker!”
och efter en snabb titt genom rummet vi befann oss i lade han till:
”Och så har du fina blommor…”

Av barn och dårar

Det första min dotter sade till mig idag var:

”Mamma, du har en STOOOR mage!”
”Jaså, sade jag.”
”En stor RUND mage!”

Dags att se vad Friskis i min nya lilla hemstad har att erbjuda kanske?

En god historia, del 2

Vid dagishämtningen fick en av sonens fröknar den där blicken i ögonen när hon fick syn på mig – den som betyder att det finns någonting som måste meddelas idag!

Hon berättade att hon först hade hittat en liten, liten tuss hår i hallen. Hon tänkte inte så mycket mer på det, men sedan hittade hon en till - ganska mycket större - tuss hår inne i barnens skaparverkstad. Eftersom det bara varit två barn därinne den morgonen kunde hon ganska snart dra slutsatsen att det var sonens hår.

Hon konfronterade honom med tussen och han var mycket oförstående, tills hon påtalade att de bara varit två i rummet och den andre pojken har en helt annan hårfärg. Då såg sig sonen överbevisad och erkände tilltaget: han hade klippt av en bit hår i nacken med sin sax.

På frågan varför svarade sonen att hans föräldrar lovat ta honom till frisören, men att det aldrig blev av så han tyckte helt enkelt att det var en god idé att klippa sig själv. Fröken svarade att hon tyckte han skulle prata med mamma och pappa om det, men sonen var inte övertygad om vilken nytta som skulle komma av detta.

Fröken hade sparat tussen, en fem centimeter lång hårtuss, och klistrat upp den på ett papper för att sätta in i sonens portfolio. Hur jag än kollat i sonens nacke kan jag dock inte hitta något ställe där det uppenbart saknas hår – kanske tyder det på att hans desperata åtgärd var befogad?!

I vilket fall kan jag inte låta bli att tänka på hans tilltag med ett leende, detta blir en god historia att berätta för barnbarnen…

En god historia

Om det är någonting jag verkligen skulle vilja vara bra på så är det att berätta en god historia.

Min morfar är en fantastisk historieberättare. När vi var små fick min storasyster och jag ofta krypa upp i hans knä och lyssna medan han läste, eller rättare sagt, fritt dramatiserade sagor för oss. Våra favoriter var ”Skatan som fick salt på stjärten” och en tysk bok som handlade om myror. Den sistnämnda var egentligen skriven för vuxna, men den hade vackra bilder och morfar höll sig ändå aldrig till texten när han läste. Idag minns jag främst att myrorna hade bladlöss som de mjölkade som kor!

När vi blev lite äldre berättade morfar istället spännande anekdoter från när han var liten. Om hur han jagades av varg på väg till skolan genom mörka värmländska skogar – eller åtminstone var detta vad han sade till sin fröken när hon krävde att få veta varför morfar så ofta kom försent… Morfars bus som liten var ständigt återkommande teman – kanske försökte han sätta något litet frö av spjuveraktighet hos sina väluppfostrade små barnbarn?

Av min morfar har jag ärvt förmågan att dramatisera böcker, så att sagostunden blir så mycket mer än bara en uppläsning av text. Men den där förmågan att berättat om vardagsdramatik, den har jag tyvärr inte lyckats erövra. Det hade varit kul att återuppleva myrboken nu som vuxen, men risken är stor att det blir en besvikelse, utan morfars trygga röst!

Kaos

Igår överraskade plötsligt maken mig genom att knacka på fönstret när jag stod och lagade middag. Förutom att jag flög högt i luften av ren skräck över att oväntat se en man utanför fönstret, så kände jag glädje över att han var hemma tidigt och en viss resignerad trötthet över att han förmodligen inte kommit dit av sig själv.

Min misstanke var naturligtvis sann. Han hade fått skjuts av en snäll jobbarkompis som liksom vi flyttat ut till landet med sin familj, till en by någon halvtimme bort från oss.

Vi hälsade artigt och barnen kom snabbt springande för att ta chansen att rusa ut på gräsmatten barfota (så blir det när man är uppvuxen som stadsbarn och plötsligt fått en stor trädgård att leka i). Så säger sonen till makens jobbarkompis: ”Vill du komma upp och titta på mitt rum?”
Hon är inte sen att ta av sig skorna och följer villigt med på husvisning. Jag försöker desperat minnas i vilket skick övervåningen befinner sig?

För så är det hos oss. Kommer man hem till oss kl. 17 en vardagskväll så är det kaos hemma. Ibland totalt fullkomligt mega-kaos och ibland bara lite halv-kaos, men det är alltid kaos. Just igår var det ganska mycket kaos. Några minuter innan maken med sällskap anlände hade jag just sagt till sonen att jag nog skulle gå och vila lite när hans pappa kom hem, eftersom jag kände mig ganska risig. Följaktligen stod jag, blek och med rinnande näsa, iklädd fleece-jacka och fårskinnstofflor och stekte pannkakor medan makens jobbarkompis gick rundturen genom vårt stökiga hem: badrummet som jag inte dammsugit sen i helgen, vårt sovrum som thank god hade sängen bäddad, matrummet där jag vräkt ut halva min receptsamling över bordet i mina försök att skriva ihop en välsmakande veckomeny, våra extrarum där alla kartonger som vi fortfarande inte packat upp förvaras… ja, ni förstår.

Och jag behöver väl knappast ens nämna att makens jobbarkompis var välsminkad och snitsigt klädd? Varför är det aldrig jag som får den rollen?

Utflykt, del 2

Barnens skogsutflykter fick mig plötsligt nostalgisk. Istället för att komma igång med det jag borde göra minns jag min egen barndoms skolutflykter (jag gick aldrig på dagis) med matsäck. På den tiden hade de flesta inte termos, av någon anledning. Själv hade jag en sirapsflaska som var instoppad i en socka för att hålla värmen på min choklad. Det gjorde den mycket bra, man brände ofta tungan när det var dags att dricka.

Jag ville alltid ha smörgås med kokt medwurst. Idag, när jag har läst innehållsförteckningen på nämnda produkt, kan jag inte riktigt förstå min förkärlek för detta pålägg.

Vidare hade jag ibland med mig krusbärsläsk. Bara av den anledningen att min egen mamma berättat att hon brukade ha med sig krusbärsläsk på sina utflykter som liten. Egentligen får jag nog tillstå att jag aldrig gillat krusbärsläsk. Och idag undrar jag om inte fröknarna skulle höja ett eller annat ögonbryn om barnen hade med sig läsk. Men sockerdebatten existerade inte när jag var barn.

Utflykt

Lilltjejen började på dagis i mars och idag skulle hon på sin första skogsutflykt med matsäck. Hon traskade iväg imorse, glad i hågen med sin nyinköpta lilla ryggsäck. Kan det bli gulligare?

Annat var det igår. Då var det nämligen storebror som skulle på skogsutflykt med matsäck. Inte poppis hos lillsyrran, som låg på golvet och vrålade: "Jag vill också ha o´boy!" medan jag packade termos och sittunderlag.

När jag lämnade lilltjejen imorse kom en aningen stressad pappa och lämpade av en av hennes små kompisar, med en i all hast inköpt Festis och en påse citronmuffins i handen. Då kände jag mig mycket lättad - tänk vad skönt att det finns fler som glömmer; att alltid ha rena ombyteskläder i lådan, att lämna semesterlappen i tid, att ringa senast kl. 8 och meddela att barnet är sjukt/friskt igen... Det är så uppfriskande att se andra människors mänsklighet, den som alla gärna döljer noga under välputsade skal. G:s pappa, nästa gång kommer det vara jag som stressar in med Festis och citronmuffins!